Vår älskade lilla Ludde.
Att få barn mitt i cancerbehandlingen har verkligen inte varit lätt. Det är omtumlande att bli föräldrar för första gången ändå, och att dessutom bli det mitt i allt detta kaos var verkligen en prövning.
Ludde var planerad, eller rättare sagt: "Vi får se om det blir nåt". Han var därför väldigt välkommen och jag minns mycket väl den kväll jag skulle berätta för Johnnie. Ringde Johnnie direkt efter att jag fått reda på de, och frågade när han skulle komma hem. Ville verkligen inte berätta en sån sak över telefon!
"Jag är ledsen, det kommer ta tid de här...Det har inte gått som planerat, så jag måste vara kvar ett bra tag till.."
Johnnie var nämligen hos sin syster för att hjälpa dom gjuta en platta, men blandningen var felblandad och stelnade inte som den skulle.
Jaha.. Åkte därför dit lite oskyldigt med förklaringen att jag hade tråkigt hemma. Vi blev dock aldrig ensamma, så när vi skulle gå ut från huset drog jag honom lite åt sidan och berättade. Han blev väldigt glad, men vi fick inte visa det då det skulle vara hemligt fram till vecka 12.
Den 23:e december firade vi jul med min familj, och då berättade vi den goda nyheten när alla var samlade. Dom blev alldeles chockade, men väldigt glada. Dom trodde nog inte att vi skulle skaffa ungar än.
Första bilden är från 23:e december. En liten kula kan anas, fick gå och hålla in magen tills vi berättat, så ingen skulle misstänka nåt..
Mars, när jag var inlagd på sjukhuset första svängen. Hade fått min piccline, dvs slangen i armen jag skulle få cellgifterna genom.
Ludde fick stå ut med 3 doser cellgifter innan han kom ut. Smaskens! Bilden är tagen när jag får cellgifter, droppställningen syns i bakgrunden.
Tjockis! Håret hade fått falla och peruken hade invigts.
April -13. Strax innan min födelsedag. Trots sjukdomen ville jag och Ludde njuta lite av vårsolen. Tur att vi hann det, för på sjukhuset fick man inte mycket sol.
6 dagar innan Ludde plockades ut.
Sista utflykten innan vi blev föräldrar. Vi fick tillåtelse att åka iväg en sväng, så vi tog bilen till en strand i utkanten av staden. Där satt vi och pratade om framtiden. På min vänsterhand har jag en infart(som sjukhuset kallar det) dvs en nål in i blodkärlet.
Morgonen då Ludde skulle plockas ut. Tummen upp!
10 maj, två dagar efter Luddes födelse. Var för dålig dom två första dagarna så jag träffade honom bara en gång lite snabbt när jag vaknat efter kejsarsnittet. När jag sen piggnat till kom Johnnie och Ludde upp och hälsade på. Dom låg nämligen på avdelningen för tidigt födda och jag på BB-avdelningen.
Första veckorna fick jag bo på BB-avdelningen och bara hälsa på grabbarna under dagarna. När jag var pigg nog och det värsta var över flyttade jag ner till deras "Ungkarlslya" som jag kallade det. Johnnie gjorde nästan allt med Ludde då eftersom jag var för sliten, och det innebar bland annat matning varannan timme...Inte undra på att han var trött!
Dessutom var det väldigt varmt på avdelningen för barnens skull, och det gjorde oss inte piggare direkt..
Äntligen hemma efter en månad på sjukhus sen Luddes födelse.
Ludde på IKEA för första gången, ca 3½ månad gammal.
Brorsan och Ludde samtalar på föräldrarnas köksgolv.
Mys i sängen.
Vår lilla gårdstomte måste också sova ibland!
Bilden är tagen nu i början på oktober. Det är jobbigt att se på när Johnnies syskon hjälper deras mor att flytta möbler!
Bild tagen idag på förmiddagen när jag precis vaknat efter sovmorgonen. Det finns en kille som har Johnnies tillåtselse att umgås med mig i sängen, och det är lilla Ludde!
Min fina lilla kille.
Jag hade jättesvårt att ta till mig Ludde i början, vilket var otroligt jobbigt. Alla pratar om den där underbara kärleken man ska känna till sitt barn när det är fött, men jag kände ingenting. Antagligen på grund av allt med cancern och dess behandling, det var helt enkelt för mycket annat just då. Att jag var sövd under snittet gjorde nog inte saken bättre eftersom jag missade hela förlossningen.
Jag kan erkänna att jag många gånger ångrat Ludde då jag helt enkelt tyckt att allt med honom varit för jobbigt. Jag fick inget känslomässigt band till honom, jag hade inte ork att ta hand om min egen son och jag hade skuldkänslor över att Johnnie fick dra hela lasset själv.
Jag minns speciellt en gång då jag försökte trösta en ledsen Ludde. Jag grät hysteriskt då jag inte orkade varesig psykiskt eller fysiskt att ta hand om honom. Johnnie fick självklart ta över. Det var hemskt att inte kunna ta hand om sin egna son och ännu hemskare att jag inte älskade honom så som jag borde gjort.
Han förtjänade en mor som älskade honom över allt annat.
Johnnie hade pratat med barnmorskorna om detta och fick rådet att låta mig försöka umgås så mycket som möjligt med Ludde, utan att behöva mata och så.
Skrev om det här på bloggen, och en bekant hörde då av sig. Hon berättade att hon, trots en "normal" förlossning inte heller känt den där självklara kärleken till barnet och att det inte alls var ovanligt att det blev så i början. Det hjälpte mig mycket att inse att det inte var mig det var fel på, och att det blev bättre med tiden.
Efter ca 3 månader, när min behandling gick mot sitt slut och jag började piggna till, började jag äntligen knyta an till Ludde.
Det tog tid, men det blev bra tillslut. Nu känns han inte längre som bara ett barn, utan som MITT barn. Vårat barn!
Nu älskar jag honom som en förälder ska göra. Och jag är glad över att jag valde att skaffa barn med just Johnnie, för sötare barn än Ludde kan jag väl knappas få!?
Ludde gjorde allt mycket värre, men när allt var över var han min lilla belöning. Då kunde jag äntligen njuta av att ha honom i mitt liv, något jag inte kunnat mitt i allt elände. Då kändes han mer som en börda.
Dessutom har nog Ludde räddat livet på sin mor. För hade inte han legat och växt i min mage, hade det inte blivit trångt för tumören vilket hade gjort att jag aldrig fått ont i ryggen. Då hade kanske tumören legat och myst i mig ett bra tag till utan att jag reagerat, och när jag väl gjort det kanske det hade varit försent.
Vem vet?
Kommentarer
Trackback
