Anna - Life is easy if you wear a smile!

Jaha, då ska jag försöka klottra ner ett inlägg om gårdagens lilla äventyr i storstan! Ludde sitter på golvet och leker/pratar så jag hoppas att jag hinner skriva klart innan han tröttnar alternativt blir hungrig.

 

Gårdagen började med att Johnnie glömt stänga av ett alarm så att jag vaknade kl. 05 och kunde inte somna om. Mitt alarm stod på 05.45 så jag låg och drog mig en stund innan jag klev upp och började göra mig klar. Grabbarna sov sött fram tills att jag var tvungen att väcka dom, ungefär 06.30.

Taxin skulle hämta oss 07.00 och vi höll tidsplanen galant.

Det var väldigt skönt att ta en taxi, och inte försöka åka egen bil. Det var full fart på Stockholmstrafiken och vi visste ju inte ens vart tv4-huset låg.

När vi kom fram fick vi sitta och vänta några få minuter i väntrummet innan en kvinna hämtade oss och visade mig till sminket och grabbarna till fikarummet.

 

En väldigt trevlig kvinna fixade mitt smink och frågade sen om hon skulle göra något med håret. "Ja tack!" svarade jag och förklarade sen att jag har svårt att få ordning på det nu när det inte är någon ordentlig frisyr. Har inte klippt mig sen vi snaggade av det, utan väntar bara på att det ska bli långt igen.

Hon pysslade en stund, och tillslut fick hon till en ovanligt bra frisyr(för att vara mitt hår!) och sen var jag klar. Jag har alltid haft väldigt tunt och fint hår, men hon tyckte att det var rätt tjockt och framförallt så hade jag många hårstrån.

När man får cellgifter och tappar håret kan det nya håret vara helt annorlunda, och jag håller tummarna för att det nya är något tjockare!

 

Jag fick sen traska ner till fikarummet där resterande familjen väntade. Ludde hade fått välling och gullat med Tilde de Paula. Hon hade fått syn på honom och inte kunnat låta bli att mysa och leka med honom. Hon har ju själv en flock ungar och det märktes att hon var väldigt barnkär. Ludde hade varit på sitt bästa humör och älskade henne.

När jag kom ner var Peter Jihde precis på väg in i studion, men fick syn på mig och tvärvände. Hon hälsade glatt och vi utbytte några meningar innan han var tvungen att sticka. Studion kallade.

Tilde hälsade bara i farten, då hon också fick brådis, men hälsade sedan ordentligt i nästa paus.

Och herregud, vilken kropp den kvinnan har! Höga klackar, tighta svarta byxor och tight tröja. Slank och vältränad kropp. Och framförallt: hon är mor till 4 barn, och har den kroppen!

Det berättade Johnnie glatt för alla vänner han sedan pratade med(när vi åkt därifrån) och en del av dessa frågade lite fundersamt om han fick berätta om hur snygg en annan tjej är i min närvaro. "Vadå, hon tyckte ju också att hon var snygg" blev svaret från Johnnie. Ingen svartsjuka här inte, möjligtvis bara avundsjuka att man själv inte har den kroppen..haha!

 

Hursomhelst, jag fick sätta mig ner i fikarummet och ta en macka. Frukosten stod framdukad så det var bara att ta det man ville ha. Fick även prata en hel del med läkaren som skulle vara med. Han ville höra lite mer i detalj vad jag varit med om, så han var lite påläst.

När det var ca 10 minuter kvar var mackan uppäten och läkaren hade traskat iväg. Först då pirrade det till lite i magen!

Men alla var så trevliga och glada att man glömde att bli nervös, det var mest bara spännande! Och framförallt roligt att se allt bakom kulisserna!

 

När bara någon minut återstod kallades jag in och en kvinna visade mig fram till stolen jag skulle sitta på. Programledarna och läkaren slog sig ner och vi pratade lite snabbt innan kamerorna startade. Sen var det bara att prata på.

Jag trodde att dom skulle ge mig riktlinjer och regler att tänka på, i stil med "stirra inte in i kameran" eller liknande, men inget sånt. Det var bara att köra på.

Jag hade fått några förslag på frågor tidigare, alltså saker dom skulle fråga. Men dom sa också att programledarna styr det där som dom vill, så jag skulle absolut inte stirra mig blind på just dom frågorna.

 

Allt gick snabbt och jag tyckte att det gick bra. Det är nog tur att jag pratat om ämnet så mycket tidigare, för då flöt det på mer naturligt. Sen tyckte jag ju självklart att det var väldigt konstigt att se sig själv, men det tycker nog alla. Jag gjorde i alla fall inte bort mig helt, och det är huvudsaken. Så jag är nöjd med min insats.

När kamerorna stängdes av satt vi kvar vid bordet och pratade en stund till, och man märkte att dom hade kunnat sitta en bra stund till och prata om ämnet. Fick även beröm för att jag pratade så öppet om sjukdomen och vågat ställa upp i tv. Dom var väldigt imponerade, och Tilde verkade väldigt berörd eftersom hon själv varit gravid och kunde leva sig in i känslorna.

 

Efteråt packade vi ihop, pratade lite med Tilde och sen åkte vi taxin tillbaka till hotellet. Där låg vi i sängen och tittade klart på Nyhetsmorgon innan vi packade våra saker och tog bilen hem.

På eftermiddagen fick jag lite tid över och slog på datorn. Där var jag överröst med lyckoönskningar, beröm och stöttande kommentarer. Verkar som om dom flesta häromkring och i min bekantskapskrets kollat, vare sig som känner mig eller inte.

Ni ska veta att det värmer i hjärtat att ha erat stöd! Klart man vågar prata om cancer i tv om man har så underbara, stöttande människor runt sig!

 

Träffade mamma på kvällen, och hon var så stolt att hon inte kunde prata om annat!

 

Här kommer lite bilder. Blev inte många då vi hade så fullt upp, Johnnie med Ludde och jag med själva tv-grejen.

 

Fikarummet, där samlades programledarna, dom anställda och vi besökare för att vänta, fika och prata. Kul att alla höll till i samma rum! Två stora tv-apparater på väggen, några digitala klockor som visar olika tider(så programledare och övriga vet när dom ska in i studion igen osv), frukostbuffé och en hel del plats att slå sig ner på.

 Vill bara tillägga att Ludde skötte sig utmärkt hela tiden. Duktig pojk!