Samtalsgrupp för cancerdrabbade

Kom precis hem från stan där jag deltagit i en samtalsgrupp för folk som har/haft gynekologisk cancer. Vi kommer vara 6 stycken, men en kunde inte komma idag.
Vi gick igenom vad vi kommer prata om under träffarna(ska ses ca 5-6 gånger) och vi fick presentera oss för varandra.
Det var en väldigt blandad grupp med kvinnor i åldern 25(jag) till 47 år, och ingens historia var dom andras lik.
 
Eftersom vi har tystnadsplikt kan jag inte berätta så mycket om träffen. Självklart ska man respektera andra och inte skriva/prata om andras problem. Men jag kan skriva sammanfattningar om vad vi pratade om, utan att dra upp mer specifika saker och detaljer.
 
Det kändes väldigt konstigt att sätta sig ner bland folk som upplevt liknande saker som jag själv. Några började gråta när dom berättade sin historia, och ska jag vara ärlig darrade min röst lite när jag fick prata om mig själv. Annars har jag ju inga problem med det längre, det är sällan jag känner tårarna vara på väg. Jag är helt enkelt van vid att prata om det.
Men nu, när man satt bland dessa människor, blev det helt plötsligt svårt. Det var nog stämningen i rummet, den var så dyster.
Kanske är det därför jag inte känt något behov av att söka upp likasinnade tidigare, är kanske rädd att stämningen blir för nere. Vore i och för sig kul att träffa någon som ser på sjukdomen precis som jag. Men än har jag inte mött någon sån person. Jag har ju känt att det gått bra på "egen" hand, då jag haft bloggen, vänner och familj som hjälpmedel.  
 
Men jag kommer delta i dessa träffar nu då jag känner att det kanske kan ge mig nåt. Det är intressant att höra andras historia och kanske kan jag med mitt positiva synsätt få andra drabbade att få mer framtidstro. Vi kommer dessutom få prata med både sjukgymnast och läkare.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0