Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag vad det begravning i kyrkan och jag fick frågan igår om jag ville vara med och titta hur det går till. Tanken är nämligen att jag ska läras upp så pass att jag kan ta gudtjänster och sånt i kyrkan. Man sköter ljudet, plockar fram saker som ljusstakar och liknande osv. Sköter allt bakom kulisserna helt enkelt.

 

Hur som helst, Jens frågade om jag ville vara med på ett hörn och det ville jag. Lika bra att påbörja inlärningen direkt. Grabbarna var dock noga med att tala om att jag inte behövde om det inte kändes bra. Skönt att inte bli tvingad att delta, eftersom just begravningar är lite jobbigare än till exempel dop och liknande.

Jag talade om för dom att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera, så dom visste vad dom gav sig in på. Jag har alltid haft lätt för att gråta, och detta blev 10 gånger värre nu efter att jag fick barn och cancerdiagnos. Jag kan sätta mig in i situationer på ett helt annat sätt nu än jag kunde då.

Jag har dessutom svårt för att se andra gråta, så en begravning kändes lite jobbigt på så vis. Men det är bra att veta redan nu om jag klarar av att delta eller inte. Att prata om döden kan jag däremot utan några större problem.

 

Jens gav bra tips om att se det som ett jobb och inte låta känslorna styra. Samtidigt är jag en nyfiken och intresserad person som gärna vill lära mig ny info(så länge jag är intresserad av just det ämnet som är aktuellt) så jag visste att nyfikenheten skulle tränga undan eventuella känslor till en viss del.

 

Efter lunch bytte vi från skitiga arbetskläder till mycket prydligare kläder, och sen satte vi igång med förberedelser i kyrkan. Jag kan vara ärlig och säga att jag var nervös, men lyssnade och tittade intresserat på allt Jens visade.

Begravningen drog igång och allt gick bra. Kan dock erkänna att jag inte var helt oberörd, även om tårarna inte var nära. Men man vänjer sig, det är ju som sagt ett jobb.

 

Jag var rädd för att den där lilla djävulen skulle sätta sig på min axel och dingla med benen samtidigt som han säger: "Du vet att det hade kunnat varit du som låg i den där kistan va? Med alla dina närmaste gråtandes runtomkring?"

Men alla negativa cancertankar fick lämna plats åt fina tankar. Jag ska inte dö idag, och förhoppningsvis inte på länge. Tills dess ska jag njuta av livet och fylla det med allt som känns meningsfullt för mig.

Det sägs att man ska möta sina rädslor, och en av dessa mötte jag idag. Jag var rädd att en begravning skulle kännas för jobbig i och med cancerns "nära döden-upplevelse". Att den skulle ha samma tunga luft som i den korridor där alla riktigt ordentligt cancersjuka ligger. Besökte dessa korridorer några gånger, och aldrig har jag känt en så hopplös känsla. Det kändes verkligen tungt där.

Men begravningen var jättefin. Ett fint avsked av en kär vän och familjemedlem.

 

Efter jobbet kollade jag till kvigorna. Njöt av doften från dom solvarma kvigorna och beteshagen, samtidigt som jag lyssnade till fåglarnas såg. Sverige är helt klart finast nu.