Anna - Life is easy if you wear a smile!

Ryggen har känts bra hela dagen, fram tills nu. När jag städade i barnlokalerna inne i Kyrkans hus reagerade jag på hur bra ryggen kändes för en gångs skull. Sen satt vi i möte en bra stund, vilket var skönt för ryggen. Blir dock väldigt rastlös av att sitta ner längre stunder, så mot slutet började det krypa ordentligt i kroppen.

Finns en anledning till att jag valt jobb där jag arbetar mycket med kroppen..

 

Efter jobbet hämtade jag Ludde och sen åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa min syster en sista sväng innan hon åker. Hon ska nämligen säsongsarbeta uppe i Sälen hela vintern. Känns vemodigt kan jag erkänna, eftersom hon är så långt bort. Har dock en liten idé om att åka upp till henne under vintern, eftersom det inte blev någon semester i somras..

Vi blev bjudna på god mat och trevligt sällskap. Jag glömde bort att vara rädd om ryggen och stod/lyfte Ludde mer än jag bör, för nu ömmar ryggen. Det är verkligen en balansgång när det kommer till att hålla ryggen "nöjd".

 

Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Kan inte göra mycket annat för tillfället. Hade hellre städat och pysslat här hemma, men det får vänta tills det känns bättre.

 

På lördag ska vi ha lite festligheter här i "byn", och jag hade hoppats på att kunna ta någon öl eller två. Verkar dock som om jag måste ta mina värktabletter regelbundet för att hålla värken i schack, och då blir det till att avstå alkohol för min del.

 

Nu vaknade Ludde, så jag måste avsluta inlägget lite hastigt. Tjao!

 

Dagen började med städning av lokalerna där kyrkans barnverksamhet håller till. Vad ungarna lär sig där är dock oklart, eftersom jag hittade en mjukispanda i ungarnas stekpanna. Såg aningen obehagligt ut. När jag var liten lekte man med mjukdjuren, är dagens ungar lite mer "hårdhudade" och grymma kanske?

 

Usch, ryggen samarbetar inte alls.

Under hela veckan har jag, med hjälp av lite värktabletter(receptfria) kunnat jobba utan några problem. Har dock gjort det medvetna valet att sova en stund samtidigt som Ludde när vi kommit hem vid lunch, för att både min kropp och mitt huvud ska få vila.

Men i går var jag dum nog att börja pyssla med annat, diska, tvätta och liknande. Efter det hade jag mer problem med ryggen än tidigare. Jag upplever inte att det blir sämre av lyft(även om det självklart bör undvikas för säkerhetsskull) utan snarare av att gå och stå mycket.

 

Idag när jag klev upp var lite av värken kvar, men jag lämnade Ludde på dagis och åkte till jobbet som vanligt ändå. Informerade dock arbetskamraten om detta så att han var medveten om det.

Var en lugn dag så det gick bra att jobba. Vilade en stund efter lunch och sen åkte jag hem till föräldrarna och åt lite mat. Sen fick Luddes moster leka med honom medans jag läste en tidning.

 

Imorgon ska Luddes faster ta hand om honom en stund så att han får leka av sig lite nu när jag är något handikappad.

Förhoppningsvis räcker det med vila för att ryggen ska bli bättre, annars får jag sjukskriva mig ytterligare någon vecka eller två. Vilket jag inte är sugen på nu när jag äntligen kommit tillbaka till jobbet.

 

Jag är så fruktansvärt sugen på att träna och motivationen är bättre än någonsin, men det är ju bara att glömma tillsvidare.

 

Man undrar ju när cancerns efterskalv ska ge sig? Tänk att det fanns folk som trodde att allt var över när cancerbehandlingen avslutades. Och då menar jag "över" som att man kunde börja jobba, träna och leva som vanligt direkt. Cancern må ha flytt, men resan tillbaka är längre än man vill tro.

 

 

Från att ha fått en ordentligt solig start på denna månad återgick vädret till att vara lite mer novemberlikt.

Några minusgrader, is på bilrutorna, grått och dimma.

Dagen började bra, jag skulle i vanlig ordning åka med Ludde till dagis innan jobbet och låg bra till tidsmässigt.

Ludde var pigg och glad och allt flöt på fint. Tills att jag hoppat in i bilen.

Kopplingen började trassla lite igår, men jag hade den naiva tron om att det antingen skulle ordna sig självt eller åtminstone gå att köra med ändå. Men icke, kom inte hemifrån ens. Eller rättare sagt, vågade inte åka hemifrån eftersom jag förstod att kopplingen knappast skulle samarbeta bättre.

 

Ringde mamma, hon var på väg mot sitt jobb men hade möjlighet att svänga förbi och hämta upp oss. Vi stannade till på hennes jobb där hon fick kliva ur, sen åkte jag och lilleman vidare mot dagis(som jag pratat med och förklarat att vi var lite sena).

Lämnade av honom och åkte till jobbet. Tack vare mamma blev jag endast 30 minuter sen. Inte för att någon skulle bråka om det, bilproblem får alla någon gång så folk är förstående.

 

Jobbandet gick bra. Städning på Kyrkans Hus, sen gravljusplockning och sen trimning av en häck. Jag älskar att jobba med kroppen, varje dag blir som ett träningspass om man har lite tempo och ser till att röra sig rätt.

