Anna - Life is easy if you wear a smile!

Känslan när man sakta men säkert börjar lita på att ens kropp "håller ihop" igen efter allt elände jag fått gå igenom. Ingen smärta och inga besvär, bara obeskrivlig lycka.

 

 

Nu har väl inte missat att Musikhjälpen pågår? Både i P3 och SVT 2.

Jag är helt trollbunden av Musikhjälpen varje år, och lyssnar så mycket jag bara kan. Aldrig är musiken så bra och blandad som under den veckan, så jag kan varmt rekommendera er att lyssna om ni inte redan gör det. Jag får höra så mycket gamla "godingar" som fallit i glömska under årens lopp! 

Försöker städa här hemma men kommer då och då på mig själv med att dansa och sjunga med låtarna istället för att plocka leksaker. Humöret är på topp!

 

Självklart skänker jag pengar varje år. Jag tjänar inte mycket, men jag har tak över huvudet, kläder på min kropp och mat på bordet. Alltså har jag råd att skänka en hel del. Jag blir gråtfärdig varje år när Musikhjälpen går av stapeln, för då märker man hur givmilda många fortfarande är i ett land som ofta tycks ha blivit för "fint" för att hjälpa dom som har det sämre.

Folk hävdar att dom inte har råd att skänka, och går sedan och köper senaste mobilen. Jo tjena.

Kom igen nu och skänk en slant!

 

Jag får ofta så dåligt samvete. Man hör om alla barn och vuxna som har det svårt, inte har något hem och mätta magar kan dom bara drömma om. Deras liv är ett stort kaos och dom har ingen aning om hur morgondagen ser ut. Vårdtäkter, misshandel och mord är vardag för både stora och små.

Sen tänker jag på min lilla grabb som sover sött i sin säng med mätt mage och varmt täcke över sig. Vi har haft en sån förbannad tur som föddes i Sverige, och inte i till exempel Syrien.

Jag har möjlighet att ge min son en trygg och lugn uppväxt där han känner sig älskad. Hans största problem om dagarna är att han inte får det där kexet han vill ha eller att han inte har lust att gå in från trädgården riktigt än.

 

Årets tema i Musikhjälpen är klimatet och dess förändringar. Stormar, torka, översvämningar m.m. gör att folk måste lämna sina hem. Det är något vi i Sverige inte märker av så mycket av än, tack och lov. Men andra är inte lika lyckligt lottade.

Dra ditt strå till stacken och skänk en slant. Du har råd, det vet du.

 

Igår bakades det pepparkakor här hemma. Jag och Ludde bakade iordning en deg häromdagen som sedan fick vila i kylen tills vi skulle få tid att kavla ut den.

Min privata åsikt är att det både är bättre och roligare att göra degen själv. Det tar inte alls lång tid men man får självklart komma ihåg att den ska vila i kylen över natten innan man kavlar ut och gräddar.  

 

Den här gången testade jag ett nytt recept som kom med ICA´s reklamblad. Hade dock önskat något mer smak och dessutom tyckte jag att den var lite svårjobbad. Bra att veta tills nästa gång vi ska baka.

 

Hur som helst, Ludde tyckte att det var rätt kul. Roligt att pyssla med formarna och leka med mjölet, men själva degen tröttnade han relativt snabbt på.

Han var alldeles vit när han gick från bordet, för han "smörjde" in sig i mjölet.

 

När pepparkakorna väl var gräddade fångade dom hans intresse desto mer. Han åt flera stycken med ett nöjt leende på läpparna.

 

 

 

 

Måndag igen, tiden går fort!

 

Den här helgen fick jag vara hemma med familjen, och inte på sjukhus som på första advent. Allt känns bra och jag är mer än tacksam för var dag som går utan hälsoproblem.

I lördags kväll åkte vi till Gävle för att äta på restaurang med några bekanta till Johnnie. Vi får ständigt höra saker som "kom över och fika någon dag vetja!" eller "kan vi inte åka till stan och äta middag någon dag?" av alla möjliga människor men vi är urusla på att få det gjort. Vi vill, men det blir aldrig av helt enkelt. Allt annat kommer i vägen.   

Men den här gången fick vi rumpan ur vagnen och åkte iväg. Johnnies mamma kunde passa Ludde och äntligen blev det av.

 

Senast vi åt på Church Street Saloon var jag gravid med Ludde. Jag tog sprutor dagligen för att minska risken för blodpropp, och minns att jag fick gå ner till toaletterna och ta sprutan(skulle tas samma tid varje dag). Det var precis i början då jag inte lärt mig ta sprutan själv än. Därför fick den bekanta vi var ut och åt med(utbildad sjuksköterska) hjälpa mig.

Det måste alltså ha varit väldigt tidigt efter sjukdomsbeskedet, för jag lärde mig snabbt att ta den där sprutan själv. Det är ju svårt att jämt vara beroende av andra, och Johnnie är extremt spruträdd så honom kunde jag inte be.

