Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag är det exakt 3 år sedan vi fick beskedet om att jag drabbats av livmoderhalscancer.

 

Jag hade två dagar tidigare lämnat prov på den misstänkta tumören dom hittat på i min livmoderhals och vid provtagningen berättade läkarna att dom skulle se till att få svar snabbt.

Där i början minns jag en hel del av vad vi gick igenom. Rummen vi var in i, undersökningarna och smärtan. Ryggsmärtan och sammandragningarna i buken var så illa att jag inte stod ut längre, och det var därför vi sökte hjälp.

Jag var gravid och skyllde allt på det. Foglossning är ju inte ovanligt, inte sammandragningar heller. Mödravården hjälpte mig inte utan sa att det var normalt, detta trots att jag nu i efterhand förstått att jag stod där med tydliga symptom på livmoderhalscancer.

 

Jobbet på gården började bli allt svårare. Jag fick vid flera tillfällen stanna upp mitt i mjölkningarna och bara ta mig igenom sammandragningarna som var så kraftiga att jag fick stå framåtböjd över bord eller lutad mot väggen. Jag bet ihop, dum som man var.

Minns ett tillfälle där sammandragningen kom mitt i ett samtal med chefen. Jag bet ihop och försökte låtsas som ingenting. "Gör det så ont?" sa chefen med en bekymrad blick. Det gick inte längre att dölja smärtan och problemet var ett faktum.

Dom sista resorna hem från jobbet var fruktansvärda eftersom ryggen gjorde så hemskt ont.

Det var då jag insåg hur illa det var och att jag måste ta tag i problemet. Jag hade hopp om att kunna jobba fram tills förlossningen(mer eller mindre), men istället åkte jag hem för att vila en vecka och kom sedan aldrig tillbaka.

 

Smärtan blev värre och vi sökte hjälp på Akademiska. Första undersökningen fann dom ingenting, men ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare.

Endast några dagar senare var jag tillbaka med ännu värre smärta. Då fann dom orsaken snabbt och provet togs.

 

Jag minns samtalet. Minns att jag stod och tittade ut genom fönstret och lyssnade på läkaren som ville att vi skulle komma in. VI. Det var viktigt att Johnnie följde med.

Johnnie jobbade men han hade möjlighet att smita ifrån tidigare.

Nu i efterhand vet jag att om det är viktigt att Johnnie är med, då är det allvarligt.

 

Jag minns rummet. Jag minns läkaren. Jag minns läkarspråket vi inte fattade ett ord av.

Vi bad läkaren upprepa utan alla dessa "fina" läkarord.

"Du har livmoderhalscancer. En väldigt aggresiv sådan"

"Jaaha?" blev vårat svar. Tystnad.

Läkaren väntade på en reaktion men hon fick ingen. Jag tittade bara in i väggen en bit framför mig. Cancer?

 

På hemvägen satt vi tysta. Tårarna kom och rann nedför mina kinder. Cancer... Cancer är illa. Väldigt illa.

Väl hemma satte jag mig på sängen och ringde mamma.

"Vi har fått provsvaren nu... Mamma, jag har cancer"

Tystnad.

Mamma tröstade och höll sig samlad. Jag bad henne prata med mina syskon för jag orkade inte ge dom beskedet själv.

Inte långt senare svängde en bil in utanför huset och in genom dörren kommer min ena bror. Han var på jobbet i skogen när han fick veta och åkte direkt hem till oss. Tröstade och fanns där.

Mina andra syskon hörde också av sig med stöttande ord. Du klarar detta. Du är stark!

Det var lugnet före stormen.

 

Sen gick allt fort. En vecka fullsmockad av undersökningar och sedan hade läkarna koll på läget. Jag hade ett helt team till hjälp. Alla hade sina uppgifter. Eftersom jag var gravid fanns det mycket att tänka på.

 

Efter den veckans undersökningar drog karusellen och kaoset igång. Strålning, cellgifter, ständiga ultraljud, blodprover, otaliga nätter på sjukhus, läkarbesök, kejsarsnitt, resor till Örebro för ytterligare behandling och ja..en massa annat i en salig blandning.

 

En del cancerdrabbade har sagt att dom velat veta i förväg vilket elände dom sen skulle gå igenom. Jag kan dock säga som så att det var tur att jag inte visste, för det hade nog slagit undan benen på mig totalt. Jag hade aldrig orkat om jag vetat vad som väntade.

 

Jag tar inte resten av kaoset nu, då skulle jag bli sittande här hela natten. Dessutom är den perioden som gröt i mitt huvud..

Har dock tänkt ta mig tid att klottra ner allt från början till slut då jag förstått att en del(säkert dom flesta) av er inte hängt med riktigt i händelseförloppet. Framförallt nya läsare har svårt att hänga med, vilket jag förstår.

 

Nu är jag i alla fall fri från cancern sedan hösten -13. Som ni säkert märkt har jag haft problem med hälsan även efteråt, och det är alltså knutet till cancern och dess behandling.

Den här resan har gett mig stora ärr, både fysiskt och psykiskt. Men den har också gjort mig till en klokare person som tänker, förstår och njuter mer än tidigare.

 

Livet är till för att levas, inte bara överlevas.