För var dag som går känns det allt bättre i kroppen då styrkan och uthålligheten är på väg åt rätt håll (för en gångs skull)

 

Jag riktigt längtar till nästa arbetsdag!

 

 Det tråkiga med att jobba halvtid är att man knappt hinner börja innan man ska sluta. Jag kan visserligen välja lite själv hur jag ska fördela timmarna över veckan, men eftersom jag är lite "skör" och otränad känns det vettigt att börja med halva dagar nu tills jag vant kroppen med arbete igen.

 

Idag var det städning av en kyrkogård som stod på schemat. Dom har tidigare fått bort det mesta av löven som fallit, men vissa träd hade inte tappat allt då så vi hade lite löv att ta reda på idag.

Jag har endast blåst löv en gång tidigare så jag hade fullt upp att få löven dit jag ville. Kan jämföras med att fösa får. Några sticker åt ena hållet, när man hämtar dom sticker några åt andra hållet..

Jag blåste ut löven från muren, gravstenar och buskar och sen kom jobbarkompisen och samlade upp allt med gräsklipparen som har uppsamlare.

 

Fick lite snits på blåsandet tillslut, men då var vi klara så jag kunde inte utnyttja mina nya kunskaper speciellt mycket.

Det var roligt även om det var lite knepigt, precis som att trimma gräs runt gravstenarna om somrarna.

 

 Det gick bra med kroppen trots ansträngningen. Känns bra att vara igång igen, även om jag får vara lite försiktig nu i början. Men jag har bra jobbarkompisar som regelbundet kollar hur det är och ser till att jag inte tar i för hårt.

 

Första bilden blev lite suddig då motorn jag bar på ryggen vibrerade.  

Första jobbdagen avklarad utan problem.

Vaknade i tid, båda grabbarna var glada när jag väckte dom(Johnnie skulle åka samma tid som mig), inga problem att lämna Ludde på dagis, jobbandet gick bra, Ludde följde glatt med hem när jag hämtade honom vid lunch.

Nu sover han en stund och jag ska äta något. Ludde åt på dagis så han fick hoppa i säng direkt efter att ha mellanlandat på skötbordet. Han ville dock inte sova, men nu sover han som en liten gris.

 

Sedan jag var på jobbet senast har sommaren övergått till höst. Jag skrev ju igår att November inte kunde ha börjat bättre med tanke på det härliga vädret, och idag kan jag meddela att min första dag på jobbet efter sjukskrivningen absolut inte kunde varit bättre.

Kanonväder, varmt, trevligt sällskap av glada människor och lagom sysslor att börja med såhär efter "ledigheten".

 

November kunde inte ha börjat bättre med tanke på denna fina dag full av sol.  Och nu när jag sitter här vid datorn har jag en underbar utsikt över himlen som är alldeles röd efter att solen gått ner i fjärran.

 

Idag var en sån dag då jag hade velat stanna på jobbet och fortsätta med mina sysslor. Vissa dagar är det skönt att komma hem tidigt, men det känns ofta lite dumt att behöva åka hem när man precis blivit varm i kläderna.

När jag kommer hem så här tidigt tappar jag gnistan en aning och tröttheten tar över. Jobbar jag fram till fyra på eftermiddagen ska man hem, laga middag, leka med Ludde, motionera osv. På något sätt känns det som om jag får mindre gjort nu när jag jobbar halvtid jämfört med heltid..?

 

Vilket underbart måndagsväder vi haft häromkring idag! Det är bara en sak som kan göra en sån här dag ännu bättre, och det är lite mer färg på träden. Få saker är finare än soliga höstdagar när träden har alla möjliga härliga färger.

I morse låg dimman tät över ängarna. Films Kyrka ligger fint placerad uppe på en liten höjd, och nedanför ligger ängar där hästar dagligen går och betar. Bortom ängarna ligger en liten sjö. Idag, trots att solen gått upp med sina varma solstrålar, låg dimman kvar över ängarna och sjön lite längre än vanligt.

Passade på att njuta av lugnet och tog några bilder innan jag fortsatte jobba.

 

 

 

Äntligen tillbaka på jobbet igen!

 

Bara halvdagar nu i början, vilket känns lite konstigt. Precis när man börjar få upp värmen och farten ska man lägga ifrån sig det man håller i och åka hem.

 

Har mått lite si och så både igår och idag, så jag var väldigt orolig för att behöva stanna hemma på grund av sjukdom. Men trots dålig sömn i natt bestämde jag mig för att åka till jobbet ändå. Skulle jag bli sämre är det ju bara att åka hem igen. Men jobbandet gick jättebra och det är skönt att vara på banan igen.

 

Premiär för nya arbetskläderna också, så nu går jag och gör reklam för Svenska Kyrkan. Känner mig lite sådär barnsligt förtjust i arbetskläder med jobbets tryck på. Dels för att jag hittills varit väldigt stolt över mina arbetsplatser och gärna visar att jag jobbar där, men också för att man känner en sorts tillhörighet. Man är en i gänget liksom!

 

Trodde dock att jag skulle bli tvungen att jobba i mina "mammajeans" på grund av ärret, då såna här arbetsbyxor gärna har många grova sömmar som går rakt över magen/buken.

Men ett par strumpbyxor för gravida och sen linnet nedstoppat innanför byxorna räckte för att det skulle gå. Visst känns ärret lite när byxorna ligger och trycker/gnider, men det står jag ut med. Kanske jag kan fixa en ännu bättre lösning till imorgon.

