Anna - Life is easy if you wear a smile!

Igår åkte jag och Ludde hem till min barndomskompis Karin. Känns lite konstigt att kalla någon för barndomskompis när jag bara är 25 år, men vi har känt varandra i ca 12 år om jag räknat rätt.

 

Vilken dag som helst ska hon och hennes partner få en liten dotter, så jag ville passa på att hälsa på nu under "lugnet före stormen".

Vi har varit dit en gång tidigare, men Johnnie valde en lång omväg då vi inte riktigt visste vart vi skulle. Men Karin berättade att det fanns en genväg genom Bälinge, så jag satsade på att köra den vägen. En snabb titt på en karta sen visste jag ungefär.

Eftersom jag jobbat i Bälinge under många år har jag inga problem att hitta dit, och vägen jag skulle ta från Bälinge hade jag åkt många gånger förr eftersom chefen har åkrar åt det hållet. Hittade fram direkt, så jag kom till och med lite tidigt.

 

Det var Alla Hjärtans dag igår, men Karins make skulle på firmafest och därför valde vi att ses ändå. Jag och Johnnie brukar inte uppmärksamma den 14:e februari utan tillhör skaran som hellre överraskar varandra i vardagen.

Jag trodde att Karin skulle vara tjock som en boll, men där hade jag fel. En rund, fin mage som inte var överdrivet stor och i övrigt såg hon ut precis som vanligt. En helt okomplicerad graviditet hade hon turen att få, och jag håller tummarna att förlossningen blir lika enkel.

 

Hon bjöd på både mat och fika, vi pratade massor och Ludde älskade henne. När hon gullade med honom skrattade han så att det riktigt kluckade. Hon jobbar med barn och det märks att hon är riktigt barnkär, för hon hade väldigt bra hand med lilla Ludde.

Jag trodde att grabben skulle vara relativt lugn och snäll, och utforska huset lite i taget. Men nej, det var raka motsatsen. Det var full fart hela tiden, förutom den korta stunden han sov.

 

Tiden gick fort och innan jag visste ordet av närmade sig klockan 23. Ludde var trött och vi behövde åka hemåt. På hemvägen passerade vi en flock hjortar som gick och betade precis bredvid vägen. När jag passerade tittade dom knappt på mig, utan fortsatte beta fridfullt.

 

När vi kom hem fick den jättetrötta lilla killen lite mat och sen sov han som en stock fram tills halv 9 på förmiddagen. Jag har också sovit som en stock.

 

Gårdagen blev inte som tänkt, då jag inte alls trott att jag skulle vara kvar så länge hos Karin. Men har man trevligt så har man. Vi ses så sällan att vi brukar ha mycket att prata om när man väl ses.

 

Idag tänkte jag åka och rida en sväng innan det blir mörkt. Det beror självklart på hur leriga mina "nakna" hästar är. När det är så här varmt har jag inte täcken på dom, inte ens Mirran som är lite klippt. Känns dumt att kasta på täcken bara för att dom inte ska bli leriga, hästar måste få vara hästar.