Anna - Life is easy if you wear a smile!

10 månader efter cancerbeskedet

Tio månader sen jag, eller rättare sagt vi, hade cancer. För både jag och Johnnie har påverkats lika mycket av det, fast på olika sätt. Jag har haft sjukdomen, han har stått bredvid och gjort allt för att hjälpa mig genom eländet.

Jag kan tänka mig att det är lika jobbigt att stå bredvid någon som är sjuk, som att ha själva sjukdomen.

Den hjälplösheten måste vara hemsk. Som cancersjuk går man in i sin egna lilla bubbla och ställer in sig på överlevnad och tillfriskning, våran kanske allra djupast rotade instinkt.

 

Egentligen började allt redan för 11 månader sen. Lyckan av att vänta barn grusades av en begynnande smärta i ländryggen. minns att jag skyllde på jobbet. Inte så att jag var arg alltså, utan ryckte på axlarna och tänkte att jag lyft för tungt med tanke på den växande magen.

Jag har aldrig haft en speciellt stark rygg, så jag var inte förvånad. Jag tog för givet att ryggen skulle börja bråka, men hade dock trott att det skulle dröja och komma först under graviditetens tyngsta månader.

 

Barnmorskan hjälpte mig inte. inga goda råd, inget "du bör söka hjälp om det inte blir bättre". Hon fick det att låta som om blödningar, smärtsamma sammandragningar och ryggvärk var helt normalt under graviditeten. Det kanske det är, vad vet jag.. Jag har aldrig upplevt en normal graviditet. Men som barnmorska tycker jag att man ska se varningstecknen. För symptomen jag hade var klockrena för domen jag sen fick: Livmoderhalscancer.

 

Jag minns att jag låg hemma i sängen och sökte på internet. Verkade som om ryggsmärtan var foglossning, en tidig sådan. En del hade haft det sen dom blev gravida och sen hela graviditeten. "Jippi" tänkte jag, "kul att ha det hela graviditeten.."

Om jag ändå vetat vilket helvete som väntade. Men foglossning är nog inte ett dugg kul det heller, eller varför inte illamående så pass att man inte kan äta något vettigt under hela graviditeten? Pest eller kolera.

 

Jag fick stanna hemma från jobbet en vecka för att vila ryggen i hopp om att det skulle bli bättre. det blev den inte, och jag kom aldrig tillbaka till jobbet efter att ha styrt bilen hemåt den fredagskvällen. Ska jag vara helt ärlig så var det på sätt och vis bra att jag inte visste att den där fredagsmjölkningen skulle bli min sista.

Jag fasade för sen dagen. Dagen jag skulle ta farväl av alla, människor och djur. Jag planerade att be chefen att inte göra någon stor grej av de, bara låtsas som om det var en vanlig fredag. Jag ville inte gråta mig igenom min sista dag, då jag hatar att ta farväl.

 

Den där sista resan hem var hemsk på grund av smärtan, den sista veckans bilkörning var inte nådigt för ryggen. Det hände att jag grät hela vägen hem. Mycket på grund av smärtan, men nog mest för att jag inte längre kunde jobba. Sanningen är ibland smärtsam att inse. Jag älskade mitt jobb, jag älskade den dagliga kontakten med korna.

 

Saknaden efter jobbet och djuren höll i sig länge. Tog ungefär ett halvår innan jag kunde se en ko eller traktor igen utan att tårarna började rinna. Jag hälsade på jobbet några gånger under det halvåret, och grät antingen där(när ingen såg) eller i bilen på hemvägen.

Man ångrade alla gånger man inte njutit av att jobba. Alla gånger man klagat på kylan, leran, det dåliga vädret eller dom bråkiga korna. Man skulle ha varit glad över att vara frisk och smärtfri.

 

Jag minns all smärta. Man glömmer snabbt hur det kändes, men jag minns hur jag beskrev den:

Tänk dig en rad knivar inhuggna i ländryggen, ett gäng knivar någon ständigt vrider, vickar och lirkar med. En fruktansvärd smärta som gjorde att jag varken kunde sova, ligga, stå, gå eller sitta och äta.

Sammandragningarna blev värre ju hemskare ryggsmärtan blev, och när dessa kom kunde jag inte ens andas under ca 30 sekunder tills de släppt.