 

Men sagt, skönt att vara tillbaka!

 

Bilden tog jag vid sommarens början (Films kyrka.)

Börjar bli dags för en liten uppdatering om hur jag mår och hur det går med allt.

 

Värktabletterna gör sitt jobb och jag har inte ont. Detta gör att jag inte behöver vila lika ofta för ryggens skull. Däremot är tröttheten hemsk. Läkaren sa att medicinerna gjorde mig trött, framförallt morfinet. Har dock inte behövt ta något morfin då dom vanliga värktabletterna skött sig utmärkt. Testar dock en ny sort(kors i taket, finns det tabletter jag inte testat än??) och kanske är det den som är boven? Får kolla det sen.

 

Jag kan sova och äta bra, men trots det rinner energin av mig. Jag kan hålla på med en syssla i godan ro, och känna mig pigg och glad. Sen, som att knäppa med fingrarna, är all energi och motivation borta och det är bara att lägga sig på soffan.

En halv dag senare kan energin infinna sig på nytt och man kan fortsätta pyssla. Men som ni säkert förstår får man inte mycket gjort..

Roligt att VM i friidrott är igång i alla fall, så har man något intressant att titta på.

 

Bortser man från bristen på energi och motivation går det bra. Det intressanta är att energinnivån inte bara går ner i dalar, utan även upp i höga toppar. Plötsligt kan jag känna mig superenergisk och näst intill hög på livet, för att sen nå botten i energinivå.

Konstigt.

 

Besökte min chef häromdagen och diskuterade framtiden. Dom var väldigt nöjda med mig och hoppades att jag snart skulle vara tillbaka. Alltid lika härligt att höra att man gör bra ifrån sig på jobbet(även om jag knappt hann börja innan jag blev sjukskriven..)

Fick även en blomma med mig hem, så fint av dom!

Det har varit en trög dag såhär långt.

 

På väg till dagis körde jag på en rätt stor fågel(som en skata ungefär men det var inte en sådan) och fick stanna och lägga stackarn i diket. Som tur var dog den i krocken så jag behövde inte avliva.

Ludde var lätt att lämna på dagis idag. Han sprang direkt till sandlådan för att leka och när jag sen gick satt han och pratade med Amanda(dagisfröken). Annars brukar han kunna bli lite ledsen såhär i början efter ett dagisuppehåll, men idag gick det som sagt bra.

 

Åkte hem och la mig på soffan efter att ha tagit värktabletter. Ryggen har bråkat lite mer dom senaste dagarna. Har säkert med att jag rör mig mer nu än tidigare. Får ta ett steg tillbaka och ta pauser oftare.

 

Efter att ha spenderat flera timmar på soffan masade jag mig upp och åt en macka. Sen gick jag ut och pysslade med lite småsaker.

Efter en stund kände jag mig motiverad och stark nog att ge mig på målningen av grundet. Det skulle jag ha gjort för länge sen, men i början av sommaren var vädret för blött och tiden för knapp. Dom senaste veckorna vet ni vad jag gjort, och förstår att husgrundet inte legat högt på prioriteringslistan.

Det mesta är nu målat första svängen och nu är jag inne och vilar ryggen lite. Det gör mycket att bara få sitta ner en stund.

 

En del låter förvånade när dom får höra att jag är ute i skogen och plockar bär eller som idag, målar husgrundet. Det låter kanske "hurtigt" och energiskt, men sanningen är att jag vilar mycket mellan aktiviteterna. Jag vill alltid ha nära hem till sängen och soffan ifall energin tar slut, vilket den gör rätt snabbt.

Dessa små aktiviteter är mitt sätt att träna upp kroppen och känna efter var gränserna går.

 

Jag pratade med min chef igår då jag fått ett papper från försäkringskassan som hon och jag ska fylla i. Så på torsdag ska vi ses och fylla i papperet och diskutera hur jag ska komma tillbaka till jobbet igen.

Imorgon ska jag in på läkarbesök och då får jag diskutera sjukskrivningen med min läkare. Jag hoppas ju på att kunna börja jobba den första september, men läkaren får avgöra det.

Jag har en tendens att gå lite för fort fram så det är viktigt att min läkare får avgöra om jag är redo eller inte.

Viljan finns i alla fall!

 

 

Blev en kort jobbdag idag. Dom andra jobbade bara halvdag, men jag skulle på Luddes midsommarfirande så för mig blev det snarare 1/4´s dag.

Eftersom vädret inte var det bästa städade jag och sommarjobbaren en kyrka. Dammsög, skurade golv, dammtorka och städa toan.

När vi var klara var det dags för "frukost"(dom kallar det för det, men för mig är det mellanmål) och då tackade jag för mig och åkte till dagis.

 

Idag vad det begravning i kyrkan och jag fick frågan igår om jag ville vara med och titta hur det går till. Tanken är nämligen att jag ska läras upp så pass att jag kan ta gudtjänster och sånt i kyrkan. Man sköter ljudet, plockar fram saker som ljusstakar och liknande osv. Sköter allt bakom kulisserna helt enkelt.

 

Hur som helst, Jens frågade om jag ville vara med på ett hörn och det ville jag. Lika bra att påbörja inlärningen direkt. Grabbarna var dock noga med att tala om att jag inte behövde om det inte kändes bra. Skönt att inte bli tvingad att delta, eftersom just begravningar är lite jobbigare än till exempel dop och liknande.