 

Hur som helst. Strax innan avfärd kom jag på att jag, för första gången på länge, inte tar någon form av medicin. Så i väntan på maten smuttade jag nöjt på en riktigt kall öl. Godaste ölen någonsin!

Maten var över all förväntan, hade glömt hur gott det var där.

När jag klev ut från lokalen kände jag mig som en stoppad korv. Proppmätt är bara förnamnet.

Ska tillägga att sällskapet också var väldigt trevligt, så det finns inget att klaga på.

 

På söndagen tog vi det mest lugnt. Vi städade på förmiddagen, tittade på längdskidor och sen tog vi 4-hjulingen ut i skogen för att plocka lite mossa. Vi fick även med oss lite granris eftersom vi hittade en liten gran som brutits av(inget att spara på alltså).

Hittade även på lite bark som ramlat av ett dött träd. Perfekt, jag har nämligen gått och tänkt att vi(jag och Ludde) ska göra barkbåtar och släppa ner dom i ett vattendrag. Det är annat än spel på mobilen eller konstiga barnprogram på tv!

 

En man på jobbet frågade tidigare i veckan hur det var. När vi pratat om min hälsa en stund frågade han om jag kunde sova.

"Ja då, det kan jag" blev mitt svar vilket han blev glad över att höra. Jag ligger inte sömnlös om nätterna, trots att hälsan varit som den varit utan somnar relativt snabbt.

 

När samtalet sedan var slut började jag fundera över min sömn och kom fram till att jag sovit väldigt oroligt dom senaste dagarna. Det var inget jag tänkt på förrän jag fick hans fråga, eftersom jag bara tagit mig upp ur sängen och gjort mig klar för jobbet varje morgon och därmed inte stannat upp tillräckligt länge för att fundera över saken.

Jag har vaknat till emellanåt och sedan somnat om, trott att jag försovit mig och drömt oroliga drömmar. Ingen dröm har varit den andra lik, men alla har det där negativa gemensamt. Inga ordentliga mardrömmar som jag vaknar upp kallsvettig från, men ändå inget trevligt.

Häromnatten blev jag till exempel jagad genom en mörk, tät och svårframkomlig skog. Jag kämpade mig fram bland slyträd, stammar och sten samtidigt som jag kastade nervösa blickar bakåt i hopp om att männen skulle tappa spåret.

 

För min del är det väldigt uppenbart varför jag sovit oroligt med tanke på att jag varit på helspänn nu efter stentborttagandet. Funkar det eller kommer den där fruknasvärda smärtan tillbaka?

Normalt sover jag bra. Somnar snabbt och sover som en stock. Drömmer inte så mycket(alla drömmer men jag syftar på drömmar man sedan minns) men om jag gör det är det sällan något negativt. Jag har nästan aldrig mardrömmar längre, dom försvann för flera år sedan.

 

I natt sov jag däremot bättre. Vaknade till en sväng, men annars var allt som det ska. Kan tänka mig att jag börjar slappna av lite nu när det gått några dagar sedan sjukhusvistelsen. Allt verkar funka, för annars borde det väl hänt något nu?

Fick kallelsen till undersökningen idag. Undersökningen som ska kolla om allt funkar.

Den 16:e december är det upp till bevis.

 

Njuren känns alltså bra men tröttheten ligger över mig som en tung filt. När jag kommer hem från jobbet går jag oftast och lägger mig en stund samtidigt som Ludde sover. Det är troligtvis en blandning av årstid, noll träning(man blir pigg av träning on nu någon missat det) och att kroppen slappnar av efter sjukhusvistelsen.

 

 

 

 

 

Kom nyss hem från en liten "byfest" här i närheten. Härligt att ha en samlingsplats där vi kan grilla, ta en öl, prata och komma o gå som vi vill.  

Blev gott om folk, trots att det börjar bli sent på året och därmed rätt kyligt. För min del spelar det ingen roll hur jag klär mig, jag fryser alltid. Frös rätt mycket i början, men när brasan och grillen hade kommit igång blev det lite varmare. Då frös jag inte alls.

 

Strax innan midnatt gav jag upp och begav mig hemåt. Brasan hade brunnit ut och kylan började komma krypande på nytt. Dessutom började ryggen sakta men säkert göra sig påmind.

Eftersom jag äter värktabletter hade jag handlat på mig lite alkoholfria alternativ som jag hade med mig.

 

Härligt att träffa alla igen, men nu dröjer det nog till våren innan grillplatsen agerar festplats på nytt.

 

Kändes konstigt att göra sig klar inför festligheterna. Jag som har gått i mammabyxor/mjukisbyxor, hästsvans och osminkad nästan hela sommaren mindes knappt hur man gjorde sig fin.

Samtidigt känns det otroligt bra att se sig i spegeln och känna sig snygg för en gångs skull. Jag behöver den känslan nu efter allt elände.

