Bråkiga knän..
Knäna fortsätter att bråka, så träningen lyser med sin frånvaro. Jag känner ju av knäna vid minsta lilla rörelse emellanåt, så jag vågar inte träna på något vis eftersom jag är rädd att förvärra problemet.
Gick en kort sväng med Ludde och vovven för ca 1 vecka sen, men inte ens en lugn promenad gick bra.
Jag försöker vila, men det är lättare sagt än gjort med tanke på Ludde, hästarna m.m. "Knäna är ju en kroppsdel som inte går att vila" sa en person idag. Det stämmer, för varje gång man ska förflytta sig måste knäna jobba. Tycker inte heller att det blir någon skillnad om jag ligger på soffan en hel dag eller om jag städar, leker med Ludde osv. Men uppenbarligen kräver problemet mer än bara vila, eftersom det inte blivit bättre på länge.
Jag pratade med vårdcentralen för några dagar sen. Frågade vem jag bör vända mig till för att utreda problemet. Tjejen var jättetrevlig och förklarade att sjukgymnasten bör vara det första steget, som jag misstänkte. Hon letade upp närmaste tid deras sjukgymnast hade ledig, och det var inte förrän i början på Januari. Jag var dock välkommen om problemet förvärrades.
Jag blir så less. Träningen är den av dom grundstenar jag lutat mig mot nu när det varit tufft efter behandlingens slut. Att kunna jogga en runda, cykla med Ludde eller bara ta en promenad har varit viktigt för min väg tillbaka. Det känns som om allt har stannat upp för tillfället.
Och då får dom negativa tankarna plats att svepa runt runt i huvudet. Sorg över att inte kunna få fler barn och oro över framtiden. Tankar om hur orättvist livet är.
Har en dålig dag idag, som ni märker.. Såna dagar bör jag inte skriva inlägg egentligen, för det blir bara "synd om mig-inlägg" då. Allt ordnar sig, det vet jag ju. Men det är skönt att skriva av sig lite elände ibland, så man blir av med lite..
Kommentarer
Trackback