Jag talade om för dom att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera, så dom visste vad dom gav sig in på. Jag har alltid haft lätt för att gråta, och detta blev 10 gånger värre nu efter att jag fick barn och cancerdiagnos. Jag kan sätta mig in i situationer på ett helt annat sätt nu än jag kunde då.

Jag har dessutom svårt för att se andra gråta, så en begravning kändes lite jobbigt på så vis. Men det är bra att veta redan nu om jag klarar av att delta eller inte. Att prata om döden kan jag däremot utan några större problem.

 

Jens gav bra tips om att se det som ett jobb och inte låta känslorna styra. Samtidigt är jag en nyfiken och intresserad person som gärna vill lära mig ny info(så länge jag är intresserad av just det ämnet som är aktuellt) så jag visste att nyfikenheten skulle tränga undan eventuella känslor till en viss del.

 

Efter lunch bytte vi från skitiga arbetskläder till mycket prydligare kläder, och sen satte vi igång med förberedelser i kyrkan. Jag kan vara ärlig och säga att jag var nervös, men lyssnade och tittade intresserat på allt Jens visade.

Begravningen drog igång och allt gick bra. Kan dock erkänna att jag inte var helt oberörd, även om tårarna inte var nära. Men man vänjer sig, det är ju som sagt ett jobb.

 

Jag var rädd för att den där lilla djävulen skulle sätta sig på min axel och dingla med benen samtidigt som han säger: "Du vet att det hade kunnat varit du som låg i den där kistan va? Med alla dina närmaste gråtandes runtomkring?"

Men alla negativa cancertankar fick lämna plats åt fina tankar. Jag ska inte dö idag, och förhoppningsvis inte på länge. Tills dess ska jag njuta av livet och fylla det med allt som känns meningsfullt för mig.

Det sägs att man ska möta sina rädslor, och en av dessa mötte jag idag. Jag var rädd att en begravning skulle kännas för jobbig i och med cancerns "nära döden-upplevelse". Att den skulle ha samma tunga luft som i den korridor där alla riktigt ordentligt cancersjuka ligger. Besökte dessa korridorer några gånger, och aldrig har jag känt en så hopplös känsla. Det kändes verkligen tungt där.

Men begravningen var jättefin. Ett fint avsked av en kär vän och familjemedlem.

 

Efter jobbet kollade jag till kvigorna. Njöt av doften från dom solvarma kvigorna och beteshagen, samtidigt som jag lyssnade till fåglarnas såg. Sverige är helt klart finast nu.

 

   

Märks att kroppen börjar vänja sig vid att jobba igen, för jag märker redan skillnad på hur trött jag är fysiskt när jag kommer hem.

Mina arbetskläder har inte kommit än(kyrkans märke skulle sättas på, antagligen är de det som tar tid..) så jag jobbar i ett par gamla sandviksbyxor jag hittat här hemma. Johnnie vet inte vem som ursprungligen haft dom, men nu är dom i alla fall mina. Dom satt något löst i midjan förut, men jag har fortfarande långkalsonger så det funkade bra. Men efter att ha jobbat i snart 3 veckor har byxorna börjat halka ner allt lättare. Har skojat med grabbarna om att dom kör så hårt med mig att jag gått ner i vikt.

Får hoppas att dom nya byxorna sitter bättre, annars är det dags att investera i ett bra skärp.

 

Idag har vi tömt ett stort rum i Kyrkans hus på alla möbler, mattor och tavlor då nytt golv ska läggas. Borden bar vi till ett närliggande förråd och det var bra träning för kroppens muskler kan jag lova. Framförallt armmusklerna kändes alldeles mörbultade efteråt.

Älskar att kombinera jobb och träning! På så sätt slår man två flugor i en smäll. Vi som jobbar för kyrkan har dessutom en timmes friskvård i veckan. Det innebär att vi har en timme i veckan som används till träning istället för jobb. Härligt att chefen ser träning och motion som något viktigt!

 

Trots dagens träning på jobbet var jag väldigt sugen på att jogga en sväng när jag kom hem från jobbet. Men efter middagen var Ludde rastlös och Johnnie hade inte kommit hem än, så vi gav oss ut på en kort cykeltur istället. Ska jag jogga behöver Johnnie vara hemma och ta hand om Ludde, då jag inte känner mig bekväm med att jogga med sittvagnen. Våran sittvagn är dessutom inte riktigt gjord för ändamålet då jag till och med slår i den när jag går i rask takt, så jogging kommer inte funka.

Ludde älskar att hänga med på cykelturer så jag behöver inte övertala honom. Han försöker klättra upp själv på cykeln om jag inte är tillräckligt snabb på att lyfta honom upp.

Hela cykelturen pratade och pekade han på allt han såg, så jag hade fullt upp med att berätta om svanar, kor, hus och skrot.

Väl hemma borstade jag tänderna och nattade en väldigt nöjd gosse. Ovanligt nöjd. Han vill helst vara uppe och leka längre än vi vill, så det brukar kunna bli en del protester.

 

Nu ska jag följa hans exempel och nöjt bädda ner mig själv i sängen.

 

 

Idag är jag riktigt trött i benen! Men även om benen känns helt slut efter dagens jobb är det ändå en skön känsla på något vis. Kroppen utsätts för en(för mig) ovan rörelse och försöker vänja sig. Om några veckor kommer kroppen säkert ha byggt lite nya muskler och kan hantera jobbets påfrestningar bättre.

