Röntgen

I tisdags var det dags för röntgen.
Var ett tag sen nu, så det kändes faktiskt lite ovant att komma dit igen.
Det var helt vanlig röntgenundersökning, för att helt enkelt kolla läget i min kropp.
 
Allt var lugnt fram tills dagen innan då jag faktiskt började inse att det var dags. Jag blir nervös, sjukhus och allt däromkring gör mig nervös nuförtiden. Inget konstigt om man tänker på vad jag fått gå igenom under dom senaste åren.
Jag försökte hålla mig lugn, det var ju trots allt bara en helt vanlig röntgenundersökning. Men djupt inne i magtrakten började stressen öka.
 
Tisdagen kom. Blev lite extrajobb på förmiddagen men det gjorde inget. Var nog bara bra om jag fick tänka på något annat.
Efter jobbet åkte jag in till stan och mötte upp mamma som redan var där. Vi uträttade lite ärenden tillsammans och sen var det dags.
Klev vant in genom ingången till sjukhuset och visste precis vart jag skulle. När jag anmält min ankomst satte jag mig och väntade.
När det var min tur fick jag gå igenom de vanliga förberedelserna. Ur med ringarna i öronen och eventuella övriga smycken, byte av kläder till en sjukhusskjorta och berätta för sköterskorna att nej, jag har ingen metall i kroppen. Enbart en ståltråd bakom framtänderna efter att ha haft räls i 3 år. Tråden skulle hålla i tänderna lite efter att rälsen plockades ut. Tråden skulle få sitta så länge den satt fast, vanligtvis runt 5 år. Åren har gått och tråden sitter som berget, trots att över 10 år har passerat.
 
Hur som helst, dags för själva undersökningen. La mig på britsen och hade då redan förklarat att jag var svårtstucken. Men "röntgenfolk" brukar lyckas bra så enbart några försök att få in infarten brukar behövas. Infarten behövs för att spruta in kontrastvätska.
Fick sprutan i låret i vanlig ordning. Den är till för att lugna tarmarnas aktivitet för att sedan kunna få bättre bilder.
Sen var det dags för den förbannade infarten.
Dom två sköterskorna klämde och kände. Det var inte lätt för dom att hitta bra ställen att sticka på, det märktes.
Många minuter, 3 sköterskor och 7 försök senare satt infarten på plats.
Det var nog rekord i antal försök. Jag var inte ett dugg irriterad på sköterskorna efter alla dessa stick. Jag vet att jag är svår och dom gjorde sitt bästa. Dom var jättegulliga och det var nog värre för dom än för mig.
 
Undersökningen flöt sedan på bra. Efteråt var det dags att åka och äta. Jag måste fasta 4 timmar innan undersökningen och det där med att hoppa över måltider är inte min grej.
Vi gjorde ett snabbt ärende till innan vi skulle äta. Påväg till stället vi skulle äta på började jag må fruktansvärt illa, ett tecken på att jag verkligen måste få i mig mat.
Jag var till och med in på toa en sväng innan för att se om jag kunde spy. Då förstår ni hur dåligt jag mådde.
 
Vi fick maten snabbt och sen satt jag och pillade i mig den väldigt sakta. Om jag hade ätit fortare hade jag med all säkerhet spytt. Såhär fel kan det bli för mig och jag inte äter relativt regelbundet.
Efter maten återvände orken jag jag kände mig som en ny människa. Fast illamåendet höll sig kvar en aning fram tills dagen efter.
 
Ingen vidare dag för mig med andra ord. Var längesen jag mådde så dåligt efter att inte ha ätit ordentligt.
Nu hoppas jag bara att röntgenplåtarna visar att allt är okej.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0