Anna - Life is easy if you wear a smile!

Dålig uppdatering igen, men jag har haft för mycket annat dom senaste dagarna.

 

Efter senaste cellgiftsbehandlingen kanske ni märkte att inlägget var något negativt och lågt. Kan erkänna att dom senaste dagarna har varit ett rent helvete...Har verkligen varit ner på botten en sväng. Psyket tackade för sig då kroppen var för sliten, så jag bröt ihop totalt.

 

Måste verkligen berömma Johnnie för hans tålamod med både mig och Ludde just nu. Att bli förälder för första gången är en stor omställning, men att även få en cancersjuk flickvän på köpet är verkligen inte lätt. Vet inte ens när han såg mig le ordentligt senast, så han fick inte bara barn och en sjuk flickvän, han fick en helt NY flickvän. Inte ens i närheten av den tjej han en gång blev tillsammans med och beslutade sig att skaffa barn med.

Man kan tycka att jag har det svårt just nu, men att stå bredvid utan att kunna hjälpa mer än med orden "det blir snart bättre" måste vara hemskt.

Måste vara samma typ av känsla som jag kände när min ponny Tara insjuknade i kolik. Jag kunde bara stå och se på hennes lidande. Jag kunde i alla fall ta bort hennes smärta tillslut, nåt som inte Johnnie kan göra med mig i det här fallet. Även om jag faktiskt bett om ett skott i pannan när allt varit som värst.

 

Igår skulle jag ta en dusch, och innan jag klev in kastade jag en blick i spegeln. Då slog det mig verkligen hur min kropp brutits ner under dom senaste månaderna. Jag har gillat min kropp, den starka kropp som varit min pålitliga vän genom åren. Jag har ofta slagits av tanken hur tacksam jag bör vara att den är frisk och stark, och bär mig runt vart jag än velat.

Nu är den bara en spillra av sitt forna jag. Tunn, mager och omusklad. Jag slogs av tanken för någon vecka sen att glädjen i mina ögon slocknat efter att ha sett en gammal bild på mig själv, en bild från tiden innan jag insjuknade. Men det är först nu jag la märke till min kropps nedbrytning.

 

Jag önskar att parasiten som växer och frodas inom mig släpper taget snart, för jag orkar snart inte mer. Varje dag är en ny kamp för att hålla huvudet över vattenytan.

 

Livet är orättvist.