När inget går som planerat.

I morse åkte vi in till sjukhuset som planerat. Ludde fick följa med istället för att vara på dagis eftersom han fortfarande sover lite oroligt efter febern. Vi vill inte lämna honom på dagis förrän han är sig själv igen och sover bra.
 
"Grabbarna" lämnade av mig vid ingång 70 och åkte sedan vidare för att titta på grävmaskiner och lastbilar i väntan på samtal från mig.
På kallelsen stod det att det kunde bli lite väntan, men jag hann bara läsa en Kalle Anka-serie innan det var min tur. Typiskt, jag som för en gångs skull hittade en rolig tidning bland alla "tanttidningar" och liknande.
 
Fick en underbar sköterska som jag tyvärr inte minns namnet på. Hon var så sprallig, och vi fann varandra direkt. Allt känns så mycket lättare med bra sköterskor och läkare!
Glömde helt bort att vara nervös och orolig, för hon distraherade mig med sitt glada humör. Hon förklarade väldigt bra vad som skulle hända i detalj. Om jag förstod henne rätt hade hon till och med varit med om ingreppet själv. Inte för att hon behövde, utan för att hon ville veta hur det kändes så att hon kunde vara ärlig och förstående när hon har patienter. Såna sköterskor gillar jag, för hur många gånger har jag inte hört: "Det gör inte alls ont" fast att det sen gör jätteont?
 
Först och främst skulle urinröret bedövas(tack och lov då jag har mina strålskadade slemhinnor) och det skulle göras genom att hon helt enkelt sprutade in ett medel i röret.
Hon förklarade att det skulle svida en aning, men inte göra ont. Hon hade så rätt. Lite obehagligt, men ingen smärta.
 
Sen kom läkaren in, nu var det dags.
Som tur var fanns en skärm som även jag kunde se, och på så sätt kunde jag följa händelseförloppet med egna ögon. På så vis tar nyfikenheten över och jag distraheras från själva ingreppet.
Visst kändes det när dom gick in med kamera och tång, men inte alls så farligt som det låter.
På skärmen såg man hur tången sökte sig fram till själva stenten. Stenten går tydligen hela vägen ner i blåsan, så dom behövde inte upp och böka långt upp i urinledaren.  
Verktyget nöp tag i stenten och dom drog. Vi alla hörde hur det knäppte till när instrumentet tappade taget. Ett försök till. Samma sak där.
Tredje försöket. Nix, verktyget tappade taget igen.
 
Läkaren avbröt ingreppet då han ansåg att det inte skulle gå. Det behövdes starkare verktyg, och starkare verktyg innebär mer bedövning. "Vi hör av oss om en ny tid".
Det något mer komplicerade ingreppet skulle göras på ett annat ställe på sjukhuset och då skulle jag som sagt få mer bedövning och få vara groggy under ingreppet.
Så det var bara att ta på sig byxorna igen och traska därifrån. Eftersom det blev problem förra gången fick jag hämta medicin i form av antibiotika på apoteket. Dom ska tas i förebyggande syfte.
 
Jag kan erkänna att jag hade gråten i halsen när jag ringde Johnnie för att förklara att jag var klar och att stenten satt kvar. Nog för att jag var beredd på att det kunde gå dåligt, men att dom inte ens skulle få ut stenten fanns inte med i planerna.
Samtidigt måste jag säga som min sköterska: Skönt att läkaren valde att avbryta efter några försök så han inte bara försöker och försöker om och om igen. Nog för att det inte var så illa som jag trott, men hade läkaren valt att fortsätta "bråka" hade jag nog gått därifrån med en mycket negativare känsla.
 
Om jag förstod läkaren rätt skulle ett nytt försök göras inom en mycket snar framtid. Dom ska som sagt ringa eller skicka kallelse.
Så har sitter jag, snopen. Med en fnissande liten stent inombords som klamrar sig fast. Kanske har den fastnat lite uppe i njuren? Kanske det är därför jag får så ont i njuren om jag blir kissnödig?
Läkaren förklarade dessutom att den här stenten vidgade röret mer än den förra. Så förhoppningsvis ska det gå bättre denna gång. Om vi får ut den någon gång vill säga.
 
Bättre lycka nästa gång.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0