3 år.

Igår, klockan 09.01, var det exakt 3 år sedan Ludde såg dagens ljus.
När jag ser på honom tänker jag precis som alla föräldrar: "Jösses vad tiden går fort!", men samtidigt känns det så avlägset.
Som dom flesta av er nog redan vet var det en tuff tid för oss eftersom jag några månader tidigare fått diagnosen livmoderhalscancer.
Att cancer är allvarligt kan nog alla hålla med om, men cancer under en graviditet? Hur ska man reagera då? Tanken hade inte ens slagit mig. Foglossning, illamående och sug efter konstiga saker att äta hade jag ju hört talas om, men cancer?
 
Självklart var jag ju orolig över hur det skulle gå för det ofödda barnet jag bar på, men samtidigt tycker jag att jag höll mig ovanligt lugn med tanke på omständigheterna.
Jag är en väldigt känslig person i grund och botten, tar illa vid mig för minsta lilla och kan lätt bli stressad för småsaker. Gråter lätt och har allmänt nära till känslor. Och därför trodde jag att jag skulle ta det mycket värre än jag faktiskt gjorde, men mycket berodde helt enkelt på att jag inte riktigt insåg vad jag skulle utsättas för.
Alla nålar, alla undersökningar, all ovisshet och alla dygn på sjukhus.
 
När jag först blev gravid mådde jag kanon. Inget illamående alls, bara en glädje och nyfikenhet över vad som växte där inne.
Magen blev snabbt synlig i och med att jag är så smal, så när vi berättade för våra familjer hade jag redan en fin liten kula.
Jag kan emellanåt tänka tillbaka på min graviditet och känna lite sorg över att jag inte fick uppleva en sån där fin graviditet som så många andra.
Eller få uppleva en "klassisk" förlossning. Känna den där fantastiska, omedelbara kärleken över att få bli mamma. Att få den där lilla slemmiga nykomlingen i min famn och känna det där bandet som direkt knyts mellan mor och barn.
 
Vad fick jag uppleva istället?
När cancertumören slutligen upptäckts efter många veckors obeskrivlig värk fick vi veta att läkarna inte kunde garantera att fostret skulle få fortsätta växa i min mage. Var det riktigt illa med sjukdomen skulle vi tvingas till abort då fostret inte skulle klara av den starka cancerbehandlingen jag skulle få.
I mitt huvud var jag beredd att avstå stark medicin för att rädda barnet, även om det skulle kosta mig livet. Modersinstingten gjorde att jag bara ville skydda mitt barn, kosta vad det kosta vill. 
 
Vi behövde dock inte hamna i någon så svår situation. Efter en veckas undersökningar av hela min kropp fick vi veta att enbart en tumör påträffats. Goda nyheter!
Jag skulle få 3 cellgiftsbehandlingar innan kejsarsnittet, och om jag svarade bra på behandlingen kunde fostret få bo kvar.
 
Första behandlingen var både obehaglig och lite spännande. Cellgifterna gjorde mig fruktansvärt trött och jag kunde inte lyssna på vad läkaren sa eftersom jag somnade till hela tiden.
Min trogna följeslagare och sambo Johnnie var dock med och lyssnade uppmärksamt.
 
Min kropp svarade oväntat bra på behandlingen och ryggsmärtan jag burit på så länge avtog nästan omedelbart. Tumören slutade klämma mot ryggnerverna och det var helt underbart att slippa ha så fruktansvärt ont.
Vi var under hela denna period på regelbundna kontroller av fostret för att kolla att allt var bra. Han var liksom jag lite trött, men annars var allt bra.
Målet var att hans skulle nå 2 kg innan han plockades ut genom kejsarsnitt. När han var stor nog bokades ett kejsarsnitt in och allt var under kontroll.
En vecka innan detta inbokade datum fick jag åter igen ont och jag undrar om det inte även var blödningar. Åkte in till sjukhuset där dom konstaterade att en förlossning troligen startat.
Dropp under 2 dagar för att bromsa förlossningen i väntan på att alla inblandade läkare och sköterskor hade tid att ta hand om mig.
 
