Anna - Life is easy if you wear a smile!

Vad duktiga ni följare är på att kika in på bloggen trots att jag aldrig uppdaterar! Får nästan skuldkänslor..

 

Nu ska jag i alla fall göra ett försök att uppdatera läget lite, så alla ni som inte sett/träffat mig dom senaste dagarna får höra hur det går.

 

Jag mår mycket bättre, men är fortfarande långt ifrån bra. Buken ömmar inte alls speciellt mycket längre utan det är ryggen som är värst. Inte ens i närheten av så illa som när jag var gravid och hade cancer, men tillräckligt för att störa min vardag och sömn. På kvällarna tar jag värktabletter för att kunna sova ostört, och jag är på sluttampen med urinvägsinfektionsbehandlingen. Märker dock ingen skillnad trots den behandlingen, så uvi var det nog inte. Inte för att vi trodde det, men ändå. Skadar inte att försöka behandla mot det.

Emellanåt får jag ont i buken fortfarande, men det är i alla fall mycket bättre.

 

Jag kommer absolut försöka få läkarna att kolla upp detta noggrannare, för såhär kan vi inte ha det. Som mamma sa: Fortsätter det utan att man lyckas få ordning på det får dom väl testa att operera ut livmoder och allt sånt(det är ju ändå överflödigt nu när jag inte kan få fler barn). Kanske blir det bättre då..

 

Jaha, vad ska jag skriva mer? Jag försöker hålla igång trots att det inte är helt bra i kroppen. Cykelturer går bra, och då kan jag ju anpassa turen lite efter dagsformen. Är det en dålig dag blir det en kort, långsam tur och mår jag bra en längre, snabbare.

 

Idag har jag och Ludde varit på dop. En barndomskompis döpte sin lilla tjej och allt gick jättebra. Ludde skötte sig väldigt bra, över förväntan faktiskt. Dock var det jättemycket energi i den lilla kroppen så han kunde knappt sitta still en sekund.

Jag fick kasta i mig de smarriga fikat så gott jag kunde samtidigt som jag höll i en viftande, sprattlande liten grabb som helst av allt ville krypa runt på bordet bland fat, koppar och glas.

Men han var i alla fall aldrig arg och grinig, att kroppen är full av myror är ju nåt man får räkna med när det kommer till barn i den här åldern.

Men nu är jag HELT slutkörd, och uppenbarligen Ludde med eftersom han slocknade i bilen på hemvägen. Jag bara lämnade barnvakten till Johnnie och gick in, la mig på sängen och pustade ut någon minut.

Förut kunde det vara full fart hela dagen utan problem, men efter sjukdomsperioden blir jag trött för minsta lilla. Dels kräver Ludde massor av energi då man måste ha ständig koll på honom, men jag tror också att sjukdomen har haft en del med i spelet. Hela kroppen gick ju på sparlåga åtminstone halva förra året, och hjärnan har inte riktigt vant sig vid att det börjar bli full fart igen.

Skulle man utforska min hjärnkapacitet nu skulle det blinka "Error", så det blir till att hoppa i säng tidigt idag. Vågar knappt tänka på hur stackars Karin har det som inte bara döpte sitt barn, utan även bakade allt fika, tillverkade all saft och(om jag känner henne rätt) styrde upp hela dopet med inbjudningar, boka kyrka m.m. Hon sover nog gott i natt.

Ska tillägga att jag bar klänning idag på dopet, inte ofta det händer!

 

Nu ska jag krypa bort till kylen och leta föda, för magen kurrar. Återkommer när jag får tid och ork!