Gröna Lund

Ska till gröna lund me camilla idag. hoppas vädret håller sig fint bara.

Nacken e bättre nu. hade ordentligt ont dagen efter krocken. men de e inte dom fysiska skadorna som e värst i mitt fall. varje dag jag åkt till jobbet har jag kännt en oro. En rädsla att allt ska upprepa sig. å varje kväll jag gått å lagt mig å de blivit tyst å mörkt, hör å ser ja inget annat än ett par skrikande däck å en smäll vars kraft gör att motorhuven viks ihop. om å om igen tills jag somnar.

Folk säger: "de e bara en bil!" för att trösta, men de var min bil. min lilla fina Ville. När jag stod där, mitt på vägen, å såg på min krockade bil kunde ja inte förstå varför alla bara sa: "huvudsaken e att du mår bra!". Hade nästan lust att skrika "men ser ni inte hur min bil ser ut!?" men i efterhand stämmer de ju, huvudsaken e att jag e ok.

kan fortfarande inte förstå vad som hände. vill inte förstå. minnerna bleknar å allt börjar kännas som en mardröm istället.
va fan skulle jag ut på den vägen å göra?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0