Besök på jobbet
Idag lämnade jag Ludde hos mamma och åkte en sväng till jobbet för att hälsa på. Nu när jag inte hade Ludde med mig kunde jag gå ut bland korna och ta en något mer ordentlig titt på dom.
Jag trodde att jag inte skulle känna igen korna alls nu efter ett halvårs frånvaro, men när jag gick där bland korna var det få jag inte kom ihåg.
Jag har inget sifferminne, men när jag gick där bland korna kom numren tillbaka direkt i huvudet. Det är inpräntat ordentligt verkar det som! Men det är klart, har man sett dom födas, matat dom som små, kelat med dom som kvigor, sett dom kalva in och sen mjölkat dom x antal gånger, borde man inte glömma dom i första taget.
Jag saknar fortfarande mitt jobb något fruktansvärt, även om det sakta men säkert blir bättre. Trodde aldrig att jag skulle sakna korna såhär mycket. Den dagliga kontakten med dessa damer jag umgåtts med under flera år.
I början grät jag varje gång jag påmindes av jobbet, men nu gråter jag allt mer sällan. Men det händer fortfarande, senast idag när jag styrde bilen hemåt.
Dom finns ju kvar och jag kan hälsa på dom när jag vill, det vet jag. Men det blir aldrig samma sak som att träffa dom dagligen och jobba med dom.
Men snart kommer jag kunna börja jobba lite igen, och då blir det förhoppningsvis bättre. Jag visste att jag inte skulle jobba under en tid när Ludde kommit, men det blev lite för mycket på en gång så det blev aningen rörigt i mitt liv. Jag var tvungen att sluta jobba mycket tidigare än planerat, cancern upptäcktes och Ludde kom. Allt på en gång. Det gör nog saknaden efter jobbet starkare, då jag kopplar ihop det med tiden då jag var frisk och stark, utan några bekymmer i livet. En del saker kommer aldrig bli detsamma igen, inte undra på att man saknar det som var.
Kommentarer
Trackback
