Sliten
Hemma igen. Blir ett kort inlägg, vill bara ge er ett livstecken i väntan på att jag har ork att berätta om Örebroresan.
Har aldrig känt mig såhär svag i kroppen. Kan knappt resa mig upp, vilket känns lite obehagligt. När jag väl ställt mig upp snurrar världen runt några sekunder innan jag kan börja gå.
Hängde upp tvätt från maskinen nyss, och det var inte så lätt som det låter när kroppen inte riktigt orkar samarbeta.
Nu ska jag sova lite, och förhoppningsvis är jag piggare imorgon. Då ska jag försöka skriva ordentliga inlägg!
Ni anar inte hur skönt de är att vara hemma igen, med min härliga lilla familj. Ludde har växt när jag varit borta, och allt jag vill nu är att vara nära både honom och Johnnie. Samla kraft inför nästa vecka.
Till sist vill jag bara tacka för era fina kommentarer. Det är underbart att logga in här och läsa era stöttande ord. Ni kanske tycker att ni upprepar er när ni skriver nya kommentarer, men för mig spelar det ingen roll. Jag behöver era ord, det ger mig kraft att kämpa på och komma ihåg vad jag har för mål.
Vet inte om det märks tydligt, men emellanåt tappar jag gnistan helt och bara gråter sittandes på golvet. Jag är så nära, men emellanåt känns det om ett "never ending story".
Eländet har pågått sen början av februari, och jag har ännu en lång väg att gå. För även om behandlingen snart är klar kommer det dröja länge innan jag är den jag var när jag klev in i detta.
Tack för att ni tror på mig.
Kommentarer
Trackback
