Samtalsgruppen

Igår åkte jag in till stan för att träffa samtalsgruppen för oss som drabbats av gynekologisk cancer. Nu när vi träffats några gånger har vi riktigt trevligt på våra träffar, trots den tråkiga anledningen till att vi alla sitter där.
Jag var ju skeptisk efter första träffen då alla var så låga och deppiga. Jag behöver inte lyssna på deppiga människor när jag har fullt upp att hålla mig själv pigg och glad.
Men nu, efter några gånger, är stämningen som sagt helt annorlunda. Vi skrattar och skojar om allt möjligt, nu vet vi ju var vi har varandra.
Även ämnet sex, som många tycker är pinsamt, pratar vi öppet om. Det är ju trots allt ett rätt stort ämne eftersom cancern suttit nere i livmoder och livmoderhals. Härligt när vi alla kan öppna upp oss ordentligt, dela med oss om erfarenheter och idéer, skoja och driva med varandra även när det gäller de ämnet.
Jag är inte blyg och delar gärna med mig om det mesta, och då är det kul att träffa folk som är likadana.
 
Igår hade vi en läkare närvarande som kunde svara på frågor. De var samma läkare som utförde kejsarsnittet på mig, och hon frågade direkt hur Ludde mådde.
Nästa gång är eventuellt den sista, det beror lite på hur nöjda vi känner oss. Vill vi prata mer kan det bli en extra träff. Sen pratade vi lite om att ha en liten återträff om några månader för att se hur det gått för alla.
Vi har dessutom varandras nr. och adress, så vi kan hålla kontakten.
 
Det är lite komiskt med den där samtalsgruppen. För två av kvinnorna som är med påminner extremt mycket om två bekanta till mig. Både till sättet och utseendet! Tycker att det är lika häftigt varje gång jag träffar dom. Den ena skulle kunna vara syster till min bekant, så lika är dom. Nu är ju inte alla syskon speciellt lika varandra, men ni fattar..
 
Längtar faktiskt till måndagarna nu sen jag börjat träffa den här samtalsgruppen. Beror nog både på att jag gillar dom och att det helt enkelt känns bra att få komma bort lite på egen hand. Lite egentid, även om många nog skulle spendera sin egentid på annat vis..
 

Skönt att få köra hem ensam i lugn och ro nu när det börjar mörkna tidigt på kvällarna. Få styra bilen hemåt i solnedgången, lyssna på bra musik och få sjunga högt när det kommer lämpliga låtar till de utan att Ludde behöver hålla för öronen. För är han med brukar jag hålla mina sångtalanger för mig själv(kan inte sjunga för 5 öre.. )
Åker ju sällan bil numera, om man jämför med nästan två timmar dagligen innan jag insjuknade.. Saknar bilkörningen lite, vilket jag inte trodde att jag skulle göra. Men det är egentid det med. Fina sommarkvällar på väg hem efter en lyckad arbetsdag är utan tvekan bäst!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0