Hoppas att mina nya arbetsskor kommer snart(dom är beställda) så att jag slipper mina nuvarande. Dom är alldeles för hårda och jag får onödigt ont i fötterna. En muskel på ena fotens undersida ömmar speciellt mycket så jag har inte vågat jogga någonting dom senaste dagarna. För tro det eller ej, men jag är ovanligt frisk från sjukdomar just nu!(peppar, peppar..)

 

Har vid flera tillfällen även hoppat över träningen på grund av att kroppen varit så trött efter jobbet. Under och efter sjukdomen tappade jag nästan all den grundkondis och fysik jag hade, så allt jag gör nu efteråt är ett steg tillbaka till där jag var(rent fysiskt). Det kommer ta tid, men jag kan ärligt säga att jag njuter av varje steg. Aldrig har jag känt mig så levande och glad som nu!

 

Igår besökte jag och min syster Thun´s och handlade lite smått och gott. Jag handlar nästan aldrig kläder, så jag unnade mig en del. Bland annat så inhandlades ett par nya träningstights, jättesnygga! Ska bli ett rent nöje att inviga dom.

Testade även ett par korta, tighta joggingshorts. Har länge velat ha ett par som jag kan ha under varma sommardagar. Men nä, samma visa som alltid. Tycker att min rumpa ser hemsk ut i den typen av träningsplagg. Låren har, även om det inte syns för er andra, blivit något fluffigare och det syntes väldigt bra där i provhytten när shortsen testades. Nix, nöjde mig med dom långa träningstightsen. Sökandet efter dom perfekta korta shortsen fortsätter..

 

Förövrigt så var tanken att jag skulle starta i Blodomloppet idag, men jag fick tyvärr hoppa över det. Inte på grund av vädret, utan på grund av att min kropp inte känns redo. Är det något jag lärt mig efter det senaste halvårets skador och problem är det att lyssna på kroppens signaler. Dags att bli klok och inse att det inte är värt att ta risker när det handlar om såna här saker. Det kommer fler lopp att springa.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och plugga på lite inför röjsågsprovet samtidigt som jag vilar mina trötta små fossingar!

Kort dag idag. Tydligen något dom har dagen innan röd dag. Så jag har bara jobbat 7- 11.45 ungefär. Minns inte riktigt vilken tid jag åkte från kyrkan.

Sista dagen jag gick dubbelt med Elin, så nu börjar jag jobba "på riktigt". Jobbar på fredag, sen ledig i helgen och på måndag. Dagis har stängt på måndag nämligen.

 

Är minst sagt mör i kroppen efter senaste dagarnas jobb. Skorna jag jobbar i är inte supersköna, så jag blir öm i fötterna när jag jobbar. Men nya skor är beställda tillsammans med lite arbetskläder. Förhoppningsvis är dom skorna bekvämare.

Dessutom är jag inte van att stå och gå så mycket, så jag kan inte skylla allt på skorna. Igår beskrev jag mitt tillstånd för mamma. Jag sa att jag kände mig som en död bläckfisk eftersom det känns som om både mina armar och ben är mjuka likt kokt spaghetti.

Det märks att man inte jobbat på över 2 år, om man säger så..

 

Hämtade Ludde tidigt idag eftersom jag bara jobbade halvdag. Hade berättat att jag skulle komma tidigt och det stod skrivet på två ställen. Trots det missade personalen det och när jag kom hade han precis slumrat in i en skön sömn. Som tur var vaknade han direkt så den djupare sömnen hade inte infunnit sig.

Han blev dock lite ledsen när han skulle hem och dom andra fick vara kvar, men han blev glad sen när vi kom ut i regnet.

Han somnade till i bilen också, men eftersom jag ville att han sov inomhus fick jag åter igen "bråka" med honom genom att flytta på tröttmössan. Väl inne bytte jag blöja och sen fick han komma i säng. Uppenbarligen väldigt trött med tanke på den ytterst korta protesten.

Nu sover han sött och jag ska äta en matlåda och sen ta det lugnt tills han vaknar. Vila kroppen lite..

 

Måste se till att få ordning på min dator också, så jag kan börja lägga in bilder i inläggen igen. Känns så tråkigt med bara text.

 

Nu har jag ändrat lite bland mina kategorier här på bloggen. Förut hade jag bara en som hette "jobb" men nu har den bytt namn till "Jobb- Nyvla jordbruk AB" och en ny kategori har fått namnet "Jobb- Dannemorabygdens Församling".

Så att kointresserade snabbt kan hitta inlägg om kor i den ena kategorin, och folk som vill höra om mitt nya jobb kan klicka på den sistnämnda kategorin.

Ska sortera mer bland kategorierna sen, vet minst en som ska bort.

 

Nä, nu kurrar magen!

 

 

Blir ett snabbt inlägg innan läggdags, för nu är jag bra trött!

 

Veckan har gått jättebra. Har självklart inte kommit in i rutinerna än men har i alla fall fått titta på och testa lite allt möjligt. Rensat rabatter, krattat grus, tömt soptunnor, städat, grävt gravar till urnor, skottat igen dessa gravar och så vidare. Lite allt möjligt alltså.

Jag har som sagt varit på hugget och tagit mig an varje uppgift med glädje och energi. Dels för att jag helt enkelt vill visa att jag är en bra anställd och vill lära mig, men framförallt för att det är så skönt att få jobba igen!