 

Såhär i efterhand undrar man hur man kunde hålla ut så länge. Och hur man kunde vara så förbannat dum som höll ut så länge. Men efter att ha varit arg på mig själv ett tag över detta började jag tänka ett steg längre. Om dom hade hittat tumören tidigare hade dom kanske valt att plocka ut Ludde som en abort, då han fortfarande var så liten. Detta bara för att komma igång med behandlingarna ordentligt på en gång. Jag vet inte om dom hade gjort så, men det var en liten tröst för mig i alla fall. Mitt lidande kanske räddade Ludde. Om inte annat fick jag veta att jag lever, och testa mina gränser till max!

 

Minns när vi tillslut ringde till sjukhuset och bad om hjälp. Vi hade redan varit där en gång utan att dom hittat nåt, och jag fick värktabletter mot smärtan som inte hjälpte. Smärtan tilltog och jag satt på golvet och grät hysteriskt, en granne satt bredvid mig och tröstade medans Johnnie ringde sjukhuset och berättade att vi var på väg.

 

Dom tog ett prov och jag minns när dom ringde mig och berättade att dom hittat cellförändringar. Läkaren ville att vi skulle komma in. VI, det var nämligen väldigt viktigt att Johnnie följde med. Johnnie brukar berätta om vilken härlig dag det var. Han hade haft problem hela dagen med trasiga lastbilar, punktering och gud vet vad. Varför inte krydda det med ett cancerbesked?

 

Vi satt i ett litet rum bredvid varandra och lyssnade på läkarens sjukhusprat. Vi bad henne prata så att vi skulle förstå, vi är inte utbildade läkare..

"Vi har hittat en cancertumör, en elakartad, aggressiv sådan. Bla bla bla.."

Cancer? Jag? Näää... Nu skojar du väl? Nähä, inte? Jaaahapp..

 

Läkaren stannade upp och väntade på en reaktion. Hon fick ingen. Hon frågade hur vi tänkte och tyckte om beskedet. "Vi får väl ta det som de kommer" sa jag och ryckte på axlarna. Vad gör man?

 

I bilen rann några ensamma tårar nedför mina kinder. Cancer.. Jag har cancer. Vi kom överrens om att fixa det här. Det som inte dödar, det härdar. När vi kom hem satte jag mig på sängen och ringde mamma. Berättade om beskedet och bad henne ringa mina syskon.

Dom hörde snabbt av sig. Jimmy lämnade jobbet i skogen och åkte raka vägen hem till oss. Skickade ett sms till chefen också. Så att han fick veta att jag inte skulle komma tillbaka till jobbet på ett tag. Om någonsin.

 

En veckas undersökningar följde. Dom klämde, kände, tittade och tog prover. En vecka till passerade innan vi fick svar på hur illa det var. Döden var inget alternativ då, trots att den just då borde ha känts som närmast på grund av ovissheten.

Jag skulle ju bli mamma, inte dö i cancer!

 

Endast en tumör. Skönt! Allt drog igång. Jag fick träffa mitt "team", ett gäng på 5-6 personer som skulle jobba med mitt fall. Alla hade sin del i det hela. Onkologen hade hand om tumören och dess behandlingar, spec. mödravården hade koll på det växande barnet, en läkare skulle plocka ut honom, folk nere från neonatal skulle hand om Ludde när han var förlöst, reproduktionscentrum skulle ta hand om en äggstock m.m.

 

Läkaren som var boss över teamet berättade att vi skulle köra igång med cellgifter trots graviditeten, då det gått bra under tidigare fall. en skulle inte tumören svara bra på behandlingen, utan fortsatte växa, skulle dom bli tvungna att plocka ut vårat växande barn som en sen abort. För då skulle man kunna behandla med full kraft.

Minns att jag absolut inte ville offra barnet, framförallt inte när han hunnit bli över 20 veckor! Johnnie sa åt mig att han hellre ville ha mig kvar än bara barnet. Som mor tänker man inte så, man vill skydda sitt barn till vilket pris som helst.

 

Tumören svarade bra, och var tredje vecka fick jag cellgifter. Smärtan i ryggen försvann, en underbar känsla! Tabletterna och morfinet funkade inte längre som det tidigare gjort mot smärtan. Jag åt tabletter som en riktig missbrukare, och trots det hade jag ändå väldigt ont i snitt halva dygnet. Tabletterna funkade i ca 2-3 timmar, sen var jag tvungen att vänta lika länge till innan jag kunde ta en ny dos utan att överdosera. Timmar fyllda av smärta.

Läkarna kunde inte göra så mycket, dom gav mig massor med morfin i blodet utan att det hjälpte så mycket som man önskat. Jag hade ett barn i magen vilket begränsade mängden smärtstillande.

