Läkarsamtal

En av mina läkare(killen som opererade mig nu senast) ringde idag. Han ville kolla lite hur läkningen gått och kolla att allt gick åt rätt håll.
Jag förklarade att allt var bra, så bra det kan vara just nu alltså. Smärtan i ryggen verkar avta då jag tar allt mindre smärtstillande utan att få mer ont. Snittet känns bra så länge man inte tar på själva sårområdet och jag blir piggare för var dag som går.
 
Han frågade om jag fått kallelsen till att ta bort stenten, och ja, den har jag ju fått. Jag förklarade om min oro kring ingreppet och undrade lite mer detaljerat hur det gick till. Han förklarade och sa att ja, det kommer göra lite ont. Tack för ärligheten, men jag blev inte lugnare. Frågade om man inte kunde bli sövd en snabbis men det kunde han inte svara på. "Om man har riktigt bra skäl till det så kanske det går, men jag kan inte lova något" blev svaret.
Jag kände hur gråten var på väg.
Vi kom överrens om att jag skulle ringa dom som ska utföra ingreppet och fråga.
När vi avslutat samtalet rann några tårar ner längs kinderna på mig. "Riktigt bra skäl".. Känns som om jag borde ha så pass bra skäl.
Cancer och dess tuffa behandlingar, operationer, undersökningar, nålar och infarter i mängder.. För att inte tala om hur psyket mår efter allt detta.
 
Jag ska ta mod till mig och ringa urologmottagningen i morgon. Hoppas på att det är en förstående person som svarar och inte någon vresig tant som förklarar att man "minsann får stå ut med ingreppet så som dom normalt brukar utföra det".
Läkaren nämnde att man normalt fick lite smärtstillande och lugnande. Har blivit erbjuden lugnande inför varje större ingrepp dom gjort. Smakar fruktansvärt och hjälper inte ett dugg. Senaste gångerna har jag tackat nej. Vill dom ha mig lugnare får dom komma med tyngre grejer.
 
Som ni märker känns detta jättejobbigt för mig. Kan inte beskriva vad skönt det vore att få bli sövd en snabbis under ingreppet. Det är alltid en risk att bli sövd, men jag tar lätt den risken bara jag får slippa känna eländet.
Dom har "bråkat" tillräckligt med mig och min kropp nu.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Kämpa vidare! Styrkekramar vet exakt hur det känns med psyket efter alla "dessa" hinder. Skickar varma kramar till dig Anna! Du är en kämpe och en person som man ser upp till. /Carina

Svar: Tack, vad fint du skriver! Ja, det stackars psyket tar gärna stryk förr eller senare, hur stark man än är eller försöker vara.
Info om mig!

2015-09-02 @ 01:24:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0