Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag fyller jag 26 år. Årets födelsedag kändes något roligare än förra årets, eftersom jag då befann mig i cellgifternas första veckor. Minns att jag var hemma just på min födelsedag, efter att ha legat på sjukhus en kortare period. Inte långt efter min 25årsdag skrevs jag in igen och stannade i mer än en månad. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men jag fick ju min belöning i slutändan. En belöning vid namn Ludvig.

 

I år hade jag som sagt en något friskare och trevligare födelsedag, men sjukdomen fick trots allt sin beskärda del av dagen ändå. Mitt 3-månadersbesök hos läkaren bokades in just på min födelsedag, något som en del säkert hade bokat om direkt. Jag hade ju inget speciellt för mig, så jag valde att behålla tiden. Sämre sätt kan man ju spendera sin födelsedag på!

 

Själva besöket gick bra. I väntrummet kom en sköterska jag träffat på tidigare(hon jobbade på någon annan avdelning förr, minns inte vilken. Har ju varit lite här och var, så jag minns inte vart jag träffat henne) fram och berömde mig för min fina medverkan i tv. "Det är bra att någon tar upp ämnet och pratar om det" sa hon. Kan inte annat än hålla med.

När jag fick komma in till läkaren fick jag i vanlig ordning rabbla upp alla små problem eller skavanker jag haft sen senast. Hur jag mår, om det gör ont vid samlag, blödningar och gud vet vad. Allt för att han ska kunna bedöma läkningen. Hade några nya saker att berätta, men inget allvarligt.

Han tog sig en titt, och allt såg som vanligt bra ut. Strålningen har gjort sitt och området är lite irriterat fortfarande, men det går åt rätt håll.

"Jag hörde att du varit med på tv" sa läkaren glatt. "Jag måste gå in på internet och kolla sen. Om det är okej för dig alltså?" fortsatte han och log. Självklart, är man med i tv är det klart att folk får kolla. Annars har man hamnat lite fel!

 

Vi avslutade med att prata lite om mitt besök på Reproduktionscentrumet nyligen. Bengt förklarade att jag med största sannolikhet inte kan bära ett barn igen. Livmodern har tagit för mycket stryk av strålningen. Men om surrogatmoderskap blir tillåtet framöver kan det vara ett alternativ fortsatte han.

För mig är det dock inget jag vill ge mig in på. Så viktigt är det inte för mig att ha ett biologiskt barn. Halva grejen är ju i så fall att själv få bära barnet och känna dess sparkar. Ett barn som någon annan burit på är inte mer mitt än ett adopterat anser jag.

Måste börja läsa på lite om hur adoption går till. Att ta emot fosterbarn är ett annat alternativ. Vet dock inget om sånt så jag får kolla på internet och prata med folk som är insatta.

 

På hemvägen föll muren av lugn och sans samman och tårarna kom. Jag försökte hålla emot in i det sista då vi skulle ha gäster när jag kom hem, och då är det inte så roligt att komma in rödgråten.

Men att inse fakta och ge upp hoppet om att någonsin få bära ett barn igen sved ordentligt inom mig. Jag visste ju detta egentligen, men hoppades ändå att det skulle finnas en liten chans. Men när min läkare, som är insatt fullständigt i mitt fall, säger att det är kört så är det sannolikt det. Han av någon borde veta.

Det känns surt att inte själv få välja hur många barn jag ska ha, det känns surt att aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och det känns oerhört surt att vara "förbrukad" när det gäller fortplantning redan innan man fyllt 26.

Men jag vet, jag ska vara glad att jag i alla fall har fått Ludde. Fast det var verkligen i sista stund. Allt detta får mig att ännu hellre vara hemma med Ludde längre. Inte en chans att jag lämnar mitt barn på dagis vid ett års ålder! Jag vill njuta av varje sekund av hans första tid i livet, för den tiden kommer aldrig igen och detta kanske är min chans att uppleva det.

Så skitsnack angående detta undanbedes vänligt men bestämt. Nu vet ni anledningen till att jag stannar hemma med Ludde.

Jag vet att dom flesta som läser detta har full förståelse, men det finns alltid någon som stör sig på hur andra sköter sina barn.

  

Det kommer ta ett tag för detta att sjunka in, men jag hoppas att jag i alla fall inom kort ska acceptera det så pass att det inte svider varje gång någon kommer med nyheten att dom väntar barn. Jag vill ju kunna glädjas åt andras lycka.

 

Det känns tråkigt att sitta och gråta på sin födelsedag över en sån här sak, men det är bara att gilla läget. Imorgon kommer en ny dag med massor av nya möjligheter.