 

Den 8 maj kl. 09.01 plockas Ludde ut. Jag fick sövas då ryggmärgsbedövningen inte tog så pass bra som den skulle. Började känna lite väl mycket när snittet påbörjades så dom föste ut Johnnie ur rummet och sövde snabbt ner mig.

Ludde var lite omtumlad först, men kom sen igång ordentligt. En äggstock plockades även ut innan dom sydde ihop mig. Eller rättare sagt häftades ihop. Fick hälsa på Ludde lite snabbt när jag vaknat upp ordentligt, men sen tog det mer än ett dygn innan jag fick träffa honom igen. Jag var för dålig.

Johnnie har i efterhand erkänt att han inte trodde jag skulle komma hem igen efter att ha sett hur dålig jag var den närmaste tiden efter snittet. Han trodde det var kört.

 

En hemsk period följer. Hade en slang in i ryggen som ständigt pumpade in smärtstillande, men den låg inte riktigt bra så jag hade fortfarande ont. Snittet gjorde också fruktansvärt ont. Fick massor av tabletter och morfin men trots det slapp jag inte smärtan. Blev sängliggande en vecka innan jag började komma upp på fötter igen. Fick träna på att gå och varje steg var en seger och ett framsteg.

Bor kvar på BB-avdelningen 2-3 veckor innan jag får flytta ner till neonatalavdelningen där övriga familjen fått ett rum. Ludde mådde fint från början och det var aldrig några problem.

 

 

Neonatalavdelningen var varm, instängd och tråkig. Vi hade ett litet fönster, men allt man såg var en häck och några grå sjukhusväggar. Man fick inte ens öppna ett fönster då barnen var för känsliga för omvärlden. Personalen var trevlig, men själva avdelningen var inte så rolig. Dystra människor vars barn kämpar för sina liv. Under den här perioden kör vi igång min behandling med full kraft, dvs både cellgifter och strålning.

 

Vandrar som en levande död genom korridorerna till och från behandlingarna. Mår illa och har svårt att äta, är väldigt trött och sover mest hela tiden. När jag är vaken kollar jag på tv eller gråter. Hormonerna kom igång ordentligt efter snittet och jag är extremt känslig rent psykiskt.

Orkar inte prata med någon, inte ens chefen som jag hållit kontakten med hela tiden. Eller rättare sagt: Han har hållit kontakten med mig.

 

Får efter en månad på sjukhus äntligen komma hem. En månad på sjukhus EFTER snittet alltså, hängde där en hel del innan med. Det var så skönt att komma hem till huset och lugnet. Fick träffa hästarna igen, ett tårfyllt möte.

Allt gick bra med att komma hem, förutom mitt psyke som kör i botten totalt. Jag tror att jag fick en kort förlossningsdepression, för jag kunde gråta hysteriskt i timmar. Allt blev för mycket. Jag kunde inte jobba, träna, rida.. inte ens ta hand om min egna son. Det var hemskt att som mor inte kunna ta hand om sitt barn, men tröttheten var för stor.

 

Veckorna gick. Mamma körde mig dagligen till och från sjukhuset där jag fick min strålbehandling. Jag vågade inte köra själv då jag var för trött och borta.

Jag hade svårt att äta. Behandlingarna påverkade smaksinnet och allt smakade beskt och äckligt. Levde mer eller mindre på jordgubbar, all annan mat tvingade jag i mig för att inte svälta.

 

Behandlingarna avslutades. Vilken lycka det vara att kliva ut från onkologen och känna att det äntligen skulle bli lugnt några veckor. Inga mer dagliga sjukhusbesök på ett tag.

Energin kom snabbt tillbaka och livet började åter ta fart. Kunde pyssla med Ludde allt mer, njuta av matens smaker och kunde påbörja muskeluppbyggnaden sakta men säkert genom promenader.

 

Ju mer tiden gick, desto bättre kändes det. Saker blev allt mer som förr. Och jag kunde äntligen bli den mor till Ludde som jag ville vara.

 

Den 9/10 kom beskedet jag och alla i min närhet längtat efter. Jag blev friskförklarad! Detta firades senare med oxfilé och champagne.

 

Under 5 år ska jag gå på regelbundna kontroller då det är störst risk för återfall under dom 2-3 första åren efter första sjukdomsperioden.

 

Tio månader... Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Det sägs att tiden går fort när man har roligt, men jag kan garantera att den går rätt fort även när livet verkar stå still av allt elände.

