Anna - Life is easy if you wear a smile!

I torsdags, vid 12-tiden, fick våran gamla trotjänare Tussa somna in hemma på gården.

Bilden är tagen för lite mer än ett år sen. 33 år gammal!

 

Hon har alltid varit en väldigt frisk, busig och ivrig liten häst, men hennes hälsa har försämrats väldigt mycket nu under vintern. Hon har under dom senaste åren haft svårt att gå upp i vikt, vilket är väldigt vanligt hos äldre hästar. På somrarna gick hon upp, på vintrarna var det lite svårare. Men nu denna höst och vinter testade vi verkligen allt, men hon gick inte upp i vikt.

Dåliga tänder visste vi om, så vi fodrade med sånt som hon kunde tugga men som ändå gjorde att hon fick i sig det en häst behövde.

 

Redan där började vi inse faktum. Hon började även bli allt vingligare och stelare, och hon ramlade i hagen flera gånger. När hon ramlade kom hon inte upp, vilket blev ett väldigt passande för oss. Snön gjorde inte saken bättre..

 

Veterinären kom ut och vaccinerade hästarna, och hon tog en titt på Tussa. Mamma förklarade problemen och veterinären tyckte att allt tydde på att hon fått en hjärntumör, nåt som tydligen inte var helt ovanligt på äldre hästar.

Dagen efter ringde mamma mig på jobbet och berättade att hon beslutat sig för att låta Tussa få somna in, och att hon redan pratat med veterinären.

 

Jag skulle egentligen jobba hela dagen efter, men min underbara chef lät mig smita efter morgonmjölkningen och vara borta till eftermiddagsmjölkningen.

 

Veterinären kom rätt sent, men då hade vi gott om tid till att pyssla om Tussa. Hon åt inte upp sin mat den morgonen, vilket hon alltid gjort förut. Men vi matade henne med massor av äppelbitar vilket hon glatt tuggade i sig. Dom andra hästarna var med i stallet hela tiden, så stämningen var lugn.

Veterinären satte vant i kanyl och förberedde allt, sen ställde vi Tussa i boxen så att hon skulle ha mycket plats. Vi matade med äpplen och sen fick hon sprutan.

När Tara avlivades kastade hon sig runt ett halvt varv innan hon föll, men Tussa föll bara rakt åt sidan. "Som en dalahäst" som veterinären uttryckte det. Det märktes att hennes kropp var trött och slut.

 

När dom fått sprutan handlar det bara om sekunder innan hästen somnat in, inga ryckningar eller liknande. Jag är ju van vid ett skott i pannan, så detta är nåt helt annat.

Kan dock inte säga att det ena är bättre än det andra, beror ju på hur känslig man är, pengar och liknande. Båda sätten är lika snabba och effektiva.  

Sprutan är dyrare, men inget blod eller ryckningar. Skott i pannan är billigare, men ofta rycker det i kroppen på djuret vilket många tycker är obehagligt. Djuret är dock borta, det är bara kroppen som inte riktigt förstått de än. Efter skottet måste man alltid avbloda, vilket inte behövs om dom får en spruta.

Som sagt, lika effektiva och snabba, det handlar bara om vad man själv tycker.

 

Allt gick jättebra med Tussa, och vi är nöjda. Skönt att ha det gjort! Det var bäst för alla helt enkelt, även om det känns jobbigt att se hennes tomma spilta.

 

Dom andra hästarna är lite vilsna och man märker att en försvunnit då rangordningen är rubbad. Precis samma sak hände när Tara försvann, blev väldigt förvirrat i flocken. Flamman får gå med Mirran nu, i min gamla ridbana dom är byggd i en av hästhagarna. På så vis har dom hela tiden kontakt med "grabbarna", så att stämningen är lugnare.

 

Mamma köpte Tussa för 10 000kr för lite mer än 20 år sen, och Tussa blev 34½ år gammal. Hon fick verkligen "mycket häst" för pengarna :) Hon hade ju redan då nått medelåldern för en häst. Inget dåligt köp med andra ord! Inriden, inkörd och pålitlig på alla sätt och vis. Lite ivrig, men hellre de än en slö häst!

Lättlastad var hon också, fina hovar, världens sötaste små ponnyöron..

Sammanlagt fick hon ca 10 föl, varav 3 hemma hos oss. Tara, Oliver och Miranda(Mirran).

På bilden ser vi först Tussa, sen Mirran, Oliver och sist Tara.

 

Tack för dom här åren Pontussa!