Anna - Life is easy if you wear a smile!

Satt nyss och tittade på en dokumentär om en fertilitetsklinik i...ja, vart var det nu igen? England tror jag. Hur som helst, det var väldigt intressant att få se lite mer om hur det går till att göra barn på "konstgjord" väg. Samtidigt var det väldigt känslosamt då jag verkligen kan förstå deras hopp och längtan. Dom följde ett antal par i deras jakt på barn, och mot slutet kom ett av dessa par i mål och fick en liten son. Vid det laget grät jag för längesen, både av lycka och av sorg.

 

Man vet inget om denna saknad förrän man själv fått uppleva den. Man vet inte hur jobbigt den kampen är förrän man själv fått en ordentlig inblick i den. Det är så lätt för dom flesta att få barn, och trots detta ska det trixas med ställningar och kost. Var sund, ha kul under tillverkningen och gör det inte till en allt för stor grej, så sköter nog naturen resten. Sen finns det dom som det inte alls går lika lätt för. Man kämpar och kämpar, och blir allt mer desperata. Många lyckas tillslut, en del gör det inte.

 

Nu när jag själv hamnat i "kan-inte-få-barn-träsket" har många tankar surrat i huvudet. På ett sätt är det oerhört orättvist att underbara, fina människor inte kan få barn medans missbrukare, idioter(om man får uttrycka sig så) kan bli på smällen vare sig dom vill det eller inte. Men kanske är det naturens sätt att ge föräldralösa barn fina föräldrar? Vi har hundratusentals barn därute som behöver ett nytt hem, och om alla kunde få barn utan problem skulle alla dessa föräldralösa småttingar med all säkerhet gå ett grymt öde till mötes.

 

När jag var yngre(ca 20 år) hade jag planen att adoptera. Varför? Jo, inte för att jag är rädd för att bli "sliten" och ful efter att ha burit barn i magen, utan av denna anledning: Varför ska jag föda fram ännu flera barn till denna överbefolkade värld när det redan finns massor som behöver hjälp?

Men på något vis glömdes detta bort och längtan efter ett "eget" barn tog överhanden.

 

Som ni säkert redan vet vill jag inget hellre än att få ett syskon till Ludde. Jag är själv uppvuxen med 3 syskon och kan inte tänka mig ett liv utan dessa, och det är nog därför jag har så svårt att föreställa mig att Ludde får en fin uppväxt ensam. Jag vet att Ludde kommer ha det bra, men den tanken gnager ändå.

Jag har funderat på adoption sen vi fick höra att det var kört att få fler biologiska, men om inte jag är helt ute och cyklar bör man vara gift- oftast i minst 2 år?

Dessutom vet jag inte om jag orkar med en sådan process just nu. Kanske i framtiden, men inte nu. Samtidigt vet jag som sagt att det går bra att ha "bara" en, men om vi har möjligheten...Bör vi inte ge ytterligare ett barn möjligheten till ett bra liv?

 

Jag har inte pratat med Johnnie om detta speciellt mycket. Och när jag gjort det har hans åsikt varit att: "Det räcker väl med en? Eller?". Jag tror inte att han tänker lika mycket på det som jag, eller så resonerar han kanske helt annorlunda.

Vi får se hur det blir, men det slutar nog lyckligt vilken väg vi än väljer. Om Ludde blir ensambarn i vår familj får jag hoppas på många fina syskonbarn som han kan leka med!

 

Ska tillägga att vi är oerhört glada över att ha fått Ludde, framförallt med tanke på att prognosen såg extremt tveksam ut till en början. Mina känslor var till en början obefintliga när jag såg på honom, vilket inte var konstigt med tanke på situationen. Men nu kan jag egentligen bara beskriva det på ett sätt, och det genom denna snutt från en låt:

"Men mitt hjärta det svämmar över utav lycka var gång du ler. För du ger mig vad jag behöver, all din kärlek och mer"

Underbara lilla gossebarn!

 

Nä, nog om mina tankar och känslor. Nu ska jag äta nåt och sen hoppa i säng. Men först ska jag stryka Ludde över pannan och tacka Gud för att vi fick detta underbara barn.