Jag vet varken hur jag ska inleda detta inlägg och inte heller hur jag ska avsluta det.
Jag gick upp tidigt idag för att hinna lämna Ludde hos min mamma innan jag skulle åka vidare in till stan. Idag skulle jag nämligen få min slutgiltiga dom angående cancern. Är jag frisk eller ska behandlingarna köras igång igen?
Johnnie stannade kvar hemma. Han frågade igår om han skulle följa med, men jag kände att jag kunde åka själv. Sen Ludde kom har jag varit själv nästan varje gång jag besökt sjukhuset, då han behöver ta hand om lill-grabben. Idag behövde Johnnie pyssla med lastbilarna, så det var därför Ludde fick vara hos sin mormor. Observera att det var mitt beslut att Johnnie skulle stanna hemma, så skitsnacket kan ni utelämna.
Den klassiska magkänslan har hela tiden skvallrat om att allt är bra, men jag har ändå inte vågat hoppats för mycket. Jag går nämligen mycket efter dom kloka orden: "Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken".
Parkerade bilen och gick vant den vanliga vägen upp till onkologmottagningen där jag skulle träffa min läkare. Kände mig helt lugn, det fanns trots allt bara två vägar framför mig nu. Och valet av väg är inte mitt, utan ödets. Anmälde att jag anlänt och satte mig i väntrummet. Hejade glatt på dom övriga som kom för att slå sig ner.
Fick komma in och sätta mig mitt emot Bengt, läkaren jag haft sen allt började.
Grejen med läkare är att dom oftast är svåra att läsa av, så jag hade fortfarande inte en aning om det var goda eller dåliga besked som väntade.
Han hälsade och började kika på datorskärmen. Han hade kollat på resultatet från både blodprovet jag nyligen lämnade och dom två röntgenundersökningarna.
Allt såg jättebra ut, det fanns inte längre några spår av cancer. Visst kunde han se att kroppen var sliten efter behandlingen då det var lite svullet, men annars såg allt fint ut.
En snabb gynundersökning och sen lite prat om medicin, sjukskrivning och nästa läkarbesök. I början på nästa år ska jag dit igen. Dom kommer som sagt hålla ett öga på mig under 5 år till, då det är störst risk att cancern kommer tillbaka under dom första åren som följer. Vet inte hur stor risken är att det kommer tillbaka, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket. Kommer det tillbaka så kommer det tillbaka, det är inget jag kan påverka.
När Bengt tillslut sa: "Du anses nu botad från cancern och helt frisk" log jag bara och svarade att det var bra och skönt att höra.
Gick därifrån, svängde förbi systemet och handlade champagne. Ikväll ska vi fira.
Det var först när jag satte mig i bilen och styrde den hemåt som reaktionen kom. Jag kom nämligen på den fina idén att svänga förbi jobbet och berätta den goda nyheten öga mot öga, men strax innan avfarten började tårarna rinna.
Jag är lite trög ibland, så det tog en stund att inse vad läkarens ord egentligen betydde. Jag är frisk, det är över!
För första gången i mitt liv rann tårarna av ren lycka, och inte på grund av sorg, smärta och oro.
Övergav snabbt idén att besöka jobbet då jag inte kunde sluta gråta, utan åkte raka vägen hem till mina föräldrar.
Blev ett enkelt sms istället som jag skickade till chefen.
Mamma blev först orolig när hon såg att jag gråtit, och det tog ett tag att övertala henne att det var tårar av lycka.
Packade in Ludde i bilen och åkte hemåt. Skickade sms till syskonen att eländet var över, och Jimmy ringde upp direkt.
Han grattade och sa: "Jag sa ju det! Deppar man ner sig helt kommer man ingen vart, men är man så positiv som du varit hela tiden går allt bra! Det har jag sagt till alla jag pratat med, att du är så otroligt positiv trots omständigheterna!"
Jag fyllde i att även om det bara gått utför, så kan man själv välja hur man vill leva den sista tiden. Deppa ner sig totalt och avsluta livet olycklig, eller försöka göra det bästa av situationen.
Under dom här 8 månaderna av elände har min familj varit ett otroligt stort stöd. Till exempel så lämnade Jimmy sitt jobb direkt när han fick höra om att jag fått cancer, och körde raka vägen hem till mig och Johnnie. Familjen har hört av sig regelbundet, tagit hand om Ludde, släpat med mig ut på grejer(beroende på vad jag orkat), skjutsat och stöttat. Dom har alltid funnits där.
En annan person som alltid funnits där har varit min chef, som under hela sjukdomsperioden ställt upp på alla sätt han kunnat. När jag behövt prata har han lyssnat, när jag behövt tänka på nåt annat har han pratat om allt annat än sjukdomen. Han har även hälsat på mig både hemma och på sjukhuset. Hur många chefer ställer upp så mycket?
Tack till alla som följt min resa och regelbundet kommit med stöttande ord. Ni anar nog inte hur mycket ni hjälpt mig genom allt de här.
Tänkt att det gått 8 månader sen allt började..8 månader! Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, men jag kan intyga att tiden även går rätt fort när man har cancer, får barn och springer på behandlingar och läkarbesök hela tiden.
Och självklart ett stort tack till min älskade Johnnie som stått ut med mig i vått och torrt. Detta blev en stor prövning även för honom. Snacka om jackpot att få både en cancerdiagnos på flickvännen och barn samtidigt! Nu vet jag verkligen att han finns där när jag som mest behöver honom.
Min resa är inte slut än, men nu kan jag i alla fall börja på ett nytt kapitel. Det är över för den här gången, men ingen kan intyga att det inte kommer tillbaka. Men tills dess ska jag njuta av livet, för man vet aldrig när nästa käftsmäll kommer. Nu vet jag i alla fall att min positiva inställning till livet hjälper även i svåra situationer.
Life is easy if you wear a smile.