Till och med städningen av toaletterna känns roligt!

 

Folk klagar på tråkiga jobb och att dom hellre vill vara hemma och slappa, men jag njuter av att få arbeta igen. Mycket av glädjen att få jobba beror nog på att jag helt enkelt är mycket mer levnadsglad nu efter sjukdomen. Det kunde ju trots allt vara min urna dom fått gräva ner i jorden.

 

Igår gick jag med Uffe hela dagen och han förklarade och berättade om allt på kyrkogården. Och för varje sak han berättade hade jag ungefär tio följdfrågor, så jag lärde mig massor under arbetsdagen.

Det var nästan så att jag var hes under kvällen eftersom jag frågat och diskuterat så mycket.

Hur djup är urnornas gravar? Och kistornas gravar  då? Hur länge får man ha en grav? Hur lång tid tar det för en kropp att förmultna? Hur många väljer att kremeras jämfört med att begravas i kista? Hur får en gravsten se ut och hur får den inte se ut? Hur orkar du delta i begravningar där unga människor och barn får sista vilan?

Ja, ni fattar. Många frågor och funderingar. Uffe svarade tydligt och tålmodigt på alla frågor, utan att på något vis verka less på dom eviga funderingarna.

 

Som ni säkert förstår har jag funderat mycket över döden och min väg mot sista vilan, eftersom jag var så pass sjuk en period. Jag vet på ett ungefär hur begravningen ska se ut och vilka låtar som ska spelas, men jag är fortfarande osäker på vart min kremerade kropp ska hamna. Förhoppningsvis har jag tid på mig att fundera, men man vet aldrig.

Hittade just på "Vita Arkivet" på internet. Där kan man fylla i precis hur man vill ha det så att anhöriga vet när stunden är kommen. Skrev ut några papper som jag ska fylla i sen. Finns även att hämta som häfte hos Fonus om jag förstått saken rätt. Sen gäller det bara att placera häftet/papperen så att anhöriga vet var de finns.

 

Jag kanske låter hemsk när jag skrivet att jag planerar och funderar över min död. Men alla ska vi döden möta en vacker dag så varför inte vara lite förberedd? Jag är inte deppad och uppgiven, snarare tvärt om.

 

För att övergå till dödens raka motsats så kan jag berätta att Ludde har fyllt 2 år idag. Den lilla grabben är minst sagt full av liv!

Hans födelsedag firades med ett tandläkarbesök, något han inte uppskattade. Jag har fått för mig att han förstod att han var speciell idag, för han har varit på kanonhumör hela dagen(förutom hos tandis) och sett så otroligt glad ut varje gång någon grattat.

Efter middagen åkte vi ut till mina föräldrar och syster som tillfälligt är hemma. Syrran ska söderut och jobba om några veckor så vi får se till att hinna umgås så mycket som möjligt innan.

När vi åkte därifrån svängde vi förbi kvigorna jag ska kolla till regelbundet åt en bonde. Dom gick såklart längst bort och min vackra stämma hördes inte hela vägen fram när jag ropade på dom.

När dom tillslut upptäckte mig kom dom studsande mot mig för att hälsa, sen följde dom mig hela vägen till grinden där lite spannmål väntade på dom.

 

Nu sitter jag här, trött efter min första avklarade arbetsvecka på över 2 år. Ska bli skönt att komma i säng! Men magen kurrar så det får bli en nattmacka först.

 

Sov så gott! (Det ska jag göra!)

 

 

I måndags hann hon i alla fall visa mig hur städningen i Kyrkans Hus ska utföras, så den delen har jag fixat själv igår och idag.

Förutom allt arbete på kyrkogårdarna(flera kyrkogårdar ingår i jobbet) ingår alltså regelbunden städning i Kyrkans Hus. Inte trodde väl jag att jag skulle bli lite av en städare, även om steget från djurskötare till städare kan tyckas litet.

Att städa upp andras smuts har inte ingått i tankeverksamheten när jag funderat över vad jag vill jobba med, men jag måste erkänna att det inte är så tokigt ändå.

Jag tycker att det är rätt kul att städa, för jag gillar förbättringen som förhoppningsvis blir. Kan vara svårt att tro med tanke på att vårat hus sällan är bra städat. Men jag blir allt bättre på att hålla rent, så snart kanske man kan sluta skämmas när folk kommer hem oanmälda till oss..

 

Det känns jättekonstigt att vara ny på ett jobb igen. Man känner sig precis som en praktikant! Jag svansar efter och försöker lära mig alla rutiner och tittar hur dom andra utför sysslorna, så jag vet hur det går till när det sen är dags för mig att utföra uppgifterna.

Jag försöker vara på hugget och inte gå sysslolös, men hur jag än gör känner jag mig en aning tappad och lite vilse då och då. Kan man ett jobb vet man alla dom där små sakerna man kan göra när man får en ledig lucka, men nu är jag helt beroende av dom andra och det gäller att dom har fantasi och kommer på sysslor åt mig.

När man sen har fått en syssla är det svårt att bedöma hur noggrann man ska vara och hur lång tid det bör ta i normala fall.

Minns när jag började på Nyvla. En av dom första uppgifterna var att högtryckstvätta kalvstallet och jag minns att jag var lite väl noggrann samtidigt som jag var rädd att det skulle ta för lång tid. Jag är så rädd att göra fel eller vara för slarvig i början, man vill ju trots allt göra ett gott första intryck på sin nya arbetsplats.

