Anna - Life is easy if you wear a smile!

 

Tack Anna!

Ja, håller med om att min korta startsträcka när det gäller gråt nog till stor det beror på att jag fått barn. Som tur var hörde jag folk berätta om detta problem innan jag fick Ludde och det var tur, för annars hade jag varit väldigt orolig över mitt psyke!

Det är jobbigt att aldrig veta vad som beror på vad nu när jag både varit sjuk och gravid. Vissa har frågat mig hur det är att vara gravid och få barn, men.. Vad ska jag svara?

Jag vet inte speciellt mycket om hur det är att vara gravid på ett relativt "normalt" vis. Och jag vet inte hur det är att ha livmoderhalscancer som många andra eftersom jag fick barn mitt i behandlingsperioden. Allt är en stor pannkaka!

Många tror nog att jag gråter så mycket på grund av sjukdomen och allt kring de, men ska jag vara ärlig så gick allt riktigt bra(med tanke på omständigheterna) innan Ludde plockades ut.

Det var efter kejsarsnittet som hela min värld rasade samman, eller det kändes i alla fall så när jag låg på badrumsgolvet och grät hysteriskt i timmar. Jag ville inte träffa/prata med folk då jag kände att minsta lilla "Hej, hur är det?" skulle utlösa gråten på nytt.

Johnnie stod hjälplöst bredvid och försökte trösta och stötta, och bönade och bad mig att följa med tillbaka till sjukhuset(detta var när vi precis fått komma hem) för att få hjälp.

Jag ville inte tillbaka, för min kvot över sjukhusvistelse var sen länge överstigen. Det tog tid att acceptera det faktum att vara hemma, men inget var som förut.

 

Jag tror att hela cancerperioden hade varit tusen gånger lättare utan graviditeten. Dels att man helt enkelt blir oerhört känslig efter att ha fått barn(i alla fall jag) men utan honom hade jag också sluppit den hemska känslan av att inte älska och kunna ta hand om sitt barn som man borde.

Nu i efterhand är jag så otroligt glad över att ha Ludde, och som jag faktiskt brukar säga: Ska man göra nåt ska man göra det ordentligt!

Jag tar både sjukdom och graviditet samtidigt så har jag allt avklarat sen!

 

Ni killar som läser detta anar inte hur svårt det är att vara tjej.. För inte nog med att vi ska ha mens(och alla humörsvängningar därtill), ska vara gravida och föda barn. Vi ska även vara psykiska nervvrak en period efter barnets födelse! Och nu grabbar får det roliga jobbet att befrukta. Ni får det även ofta att låta som om vi tjejer självmant väljer att ha dessa humörsvängningar m.m.

Sen klagar ni över förkylningar och en tå ni råkat slå in i sängbenet.. Inte sant? :)