Anna - Life is easy if you wear a smile!

I torsdags var det dags för läkarbesök inne på Akademiska sjukhuset. Hade tänkt åka själv, men det slutade med att både mamma och Ludde hakade på.

 

Vanligtvis när första frågan kommer brukar jag ha ett enkelt svar, men den här gången hade jag mer än vanligt att prata om. Första frågan är nämligen alltid: -"Hur mår du?"

Jag brukar alltid kunna svara att allt är bra, då allt hittills bara gått åt rätt håll. Kroppen läker sakta men säkert och biverkningarna stör inte vardagen lika mycket.

Men mitt svar på frågan var mycket mer osäkert denna gång. Allt är ok, men..

 

Först och främst tog jag upp den misstänkta urinvägsinfektionen, som enligt vårdcentralens prov inte var urinvägsinfektion. Min läkare Bengt frågade om dom skickat provet på odling, vilket dom inte gjort eftersom inget annat än svedan tydde på infektionen. Dom misstänkte biverkningar och ville höra Bengts åsikt innan dom gick vidare.

Jag förklarade för min läkare att det visserligen känts såhär precis efter strålbehandlingen(då biverkningarna varit som värst) men att dom problemen varit borta sen länge. Dessutom har det inte varit något som utlöst det hela, vilket känns skumt.

Bengt beslutade att en odling skulle göras så jag ska lämna urinprov på vårdcentralen under måndag morgon. Förhoppningsvis hittar dom en anledning till problemet så att jag kan få rätt behandling.

 

När vi var klara med den punkten tittade han på resultatet av senaste blodprovet, och allt såg fint ut. Då passade jag på att nämna min ständiga trötthet, och frågade om inte något såg skumt ut med blodet. Brist på något ämne eller så. Nix, inga konstigheter.

Jag förklarade att jag vanligtvis är en pigg och glad person som framförallt nu på våren har massor av energi, men att jag bara känner mig tröttare och tröttare.

Visst, jag är ständigt förkyld, men tröttheten börjar ta över allt mer. Jag avslutade med att: "Hade jag inte haft Ludde som vill upp ur sängen på mornarna hade jag nog inte kommit upp alls emellanåt".

Det är ju på grund av honom jag tar mig upp ur sängen, ut i trädgården, ut på cykelturer.. Oftast hade jag bara velat sova eller titta på tv.

Jag hade nog innerst inne oroat mig för att inte bli trodd och tagen på allvar, för det var jätteskönt när han la upp en plan för hur vi skulle undersöka saken.

Först och främst lyssnade han efter missljud i lungorna, men hittade inget konstigt. Sen klämde och kände han här och var på kroppen (i jakt efter misstänkta knölar och liknande) men hittade inte något konstigt då heller.

Nästa steg var att boka in ännu en röntgen. Jag röntgades nyligen men då var det bara buken eftersom det är där tumören satt, men den här gången blir det överkroppen.

Det blir någon gång i maj trodde han. Kallelsen kommer nog inom kort.

 

Förra röntgen visade att allt såg bra ut och att det irriterade området(irriterat efter strålningen) har minskat. Dom hade sett något litet på äggstocken, så han undrade om jag märkt någon aktivitet från äggstocken. Nix, inget alls. Det trodde han inte heller, för äggstocken ska vara sönderstrålad och därmed ur funktion för all framtid.

Har som ni säkert redan vet bara en äggstock kvar, den andra ligger nedfryst på Akademiska.

 

Sen gick vi igenom dom mediciner jag tar, och han tyckte att östrogendosen skulle ökas lite. Fick recept på starkare plåster och sen kände vi oss klara med varandra.

Jag gick till sjukhusets apotek direkt efter läkarbesöket, dels för att hämta ut nya östrogenpreparat men också för att handla lite småsaker.

Kön var för en gångs skull inte lång, men det tog tid ändå. Plåstren fanns inte inne. Plåstren finns inte att få tag i hos tillverkaren. Plåstren ska sluta tillverkas!?

Den stackars kvinnan fick ringa, forska och fråga sig runt en bra stund innan vi kom fram till att jag fick gå hem utan plåster. Plåstren jag använder ska sluta tillverkas och apoteket måste ha ett godkännande från Bengt innan dom ger mig en annan sort(likadana fast annan tillverkare).

Bengt svarade inte när kvinnan försökte ringa, men hon lovade att försöka igen och åtminstone lämna ett meddelande.

Jag har några av den svagare sorten kvar, så det är ingen fara på taket. Men det är ju skönt om dom kan reda ut problemet inom en snar framtid.

 

Sen åkte jag, mamma och Ludde runt i Uppsala och uträttade ärenden. Blev ingen ny cykelhjälm dock, jag orkade inte.

Jag lämnade av mamma hemma hos henne och fortsatte sen hemåt. Började frysa något alldeles fruktansvärt så jag vred på mer värme. Väl hemma visade det sig vara feber, jippi!

 

Johnnie var inte hemma men som tur var var det läggdags för Ludde. Hade inte orkat leka och hålla honom sysselsatt.

Gick och la mig tidigt med feber, huvudvärk, öm kropp och illamående mage. Sov oroligt men utan mardrömmar.

 

Dagen efter kände jag mig bättre och det visade sig att febern gått ner. Men fortfarande öm i kroppen och trött. Mitt på dagen kom febern tillbaka så det blev soffan resten av kvällen. Johnnie var ledig så han tog hand om Ludde hela dagen. Bland annat så åkte dom en tur på fyrhjulingen, vilket Ludde älskar. Jag ville också åka med, men jag fick vackert sitta inomhus och vinka åt grabbarna när dom stack iväg.

 

Sov åter igen oroligt under natten till idag, vaknade lite då och då. Nu känner jag mig åter igen bättre, men inte helt bra. Skulle egentligen följa med grabbarna till Viksta marknad idag, men fick åter igen sitta kvar här hemma medans dom roar sig. Har dessutom stora smärtsamma blåsor i halsen så jag är ju rädd att smitta någon om jag rör mig bland folk.

Så här sitter jag ensam och surar över alla dessa sjukdomar.

 

Ska äta något nu, sen ska jag masa mig ut i trädgården och pyssla lite. Mår knappast bättre av att sitta här bland dammråttor och baciller..