 

Fast egentligen borde jag inte vara orolig, för grabbarna är jättesnälla och visar tålmodigt alla sysslor. Jag tror att vi kommer komma bra överrens under det här året jag ska jobba. Ska väl ta och tillägga att Elin också är jättesnäll, men henne känner jag sen tidigare så det visste jag redan!

 

En annan sak som känns väldigt ovant är fasta arbetstider. Jobbet som djurskötare innebär att man åker hem när jobbet är klart, vilket kan innebära en timme tidigare men självklart också en timme senare. Det beror helt på hur djuren mår och hur vi samarbetar. En skadad ko kan göra att man blir väldigt försenad.

Nu är det i stort sett så att man kan släppa sakerna när klockan är 16, jättekonstigt för mig som är van vid att vara flexibel. Sen är det klart att det har sina fördelar med fasta tider, men just nu känns det bara förvirrande och konstigt.

Dessutom är jag van vid att äta min lunch, slå ihop tidningen och gå ut och jobba. Full fart mer eller mindre hela tiden och det fanns alltid miljoner sysslor att ta sig an. Känns som om det är mycket lugnare tempo nu, så jag måste varva ner. Men jag vill ha fullt upp, så jag blir lite nervös när det blir för lugnt.

Men när jag lärt mig jobbet blir det bättre, för då kan jag kasta mig på småsysslor när det blir lugnt mellan dom stora sysslorna.

Sen är det bra om det är lugnare nu i början, så jag vänjer mig vid att jobba igen.

Det blev inte så jobbigt som jag trodde att kliva upp kl. 5 varje morgon, snarare tvärt om. Skönt att komma upp och göra lite nytta!

 

Det går bra för Ludde på dagis trots mycket längre dagar, och han är inte direkt tröttare än vanligt trots mycket mer lek och bus.

Han hann dock bara gå två dagar innan snoret började forsa igen. Suck.. Jag känner mig ovanligt frisk just nu, men hur länge håller det i sig denna gång om Ludde redan snorar?

 

Vad ska jag mer berätta? Hastigt och lustigt fick jag ett litet extrajobb, trots att jag knappt hunnit börja mitt nya jobb. Jag kollar till en flock kvigor på betet regelbundet, en alldeles lagom syssla vid sidan av nya jobbet. Skönt att få träffa lite nötkreatur regelbundet, för jag saknar det.

När kvigornas ägare fick höra att jag jobbar halvtid under vinterhalvåret erbjöd han mig genast jobb på gården för att fylla upp luckorna i arbetsveckan.

Känns verkligen kanon att gå från sjuk och mammaledig till ett nytt jobb och dessutom samtidigt vara attraktiv för andra arbetsgivare.

Inget mer än koll av kvigor är bestämt än så länge, för jag vill koncentrera mig på nya jobbet och lära mig det innan jag bestämmer nåt mer. Men som sagt, jag vill jobba med kor igen så jag är absolut intresserad.

 

Framtiden känns ljusare än någonsin.

 

 

På måndag är det dags! Då ska jag äntligen börja jobba igen. Visst har det haft sin charm att vara ledig med Ludde, men samtidigt gillar jag att jobba.

Jag ångrar inte en sekund att jag gått hemma så länge med Ludde, för jag ville ta igen det vi missade när jag var sjuk. Tanken var helt enkelt att låta det få ta sin tid, utan stress och påtryckningar att jag måste börja jobba. Sen tror jag helt enkelt att jag, för min egna hälsas skull, behövde en ordentlig paus att "komma igen" på.

Jag har fortfarande långt kvar innan jag känner att jag är tillbaka på banan igen helt och hållet, men jag är på god väg.

 

Men nu känner jag mig alltså nöjd med ledigheten och även om det känns konstigt och lite vemodigt ska det bli roligt att återgå till en lite mer normal vardag igen. Nu avslutar jag ett kapitel och börjar på ett nytt.

 

Som många av er redan vet har jag slutat mitt förra jobb och har nu tagit mig an ett vikariat. Jag trivdes jättebra med jobbet på Nyvla, och det var också därför jag blev kvar i nästan 6 år. Men som jag skrivit om här på bloggen började jag känna att det var dags att testa något annat ett tag. Jag började känna att jag bara trampade i samma stigar dag ut och dag in, plus att det tog mig ca 1½ timme varje dag att ta mig till och från jobbet(ca 45 min enkel resa).

Det är svårt att förklara, men det var många faktorer som spelade in när jag tog det svåra beslutet att sluta. Jag har haft en alldeles underbar chef och jag har som sagt trivts jättebra under alla år. Men jag kände mig helt enkelt klar. Såhär i efterhand har jag ofta undrat om det var ett stort misstag att sluta, men nu är det som det är.

Dom har numera en anställd som passar dom mycket bättre, då han kan ta näst intill alla mjölkningar eftersom han bor mycket närmare. Pendlandet var en klar nackdel för min del.

 

Nu ska jag börja jobba som kyrkovaktmästare och kommer ha betydligt närmare till jobbet. Tjejen jag ska vikariera för ska vara mammaledig och det var hon som tipsade mig om jobbet. Vi känner dessutom varandra sen tidigare så det känns skönt att ha en bekant person i närheten nu i början.

