Anna - Life is easy if you wear a smile!

Okej, nu ska ni få en mer ordentlig berättelse över senaste dygnet:

 

Eftersom smärtorna var oförändrade under söndag förmiddag tog jag beslutet att åka in och försöka få det utrett. Johnnie har ju velat att vi skulle åka in hela tiden, men jag ville vänta och se om det gav sig. Att få vård på en helg känns inte som det enklaste då alla ordinarie läkare jag har oftast är hemma då.

 

Johnnie tänkte först att Ludde skulle med, men jag såg framför mig hur det skulle bli.. En arg, rastlös Ludde som var arg hela tiden eller drog i allt han inte fick röra. Inte en lugn stund med andra ord.

Föreslog att han skulle ringa sin syster, som alltid ställer upp om hon har möjlighet. Hon och hennes familj kunde som tur var vara barnvakter trots att det var så kort varsel. Tack för det!

Våran bil bråkade dessutom när vi skulle åka så vi fick låna deras. Vilket bra byte va? Dom får ett barn och vi en BMW!

 

Vi åkte in mot stan, och ju närmare vi kom desto mer avtog smärtan. När vi kom in hade jag inte alls speciellt ont längre så resan började kännas onödig. Jag vill ju inte vara till besvär, och det kändes dumt att dom skulle ta sig tid om jag ändå inte hade så speciellt ont längre.

Men hade vi kommit sådär långt kunde vi lika gärna löpa hela linan ut.

I bilen slogs jag av tanken: Hur ska jag förklara mina besvär?

- "Hej, mitt namn är Anna och jag har buksmärtor"

- "Jaså, hur känns det?"

- "Det känns som att bukmusklerna krampar och det strålar bak i ländryggen.."

- "Som mensvärk?"

- "Ja, precis!"

- "Men lilla vän, vi har viktigare saker för oss än att ta oss an unga tjejer med lite mensvärk! Åk hem och ta en värktablett, lägg något varm mot magen och vila en stund!"

 

Nu sa dom självklart inte så, men jag var lite rädd för att inte bli tagen på allvar. Nu fattar väl även jag att med min historik måste jag tas på allvar, men ändå. Dessutom visste jag inte vad jag skulle säga, var ska jag börja och var ska jag sluta?

För jag måste ju berätta både vad jag har för besvär, och även lägga till lite av min cancerhistoria. Kändes inte som om det skulle kunna bli en kort sammanfattning direkt..

 

Tjejen jag pratade med när jag klev in på akuten var jättesnäll och det tog bara några minuter innan vi fick ett rum.

Sen tog det tid. För att uttrycka mig milt.

Vi kom in vid 14.30 och vid ca 19 gav Johnnie upp och åkte hem för att hämta Ludde hos Eva. Vi bestämde att jag antingen skulle ta en sjuktaxi hem eller ringa efter honom när dom var klara med mig.

 

Dom kollade allt de klassiska, blodprov, blodtryck, kollade hjärtat, urinprov m.m. allt såg bra ut förutom att jag visade tecken på att ha en svag infektion i kroppen.

Läkaren förklarade att om inte proverna visat det hade han nog skickat hem mig igen, eftersom jag inte hade lika ont längre. Men han ville gärna veta vad det var för infektion.  

 

Vill även sticka in med detta: En sköterska som pysslade om mig var in någon gång, gick ut och kom sedan tillbaka efter någon kvart. Då frågade hon försiktigt: "Jag tycker att jag känner igen dig, har du möjligtvis varit med i tv?"

Jag log och svarade lite blygt att det stämde. Jag blev så glad, dels för att hon kände igen mig och framförallt för att hon vågade fråga!

 

Men, tillbaka till allvaret:

Under kvällen röntgade dom mig men hittade inget. Läkaren ringde då upp till gyn-avdelningen för att fråga om dom ville ha mig. Annars skulle jag stanna där över natten för mer prover dagen efter.

Gyn tackade ja till att ha dit mig och jag kördes upp dit. Sjukhuset är väldigt tomt på söndagskvällar kan jag lova!

 

Efter en låååång väntan(men som tur var i ett ensamt rum med tv) var det min tur. Då hade smärtorna tagit fart igen och framförallt ryggen gjorde väldigt ont. En mycket trevlig läkare undersökte genom att titta, känna och klämma. Han hittade dock inget konstigt mer än själva smärtan. Eftersom han inte kunde göra mer fick jag ett rum över natten. Planen var att jag skulle undersökas idag igen, fast av en annan läkare.

 

Kl. 2 kom jag i säng, alltså ca 12 timmar efter att vi kom in. Kl. 6 började det som vanligt ränna sköterskor in och ut för att kolla temp., ta blodprover och liknande.

En annan läkare undersökte mig och hittade inte heller något konstigt, men för säkerhetsskull tog hon några prover.

Idag har smärtan inte alls varit lika hemsk, men vid tryck eller liknande gör det väldigt ont. Eftersom jag var bättre och dom inte kunde göra mer var jag fri att åka hem.

Men en vecka framöver kommer jag äta mediciner mot urinvägsinflammation. Läkarna var absolut inte säkra på att det var det, men det skadar inte att behandlas för det ändå.

Läkarna var inne på allt möjligt i sjukdomsväg, men inget stämde med nåt annat. Inget pekade på en speciell sjukdom alltså. Så denna behandling är bara en chansning.

Jag hade haft lite vita blodkroppar i urinen, så det var det som väckte misstankarna. Men jag har haft uvi förr och vet hur det känns. Men vem vet, efter strålningen kanske symptomen är annorlunda?

 

Ja, hur som helst så vet dom inte. Men jag har fått ut värktabletter och dom skrev ner ett nr. dit jag ringer om problemen kommer tillbaka.

 

Nu börjar jag bli trött i ryggen av att skriva.. Men för att avsluta inlägget:

 

Jag har fortfarande ont, men det är i alla fall bättre. Nu gör det nästan bara ont vid tryck mot mage och rygg. Ludde har fått in några kanonfina träffar i buken på mig med sina fötter och knän, vilket har fått mig att skrika rakt ut av smärta. Men jag kan ju inte bli arg på honom, han menar ju inget illa..

Cyklade en kort sväng nu på kvällen för att göra en arg Ludde glad, men varje större gupp var jobbigt.

Magen är dessutom lite svullen, men vi får se om det blir bättre eller om jag måste in igen..