Vårdcentralen
Jag ringde vårdcentralen idag på grund av misstänkt urinvägsinfektion. Igen.. Kollade upp svedan efter operationen, och det verkade bara ha varit urinkatetern som irriterat urinvägarna(som är känsliga efter strålningen). Provsvaren var dock otydliga så jag fick en kur ändå, eftersom jag är lite av ett "specialfall".
Kuren hjälpte inte med svedan försvann sakta men säkert av sig självt. Nu har den dock tagit fart igen, så jag kände att det var bäst att kolla upp.
Kan inte vara helt bra att ha UVI när dom ska dra ut stenten nästa vecka? Har inte pratat med dom läkarna än, eftersom jag vet att dom kommer vilja att jag kollar upp det på vårdcentralen direkt. Så jag vände mig helt enkelt till VC först.
Ringde VC på morgonen, och när dom sen ringde upp ställde den klassiska frågan: "Vad kan jag hjälpa dig med?" blev jag lite ställd. Inte av frågan i sig, men hur jag skulle förklara mitt ärende. Kolla upp en misstänkt urinvägsinfektion, så långt allt väl.
Men sen då? Måste förklara att det är lite brådis på grund av nästa veckas ingrepp, sen börjar jag förklara varför jag har stenten och varför jag inte är säker på att det är just en urinvägsinfektion. Svedan kan ju som sagt vara den vanliga "strålningsbiverkningen".
Sköterskan förklarar då att hon mycket väl vet vem jag är och vad jag gått igenom, och att jag inte skulle ringa i onödan. Så hon smet iväg och pratade med läkaren direkt. Efter att ha fått vänta i telefonen en liten stund meddelar hon att dom klämmer in mig omgående. Så det var bara att åka dit.
Läkaren jag får träffa presenterar sig och frågar sedan hur jag mår. Jag skrattar till och utbrister: " Väldigt bra om man jämför med dom senaste månaderna!"
Läkaren ser lite bedrövad ut. Han hade läst journalen och visste vad jag syftade på.
Det slog mig att smärtan blivit en del av mitt liv, mer eller mindre. För några år sen hade jag ansett att jag inte alls mådde speciellt bra om jag hade den här svedan, nu rycker jag nästan på axlarna åt det. Jag har ju varit med om värre och tar inte det smärtfria livet för givet längre. När man var yngre hade man ju lite av den där "jag är odödlig-tänket", men nu har jag verkligen lärt mig att så inte är fallet.
Det är faktiskt skönt att ha med cancern i journalen, för den får läkarna att ta mig på större allvar än om jag kommit med liknande besvär som "vanlig" människa. Personalen på vårdcentralen har alltid varit underbara, så ingen kritik riktad mot dom. Jag menar mer allmänt. Minsta lilla "skavank" kollas upp om jag söker hjälp för det.
Alla som känner mig vet dock att jag helst undviker att söka hjälp, även om jag verkligen skulle behöva det. Numera har Johnnie lärt sig vart gränserna går, så när han tycker att gränsen är nådd ser han till att jag får den hjälp jag behöver. Tur att jag har honom, för ibland är jag för tjurskallig för mitt eget bästa..
Man kan ta den här senaste infektionen som ett exempel. I början hade jag lite ont i rygg och buk, vilket jag nämnde för min läkare. Direkt bokades diverse undersökningar in för att se till att inget allvarligt var på gång. Infektionen hittades därför rätt snabbt. Men tänk om dom bara skickat hem mig igen med värktabletter?
Jag tycker att sjukvården har behandlat mig väl. Lite små skavanker här och var, men i det stora hela är jag väldigt nöjd. Däremot är jag missnöjd med barnmorskan jag träffade innan cancern upptäcktes. Tycker att en barnmorska ska reagera om man har klockrena symptom för livmoderhalscancer..
Oj, vilket långt inlägg det blev. Skulle ju bara skriva lite snabbt om besöket på vårdcentralen och hur svårt det är att veta vad man ska berätta när sköterskan undrar vad hon kan hjälpa till med. Min historia börjar bli lång och invecklad..
Nu doftar det gott av nybakat bröd här hemma. Slängde ihop två lingonbröd här på kvällskvisten och det riktigt vattnas i munnen på mig när jag tänker på dom. Mot nattmackan!
Kommentarer
Trackback
