Anna - Life is easy if you wear a smile!

 

Vart ska jag börja?

 

Operationen gick bra och läkarna är nöjda. Efter strålningen jag fick 2013 hade äggstocken på vänster sida(högra plockades ur 2013 för att äggvävnad skulle sparas) vuxit ihop med både tarmen och röret som går mellan njure och urinblåsa. Äggstocken var även svullen, och det var alltså den som var problemet och hade orsakat infektionen.

 

Så det dom gjorde under operationen var alltså att sära på dessa och äggstocken plockades ur helt tillsammans med äggledaren. Kommer ändå aldrig kunna bära ett barn igen så det var ingen förlust för min del.

Dom fick sy några stygn i tarmen och en liten stent(ett litet rör som vidgar) sattes in i röret mellan njure och urinblåsa. Det röret var nämligen lite skadat och passagen var lite väl trång på ett ställe. Så för att säkra njurens kapacitet i fortsättningen sattes stenten in.

Den ska dock bara sitta i ca 2 månader innan den ska plockas ur igen. Antagligen ska förträngningen vara utvidgad då. Stenten ökade dessutom risken för urinvägsinfektion, och läkaren sa att jag nästan helt säkert skulle hinna få minst en urinvägsinfektion inom dessa 2 månader.

 

Åkte till vårdcentralen idag för att träffa en läkare och lämna ett urinprov. Hade nämligen urinkateter efter operationen vilket är både obehagligt och ökar risken för urinvägsinfektion. Svedan vid toabesök har hållit i sig så jag ville kolla upp det, vilket även läkarna uppmanade mig att göra om inte svedan försvann inom några dagar.

En av strålningens biverkningar är sköra slemhinnor, så det är inget nytt att det svider när jag kissar. Och som jag sa idag till läkaren kan det ju vara just det som är problemet nu, eftersom urinkatetern säkert retade upp urinröret ordentligt.

Men för att vara på säkra sidan ville jag utesluta urinvägsinfektion. Eftersom risken för det är ordentligt förhöjd bör det ju kollas upp.

Det snabba testet visade ingen solklar UVI, men det visade inte heller att jag var helt frisk. Jag bad dom att få urinprovet odlat, för att vara säker. Läkaren sa inte emot.

Med tanke på omständigheterna ville han ge mig en antibiotikakur direkt, så jag har hämtat ut tabletter och påbörjat kuren.

Nu håller jag tummarna för att svedan ska försvinna. Har tillräckligt med problem ändå!

 

Några dagar efter operationen fick jag komma hem, men den första tiden låg jag bara och tittade i taket eller läste. Helt värdelöst.

Kom hem på tisdagen och på torsdagen åkte Johnnie upp till Rättvik med Ludde. Tanken har hela tiden varit att Johnnie skulle upp till Classic Car Week och att jag och Ludde skulle hälsa på endast några dagar. Men jag blev som sagt sjuk så Johnnie och Ludde åkte ensamma och var borta en vecka.

Under tiden flyttade jag hem till mina föräldrar för att vila upp mig under uppsikt. Dessutom såg pappa till att jag ständigt fick i mig bra mat, vilket jag inte hade kunnat fixa på egen hand hemma.

Under veckan jag bodde där blev det mest vila, men när jag fick lite ork gick jag ut på små promenader, pysslade lite i trädgården, klappade/tittade på djuren osv.

På fredagen efter att jag fått komma hem från sjukhuset besökte jag vårdcentralen för att ta bort dom små häftklamrarna i buken. Det heter något finare på läkarspråk, men jag kallar det för häftklamrar(ser ut som såna!).

Obehagligt att ta bort dom, men sköterskan var underbar och det var skönt att bli av med dom små metallbitarna.

 

Snittet ser fint ut och har läkt bra. Får dock gå med lite häng på mjukisbyxorna då det gör ont att ha resår och liknande som dras över såret. Känner mig i alla fall inte längre som ett nyobducerat lik!

 

Vad ska jag skriva mer? Blir mer och mer rörlig, men är väldigt trött och orkeslös. Under tiden på sjukhuset då jag inte kunde äta något tog kroppen det den fick tag i, dvs musklerna. Så jag är väldigt svag, och nu gäller det att bygga upp kroppen igen. Från början.

Gick ner till 53kg från att normalt väga 60-62kg. Så man kan ju förstå varför jag inte orkar något.

 

Under tiden jag bodde hos föräldrarna mötte jag på en av deras grannar. Vi brukar möta på varandra när jag rider, och kan stå långa stunder och prata. Mycket trevlig kille. Han vevade ner bilrutan och undrade glatt om jag tappat bort hästen, eftersom jag var ute och gick.

Förklarade läget och han vet sen tidigare vad jag gått igenom eftersom vi pratat om det förr när vi träffat på varandra. Han tittade på mig och utbrast, halvt på skoj-halvt på allvar, med ett tonläge som lät som en order: "Nä, nu får det vara bra för din del!"

 

Jag kan inte annat än hålla med.

Nu får det faktiskt vara bra.

 

Bilden är tagen i början av sjukhusvistelsen, när jag fortfarande kunde äta och hade lite energi. Fin utsikt över slottet hade jag!