Jag ser verkligen fram emot alla nya arbetsuppgifter och gänget jag ska arbeta med verkar väldigt lovande.

Dessutom kommer jag ha fasta tider, vilket känns ovant. Det hade jag självklart på mitt förra jobb med, men där kunde jag inte sluta förrän jobbet var klart. En bråkig ko kunde göra att jag kom hem en timme senare än normalt.

Jag kommer få högre lön nu, vilket självklart är ett plus. Dock är tjänsten "bara" på 75%, men det gör att jag kan jobba extra någon annanstans om jag vill.

Kommer behöva gå upp tidigt nu, vilket definitivt är ovant. Jobbade nästan bara eftermiddag på Nyvla, så sovmornar kunde man unna sig om man ville. Ska dock bli skönt att komma hem tidigare och äta middag vid normal tid, inte 21 på kvällen..

 

Ska bli väldigt kul med en ny arbetsplats, men jag hoppas i framtiden på att få jobb på en gård igen. Har svårt att tro att man kan hitta ett mer varierat jobb. Jag var klar med Nyvla, men är väldigt sugen på att ta mig an ett jobb på en annan gård i framtiden. Vi får se vad som dyker upp, bönder växer inte på träd..(även om politikerna verkar tro det)

Jag saknar närheten till korna, och även om dom emellanåt drev mig till vansinne så tyckte jag väldigt mycket om dom och deras påhitt. Äh, det är mycket jag saknar när det kommer till djurskötaryrket. Djuren, traktorkörningen, friheten.. Det är så svårt att förklara hur jag känner, men ni förstår säkert. Arbetet på gården går inte riktigt att jämföra med andra yrken..

 

Men på måndag ska jag med glädje börja på mitt nya jobb och är helt säker på att det kommer vara givande. När vikariatet sen är slut får vi se vad som väntar. Det ska bli kul att se vad framtiden har åt mig.

 

Tack Jon m. familj för nästan 6 år på Nyvla Jordbruk ab. Jag tror att få arbetsplatser behandlar sin/sina anställda som en familjemedlem så som ni gjort och jag har fått vänner för livet. Att ni  funnits där även under mina personliga tragedier och problem är enormt mycket värt i mina ögon.

Det har blivit mycket blod, svett och tårar genom åren, men med tanke på all glädje och kunskap jobbet skänkt mig har det helt klart varit värt det.

När jag började, direkt efter studenten, trodde jag inte att jag skulle bli kvar så länge(minns inte varför) men sen blev det som sagt nästan 6 år. Jag har trivts jättebra och blivit väl omhändetagen.

Dessutom så tror jag att få arbetsplatser fortsätter ge sina anställda julklappar trots att dom slutat!

 

Idag har jag varit på kurs igen. För dom som missat det går jag alltså en röjsågskurs som behövs sen när jag börjar jobba åt kyrkan. Behöver egentligen bara kunna trimma gräs, men om jag ändå går kursen kan jag lika gärna fullfölja hela. (Ville man bara lära sig "gräsdelen" var det enklare och kortare, men jag ville gå hela. Alltid bra att ha)

 

Idag fick vi köra lite praktiska övningar, och trots att jag lärt mig allt detta på naturbruksgymnasiet var det väldigt klurigt. Det var ju trots allt 10 år sen jag gick kursen, så det är förståeligt att man är ringrostig..

Svårast var nog att hålla balansen, för med all sten, stubbar, sly och hål fick man verkligen hålla koll på vart man satte fötterna. Sen hade vi ju det där med att lägga slyet åt rätt håll.

Först gick det inte alls, för hur jag än gjorde hamnade det åt samma håll. Visade sig att vinden nog var boven, för när man vände håll gick det mycket bättre.

Fick till och med lite beröm, så det måste ha sett bättre ut än det kändes..

 

När jag hämtat Ludde på dagis och handlat lite åkte vi hem. Väl hemma märkte jag hur mycket dessa små röjsågsövningar tagit på energin. Jag var, och är fortfarande, helt slutkörd. Märks att man inte jobbat på flera år!

I vanliga fall skulle dagens kurs inte gjort mig ett dugg trött, men det kommer som sagt ta ett tag innan man är tillbaka där man "slutade", dvs innan sjukdomen.

Jag känner mig nästan jämt trött och sliten, och när jag väl känner mig pigg krävs det inte mycket för att köra slut på energin.

Det är i alla fall bra mycket bättre än det var när jag behandlades. Där kan man snacka trött och oenergisk! Man hade krafter till att ta sig till toan och tillbaka, och hade man tur kunde man bre sig en macka också. Annars var det sängen eller soffan som gällde.

Hade vi besök kunde jag stå upp i max 5 minuter, sen sjönk jag ner på huk eller i sittande läge. Det är svårt för en frisk människa att förstå hur utpumpad man kan vara egentligen.

Till och med jag som har varit sjuk har svårt att minnas hur ont jag hade och hur trött jag var. Man glömmer så lätt när dagarna går. Men vissa minnesbilder syns fortfarande starkt, och påminner mig hur frisk och stark jag är nu om man jämför med då. Skönt att ha något att jämföra med när livet känns svårt.

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och vila mig ordentligt. Imorgon är det dags för läkarbesök och jag måste klottra ner en lista med saker jag vill ta upp. Dessutom ska mamma och Ludde med och efter läkarbesöket ska vi uträtta ärenden.