Morgondagen

Imorgon väntar en kämpig dag med både cellgifter och strålning. Fasar lite inför de, då jag är rädd att det blir som senast då jag deppade ihop totalt under några dagar. Det var en hemsk känsla, att bara ligga och gråta hysteriskt och känna sig helt uppgiven. Som om man inte hade någon morgondag att se fram emot.
Nu har ju inte jag det för tillfället ändå, eftersom hela mitt liv är i pausläge just nu. Men jag vill inte ge upp än, för snart nu närmar jag mig upploppet(förhoppningsvis).
 
Vi får se hur jag mår, men blir det knäpptyst här på bloggen några dagar vet ni varför. Då ligger jag nämligen härhemma någonstans och deppar. Nu är jag i alla fall något mer beredd, vilket jag inte var senast. Trött är en sak, men deprimerad var något nytt.
Nu vet jag i alla fall att det blir bättre efter några dagar, så i värsta fall får jag stänga in mig i sovrummet och stanna där tills det gått över!
 
Nä, nu måste jag sova lite. Vore dumt att börja morgondagen med att vara trött. Sov inte många timmar i natt så jag hoppas att jag är så pass sliten att jag kan sova som en gris hela natten. Ludde kommer ju säga sitt, men i natt får Johnnie nog ta det mesta. Om inte jag är superpigg och är uppe hela natten förstås. I så fall kan jag passa på att uppdatera bloggen lite till, ifall morgondagens behandlingar tar hårt på mig så jag blir tyst några dagar.. vi får se hur natten blir.
 
Nattinatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0