Tio månader av ovisshet, sorg, längtan, smärta och massor av tårar. Men också lättnad, glädje, lycka, kärlek och moderskänslor.

För att fatta mig kort på denna punkt kan jag skriva såhär: 2013 blev ett år då jag betade av alla känslor, en efter en. Jag har varit på botten, och nu i slutet på åren närmar jag mig äntligen mitt mål: Lycka. Allt jag kämpat för är att åtminstone en gång till få vara riktigt lycklig.

 

När jag låg uppe på BB-avdelningen med en hemsk smärta i rygg och snitt, såg jag våren blomstra utanför fönstret och jag ville inget hellre än att bli smärtfri och komma ut i friska luften igen. Men just då, just där, under dom soliga vårdagarna i Maj, kändes det som om det aldrig skulle ta slut.

 

Rent psykiskt gick det oväntat bra fram tills kejsarsnittet, sen kom antagligen hormonerna igång som hos dom flesta nyblivna mödrar. Det har gått upp och ner, men det hade det antagligen gjort även utan cancern. Fast det underlättar ju inte med sjukdomen om man säger så.

Allt blev mycket lättare när behandlingarna avslutades och energin kom tillbaka, men lätt för att gråta har jag fortfarande även om detta också börjar avta nu. Allt börjar bli bra igen. Jag är inte riktigt där än men på god väg.

 

Vilken resa det blev, vilket år! Såhär hade jag verkligen inte föreställt mig min graviditet.. Trots att endast tio månader har passerat sen allt drog igång på riktigt, känns det så avlägset och overkligt nu. Som en dröm.

 

Nu tar jag tjuren vid hornen och visar den enda bild jag har på mig som nysnaggad.

 

Jag vågar inte säga att det är slut, men det är över för den här gången.

 

 

 

 

 

 

Hej jag har följt din blogg under hela din resa, måste bara få säga att jag tycker du är en riktig kämpe!
Så full av energi och glädje som du sprider till de i din närvaro. Ha en underbar jul Kram

Tack för ännu ett bra inlägg ! Även fast man följt dig, läst varje ord du skrivit och ibland tvingats läsa om igen för att verkligen förstå. Gör man ändå inte det, på ett sätt känns det verkligt och man läser ju om din resa. Men samtidigt känns det helt overkligt, när man står bredvid och ser på. Du har verkligen kämpat och bevisat att en bra inställning gör saker lite lättare, trotts att det är svårt. Tycker bilden är vacker, då menar jag inte att cancern är det. Utan du som person, ser ut som en stark kvinna inifrån och ut. Hoppas 2013 års bravader var en engångshändelse och att 2014 och framåt endast blir glädje, lycka och framgång. Hoppas du får en bra jul, styrkekramar !

Wow, vilket styrkeprov du visar på. Får tårar i ögonen när jag. läser och blir så sjukt imponerad över dig. All kärlek och lycka till dig.

Kikar in här för första gången nu och måste verkligen säga att du är en riktig kämpe! Underbart! Är så glad för din skull och önskar er all lycka som finns.

gillar du musik, missa inte min blogg I intervjuband varje dag
http://ghgumman.blogg.se/
http://www.facebook.com/mosanmusikfriket?ref=hl

Wow... Så stark du är! Ingen människa ska behöva genomgå något sådant... Men som du skrev i din blogg. Det som inte dödar, härdar! Massa kärlek till dig och din familj!
Kramar

Vilken resa.. Vilket 2013..
Jag kan inte ens tänka mig in i detta, jag är själv gravid i vecka 17 och kan inte förstå att få ett cancer besked.
Men vilken kämpe du verkar vara!
Hoppas du får njuta av en riktigt fin vår nu om några månader..

Vilken resa.. Vilket 2013..
Jag kan inte ens tänka mig in i detta, jag är själv gravid i vecka 17 och kan inte förstå att få ett cancer besked.
Men vilken kämpe du verkar vara!
Hoppas du får njuta av en riktigt fin vår nu om några månader..

Vilken resa.. Vilket 2013..
Jag kan inte ens tänka mig in i detta, jag är själv gravid i vecka 17 och kan inte förstå att få ett cancer besked.
Men vilken kämpe du verkar vara!
Hoppas du får njuta av en riktigt fin vår nu om några månader..

vacker oavsett!

Vilken kämpe, blir glad enda in i hjärtat för att du nu mår bra! KRAM

Jag hittade in till din blogg bara av en slump. Det var fint att läsa din text. Vilken kämpe du är, stark. Jag önskar dig all lycka!!!