Ridning i höstsolen
Idag åkte jag hem till Åsa för att rida en sväng på hennes frieser. Hon har 2 hästar av rasen frieser och hennes karl har en ardenner.
Jag red hennes ena pålle, som är lite mer trygg och säker, medans hon red sin mer orutinerade häst. Vi red ut en sväng i skogen, och allt gick jättebra. Det är lite häftigt att rida en frieser, vilka steg!
Deras ardenner blev avundsjuk och sur när dom andra fick vara ute och ha kul, så jag erbjöd mig ta en sväng med henne med. Barbacka. Dom bara kollade på mig och såg ut att undra om jag hade några hjärnceller för lite. Pia, som ardennern heter, är tydligen både viljestark och busig, så det var nog därför dom såg så förvånade ut :)
Med endast träns på hoppade jag upp på hennes rygg. Oj, va ovant! En jättebred rygg och en kort tjock hals. Man satt som i en soffa, utan en vass manke att akta sig för.
Hon var väldigt hård i munnen, vilket nog mycket berodde på hennes envishet. Ville hon inte göra halt, gick hon bara vidare. Man fick vara bra envis tillbaka!
Men oj, vilken trav och galopp!
Mjuka, härliga rörelser som var lätta att följa med i. I galoppen ville hon dock bocka lite, men jag satt så bra där jag satt, så det gick bra :)
Mamma brukar säga att jag ärvt hennes och hennes systers sätt att hantera hästarnas bus och envishet: med en massa skratt och fniss! Det ska vara kul att rida, annars kan man lika gärna låta bli!
När jag busat klart med hästarna åkte jag hem till mamma och pappa för att fånga in min lilla gula ponny Tara. Hon hade nämligen på okänt sätt hamnat i hagen bredvid där fåren går. Hon såg väldigt snopen ut, och traskade nöjt iväg med dom andra hästarna när vi släppt tillbaka henne.
Sen bar det av till jobbet för att ta eftermiddagsmjölkningen!
Jag red hennes ena pålle, som är lite mer trygg och säker, medans hon red sin mer orutinerade häst. Vi red ut en sväng i skogen, och allt gick jättebra. Det är lite häftigt att rida en frieser, vilka steg!
Deras ardenner blev avundsjuk och sur när dom andra fick vara ute och ha kul, så jag erbjöd mig ta en sväng med henne med. Barbacka. Dom bara kollade på mig och såg ut att undra om jag hade några hjärnceller för lite. Pia, som ardennern heter, är tydligen både viljestark och busig, så det var nog därför dom såg så förvånade ut :)
Med endast träns på hoppade jag upp på hennes rygg. Oj, va ovant! En jättebred rygg och en kort tjock hals. Man satt som i en soffa, utan en vass manke att akta sig för.
Hon var väldigt hård i munnen, vilket nog mycket berodde på hennes envishet. Ville hon inte göra halt, gick hon bara vidare. Man fick vara bra envis tillbaka!
Men oj, vilken trav och galopp!
Mjuka, härliga rörelser som var lätta att följa med i. I galoppen ville hon dock bocka lite, men jag satt så bra där jag satt, så det gick bra :)
Mamma brukar säga att jag ärvt hennes och hennes systers sätt att hantera hästarnas bus och envishet: med en massa skratt och fniss! Det ska vara kul att rida, annars kan man lika gärna låta bli!
När jag busat klart med hästarna åkte jag hem till mamma och pappa för att fånga in min lilla gula ponny Tara. Hon hade nämligen på okänt sätt hamnat i hagen bredvid där fåren går. Hon såg väldigt snopen ut, och traskade nöjt iväg med dom andra hästarna när vi släppt tillbaka henne.
Sen bar det av till jobbet för att ta eftermiddagsmjölkningen!
Kommentarer
Trackback
