Anna - Life is easy if you wear a smile!

Promenad med Ludde avklarad. Blev en relativt lång sväng, ca 5 km. Senast jag och Ludde gick den sträckan tillsammans låg han och njöt i min mage, jag var öm i ryggen och snödrivor låg lite här och var. Det var alltså ett tag sen.

 

Föräldrar med barn säger alltid: "Tiden går fort när dom är så där små, njut och ta tillvara på varenda dag!". Men ska jag vara ärlig är jag glad över att tiden tickar på i rätt frisk takt just nu. Bort från elände, smärta och trötthet.

 

Jag njuter allt mer av min tid tillsammans med Ludde, men kan ofta sörja att den första tiden tillsammans gick förlorad. Jag vet att han inte lider speciellt av de, men för min del känns det som om jag missat det mesta nyblivna föräldrar pratar om. En okej graviditet med lite illamående, svullna fötter och trött rygg. Att i lugn och ro förbereda inför det nya livets födelse. Att få åka till förlossningen och föda "normalt", se det lilla livet komma ut och sen njuta av att helt plötsligt vara en liten familj. Att någon dag senare åka hem till lugnet och påbörja livet som småbarnsförälder. Ja, jag behöver inte skriva mer. Ni fattar.

 

Samtidigt får jag trösta mig med att om jag lyckats ta mig igenom detta, kan jag nog ta mig igenom en hel del. Man brukar säga att "det som inte dödar, härdar" och det ligger nåt i det. Jag har lärt mig mycket om mig själv under den här tiden, värderar livet annorlunda och har haft mycket tid att fundera över allt.

Innan allt detta drog igång trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig igenom nåt så jobbigt som en cancersjukdom. Jag som gråter över allt, får väldigt lätt dåligt samvete och emellanåt tycker fruktansvärt synd om mig själv. Så att jag skulle orka så här pass bra trodde jag inte en sekund på. Man lär sig något nytt varje dag.

 

Att det kunde bli en liten Ludde mitt i smeten är, ju mer jag tänker på det, helt otroligt. Man tycker att kroppen borde göra det lite enkelt för sig och "dumpa" sånt som är överflödigt under en krissituation. I de här fallet en graviditet. Men att en kropp kan klara av att under en och samma period ha en cancertumör i sig som trycker på nerver och annat skoj, hantera dess behandling och samtidigt ge näring och styrka till ett växande barn är helt fantastiskt.

Kroppen är ett helt fantastiskt verktyg som klarar mer än man tror. Ta hand om den och njut av varje sekund, för en vacker dag orkar den inte bära dig längre.