Ludde 1 år!

Gårdagen var ingen vanlig dag, för det var nämligen en söt liten rackare som fyllde 1 år här hemma.
Alla föräldrar brukar nu skriva/säga: "Tiden går så fort!!" men det tänker inte jag göra. Däremot har vissa perioder gått fort och andra långsamt. Under vår tid på sjukhuset och under min behandlingsperiod tyckte jag att tiden gick så trögt, men sen har det gått lite fortare.
 
Det känns jättekonstigt att tänka på att det vara var ett år sen jag låg på BB-avdelningen som nybliven mor. Det var också nu, för exakt ett år sen, som den värsta delen av sjukdomsperioden började. Det gjorde ont i både rygg och snitt, och jag var sängliggande en vecka på grund av detta. Just den veckan tog våren fart på riktigt och man såg sommaren komma med stormsteg utanför fönstret.
Jag minns hur jobbigt det var att inte kunna gå ut, och det tog ordentligt på psyket. Fick träffa Ludde en sväng varje dag, förutom första dagen efter födseln eftersom jag var för dålig. Det var väldigt viktigt för sköterskor och läkare att jag och Ludde fick umgås minst en gång varje dag, antagligen för att vi skulle knyta an till varandra och må bättre.
 
Hade dock inga känslor alls för den lilla krabaten under hans första 1½ månad, utan hade fullt upp med min smärta, sjukdom och psyke. Detta var väldigt jobbigt till en början, framförallt när vi fick komma hem från sjukhuset. Jag ville så gärna vara en bra mor, men hade varken känslorna eller orken till det.
När jag skrev om detta här på bloggen hörde en bekant av sig. Hon förklarade att även hon haft problem med sina känslor för sin dotter till en början, trots en "normal" förlossning. Detta hjälpte mig väldigt mycket, för även om jag vet att detta är ett vanligt problem så känns det skönt att få höra det från en bekant.
Dessutom pratar nästan ingen om problemet, precis som med så mycket annat känsligt.
 
Luddes känslor för mig fanns i alla fall där. Minns en av dom första gångerna jag var ner till honom och Johnnie på neonatalavdelningen. Dom bodde ju där nere i ett rum, och jag uppe på BB-avdelningen. Jag fick flytta ner först när jag kommit upp på benen ca 2 veckor senare. Hur som helst, jag kom ner och Ludde var upprörd. Sköterskan och Johnnie försökte trösta utan resultat. Men när jag började prata med honom och han hörde min röst, tystnade han och fann ro. Den rösten har han ju trots allt lyssnat på under flera månader i magen.
 
Han får så liten och ynklig då, men jämfört med dom andra barnen där på avdelningen var han en riktig bamse. Brukar fortfarande gå och fundera på hur det gick för dom andra på avdelningen. Dom som hade barn på 500g.
 
Usch, det var en väldigt jobbig period på alla sätt. Snacka om pannkaka! Som nybliven mor ska man sitta och mysa med sin familj, njuta av den nya lilla varelsen och komma in i vardagen som förälder. Inte vandra genom sjukhusets korridorer som en levande död för att ta sig mellan neonatalavdelningen och onkologen(där jag fick min behandling).
Behandlingen gjorde mig otroligt trött i hela kroppen, jag hade svårt att äta eftersom smaken påverkades och allt kändes bara tungt.
 
Men allt vände och när orken kom tillbaka, infann sig även känslorna för Ludde. Nu är han MIN pojk, och inte bara en pojk.
Han växer så det knakar och är nu ca 72cm lång och 8,5kg tung. Han ligger lite under snittet just nu, men knappade ifatt dom "vanliga" barnen väldigt snabbt efter födseln.
I onsdags var vi in till Uppsala för hans ettårskontroll. I rummet togs vi emot av ca 4-5 läkare och sköterskor, och alla klämde och kände, undersökte och tittade på Ludde. Dom kollade hur han undersökte saker, hur han rörde sig och hur han lekte med leksaker.
När alla var nöjda fick han en stor OK-stämpel i rumpan, precis som dockorna i tomtens verkstad på Julafton. Ja, han fick det inte på riktigt alltså, men i mitt huvud såg det ut så när dom berättade att han var hur fin som helst.
Det var bara en sak dom ville kolla i framtiden. När Ludde står, vill han helst stå på tå. Inte helt ovanligt, och dom var inte oroade. Men för säkerhetsskull ville dom bara titta på det om ett halvår. Tydligen är det lite vanligare att prematurbarn gör detta än andra. 
 
Igår, på Luddes födelsedag hade vi inget speciellt inbokat. Det var tråkigt väder och Johnnie jobbade. det slutade med att jag och Ludde hamnade i Norrtälje då mamma och syrran skulle ses där och umgås. Vi fikade, åt middag och tittade i affärer. Ludde skötte sig exemplariskt och njöt av att hela tiden ha saker att titta på.
Vi kom hem först halv 10 på kvällen, trötta men nöjda med dagen. Matade Ludde och nattade honom, och precis när jag satte mig i soffan för att ringa Johnnie ringde mobilen.
Det var mamma, och hon berättade att en av hästarna var sjuk. Efter ett kort samtal gick jag och hämtade Ludde, som stod och surade i sin säng. Han såg jätteglad ut när jag kom och räddade honom från den supertråkiga sovplatsen. På med ytterkläder och ut i bilen.
Åkte dit och Ludde fick sova kvar i bilen medans jag började gå i en stor cirkel med ponnyn. Han visade tydliga tecken på kolik(magont) och mamma började jaga veterinär. Vi ringde dock och stoppade veterinären rätt snabbt då han, efter nästan en timmes promenerande, blev bättre.
Vi tog in honom i stallet och inga tecken på kolik fanns kvar, så jag åkte hem. Mamma skulle kolla till honom under natten.
Ludde vaknade inte ens när jag tog in honom från bilen och drog av overallen. Han var nog lika trött som jag efter dagens äventyr.
Halv 2 kom jag i säng, och slocknade direkt.
Sovmorgon kunde man glömma idag, då Ludde stod och hoppade glatt i sängen klockan 7 i morse. Sov en stund på dagen istället, så man orkar med busfröet.
 
Ska tillägga, innan jag avslutar inlägget, att Oliver(ponnyn) mår bra igen! Hittills i alla fall.
 
Ludde då:
 
Ludde nu:
 

Kommentarer
Postat av: Sofia

Kon in på din blogg av en slump! Vilken resa.
Anledningen till att premisar ofta går på tå är för att de ofta sticker i hälarna på neonatalen. På något konstigt vänster minns de små bebisarna det och undviker att gå på hälarna!

Svar: Jaha! Nog för att jag vet att dom sticker i dom pyttesmå hälarna på neonatalen, men detta hade jag ingen aning om! Då har jag lärt mig något nytt!
Info om mig!

2014-05-10 @ 09:58:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0