Fina gamla Svala

Idag fick våran fina gammelko Svala vandra vidare till dom gröna ängarna där inga slitna ben och trötta kroppar finns.
Efter många år i vår ägo blev hennes ben allt sämre och hon fick allt svårare att resa sig upp. Dom senaste soliga dagarna har hon varit ute i en hage på grund av detta. Ute hade hon nämligen inga större problem att komma upp eftersom hon hade gott om plats.
Men idag var det alltså dags att tacka för sig. Vi kände att det var bäst så, fast att det tar emot då hon varit hela familjens lilla gullegris.
Hon var vår sista mjölkko, alltså den sista av våra kor som varit mjölkko tidigare innan mina föräldrar la ner mjölkverksamheten. Nu har vi bara ett fåtal dikor kvar, mest köttkorsningar men även några rödkullor som härstammar från föräldrarnas mjölkkor. Svala själv innehåller 75% fjällko och 25% rödkulla, och är dotter till min favoritko Svarta, som jag riktigt avgudade som liten. Så självklart var Svala speciell för mig!
 
Hon var otroligt snäll på alla sätt och vis, och var perfekt till att leda före övriga flocken vid byte av hage och liknande. Hon har "levt på sin charm" som mina föräldrar uttrycker det, då hon inte fått kalv på många år. Inte för att vi hindrat det, för vi har försökt få henne dräktig. Men kanske var det åldern som sa stopp, för hon började kasta(få missfall) varje gång hon blev dräktig.
Men hos oss går lynne först så trots detta fick hon vara kvar som kramko och nallebjörn. Hon var som sagt till stor nytta om vi behövde få med oss koflocken eller uppfostra ungdjur.
 
Häromdagen gick jag och Ludde ut till henne i hagen. Ludde verkar ha otroligt mycket respekt för stora djur och bara stirrade på henne utan att röra. Jag tog min hand och klappade henne sakta över kroppen, och då tog Ludde sin lilla hand och strök den sakta över hennes vita päls han med. Svala stod bara lugnt och tittade på oss.
 
Våran underbara granne Arne, som själv haft kor i många år, kom över och sköt henne. Helt odramatiskt och jag tror inte att hon hann förstå vad som pågick. Arne avblodade och väntade sen på att hon skulle ta sitt sista andetag och hjärtat stanna. Efter en lång stund la han handen mot hennes bröst och sa: "Starkt hjärta har hon i alla fall, trots åldern". Det tog tid, men tillslut gav hjärtat upp och slutade slå.
 
Jag var glad över att få det "överstökat", men det är alltid lika jobbigt när dom gamla kämparna går ur tiden. Jag grät som vanligt, det spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla emot och tänka: "det är bäst så".
 
 
Men allt har ett slut och så också denna dam. Efter 19 års trogen tjänst som både mjölkko, diko och kramko har våran fina Svala nu flugit till himlen. Tack gumman!
 

Kommentarer
Postat av: Tove

Fin historia om verkligt fin ko.

2014-03-16 @ 09:07:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0