Dagen kom och vi var redo.
Jag gjordes i ordning och sedan var det dags. Allt började bra. Bedövning lades och dom började öppna upp buken. Helt plötsligt sticker det till lite, vilket jag självklart meddelar. Johnnie föstes snabbt ut ur rummet och jag sövdes.
Dom fick trixa, pyssla och bråka en stund på den lille envise krabaten i min mage innan dom fick ut honom. Då var det ingen vidare fart på honom men sen kom han igång.
I samma veva kollade dom buken på mig för att se lite hur det cancerdrabbade området såg ut, samtidigt som dom tog ut ena äggstocken. Den frystes sedan ner för att bevara mina ägg, om jag någon gång vill använda dom.
Johnnie har beskrivit kejsarsnittet som ett formel 1-lopp.
Utanför salen stod olika team redo för att ta hand om sin uppgift. Några tog Ludde, några tog äggstocken, cancerläkarna kollade efter cancer och dom vanliga förlossningsläkarna tog själva förlösningsdelen. Alla visste precis vad dom skulle göra och allt gick med en rasande fart, precis som när formel 1-bilarna ska byta däck.
 
Det tog tid innan jag vaknade, det kändes som en evighet. När jag var tillräckligt vaken rullades jag ner till neonatalavdelningen för att få se min son för första gången.
Jag var så trött och groggy, men jag minns hur dom la den lilla, sköra grabben på mitt bröst. Så fruktansvärt liten!
Han hade massor av slangar och sladdar kopplad till sig för att dom skulle ha koll på andning, puls m.m.
 
Sen fick jag åka upp till ett eget rum på BB-avdelningen medans Johnnie stannade med Ludde. Redan då hade han fått sitt namn, för vi båda såg klart och tydligt att det var en liten Ludde. Ingen Oskar och ingen Henrik. En Ludvig!
 
Dom följande dagarna var jag riktigt dålig. Smärta, drogad med smärtstillande och bara allmänt borta. Johnnie har i efterhand berättat att där och då trodde han att det var kört. Att jag aldrig skulle komma hem igen.
 
Dagarna gick och jag piggnade till sakta men säkert. Efter 2 veckors "vila" drog cancerbehandlingarna igång med full styrka.
Under sin andra dag hade Ludde bestämt visat att han minsann inte ville ha en slang i näsan utan kunde andas själv genom att dra ur slangen. Han andades så bra att inga mätningar larmade, och det tog därför en stund innan dom upptäckte hans "hyss".
Han var tillräckligt pigg för att slippa kuvösen, så dom fick flytta till ett eget rum.
Jag fick hjälp att komma ner till grabbarna då och då. Sköterskorna var mycket måna om att vi skulle ses och knyta band.
Tyvärr uteblev detta "mor- och sonband" och jag kände inget speciellt för honom. Han var en bebis, inget mer.
Detta var jättejobbigt, då jag hade en bild av att det skulle ske automatiskt.
 
Det tog mig säkert ett halvår innan jag började känna att det var min grabb på riktigt. Innan dess orkade jag inte, behandlingen sög musten ur mig totalt.
Som tur är har jag skaffat mig en riktig klippa till sambo. Han tog hand om både mig och Ludde med bravur och jag vet att många var och fortfarande är imponerad av honom.
 
Jag minns första gången Ludde log mot mig. Jag satt i soffan och hade honom i knät. Det var som vilken dag som helst, jag jollrade och gullade med honom sådär som man gör med små bebisar.
Plötsligt spricker hans lilla ansikte upp i ett stort leende.
Där och då vände det. Där och då började vi hitta varandra i allt elände.
 
Gravidmagen. På armen har jag min piccline som jag fick cellgifterna genom, och på huvudet en peruk då håret var avsnaggat.
 
Morgonen den 8/5-13, någon timme innan kejsarsnittet.
 
En 2-kilosklump är född!
 
Trots absolut minsta blöjstorleken gjort för prematurbarn såg den gigantisk ut på den lille killen.
 
Tänk att han varit så liten en gång i tiden..
 
 
Ludde idag, frisk som en nötkärna och med massor av spring i benen. Precis som det ska vara med andra ord!
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0