 

Idag var Jens och Pelle lediga så jag fick vara chef för en dag. Jens hade rabblat upp lite smått och gott jag och den andra vikarien kunde pyssla med under dagen, så vi gick inte sysslolösa.

Jag gillar att planera och utforma dagen med dess sysslor lite som jag själv vill, eftersom jag är van sedan tidigare att jobba rätt mycket självständigt. Så att ha en lista att gå efter och sen ta det i sin egna ordning passar mig utmärkt.

Förövrigt älskar jag att skriva listor, eftersom man då inte behöver stanna upp och fundera över nästa steg. Då kan man bara tuffa på med nästa syssla så fort den första är klar.

 

Eftersom den andra vikarien jobbade sin sista dag idag åkte vi till Kyrkans hus och hade en "avskedsfika" till hans ära.

 

Eftersom jag jobbar halvtid får vikarien jobba på en stund utan mig. Men han har koll och är duktig så det fixar han galant. Då kan han ta allt i sin takt. Ibland misstänker jag att jag omedvetet stressar på honom lite, eftersom jag gärna jobbar i ett högt tempo. Detta är dock något jag försöker jobba med nu när jag är lite "skör" på grund av stenten.

 

Mot slutet av förmiddagen höll vi på med att klippa ner en häck, och vi hade sånt flyt att jag gärna jobbat vidare några timmar till. Fick verkligen tvinga mig att åka därifrån, skulle ju hämta Ludde på dagis en bestämd tid.

Det är så roligt att jobba när allt bara flyter på!

 

Ludde hade uppenbarligen samma flyt, för han ville inte heller lämna sin "arbetsplats"(dvs dagis). Han blev arg först, men dagisfröknarna hjälpte mig att övertala Ludde. Han har fått en lite rolig vana. Häromdagen fick Ludde med sig en påse med sin använda blöja i för att slänga den utanför dagiset i deras soptunna. Fröknarna lägger alltid påsar med blöjor utanför dörren för att sedan kasta dom, men numera när Ludde ser dessa tar han dom med sig och kastar.

Han är en hjälpsam och framförallt ordningssam liten kille. (varifrån kom dom generna!?)

 

Ryggen har känts bra hela dagen, fram tills nu. När jag städade i barnlokalerna inne i Kyrkans hus reagerade jag på hur bra ryggen kändes för en gångs skull. Sen satt vi i möte en bra stund, vilket var skönt för ryggen. Blir dock väldigt rastlös av att sitta ner längre stunder, så mot slutet började det krypa ordentligt i kroppen.

Finns en anledning till att jag valt jobb där jag arbetar mycket med kroppen..

 

Efter jobbet hämtade jag Ludde och sen åkte vi hem till mina föräldrar för att träffa min syster en sista sväng innan hon åker. Hon ska nämligen säsongsarbeta uppe i Sälen hela vintern. Känns vemodigt kan jag erkänna, eftersom hon är så långt bort. Har dock en liten idé om att åka upp till henne under vintern, eftersom det inte blev någon semester i somras..

Vi blev bjudna på god mat och trevligt sällskap. Jag glömde bort att vara rädd om ryggen och stod/lyfte Ludde mer än jag bör, för nu ömmar ryggen. Det är verkligen en balansgång när det kommer till att hålla ryggen "nöjd".

 

Nu sover Ludde en stund och jag satte mig här. Kan inte göra mycket annat för tillfället. Hade hellre städat och pysslat här hemma, men det får vänta tills det känns bättre.

 

På lördag ska vi ha lite festligheter här i "byn", och jag hade hoppats på att kunna ta någon öl eller två. Verkar dock som om jag måste ta mina värktabletter regelbundet för att hålla värken i schack, och då blir det till att avstå alkohol för min del.

 

Nu vaknade Ludde, så jag måste avsluta inlägget lite hastigt. Tjao!

 

Som ni säkert redan vet jobbar jag halvdag och hämtar Ludde på dagis vid lunch. Efter att ha hämtat honom, åkt hem och lagt honom i sin säng(dags att sova en stund), satte jag mig i soffan med en matlåda för att skotta i mig lunch.

Vid den tiden visas alla dom onödigaste programmen, plus massor av repriser man inte vill se.

Bläddrade lite snabbt och stannade till på kundskapskanalen som jag sällan kollar på. Det var ett program vid namn "Time scanner" eller möjligtvis "Time scanners" som precis börjat.

Handlade om att dom med modern teknik scannade historiska byggnader som man inte kan göra utgrävningar vid. På så vis kunde dom se hur byggnader, pyramider och liknande var uppbyggda, utan att behöva förstöra något.

 

Just detta avsnitt var från Inkafolkets stad uppe i bergen, Machu Picchu. Det var så otroligt intressant att jag knappt kunde släppa blicken från tv:n utan formligen skopade i mig maten utan att knappt kasta en blick ner på maten. När jag ätit upp satt jag med uppspärrade ögon och halvöppen mun och var helt inne i programmet.

Jag vet lite om Inkafolket efter att ha sett Vetenskapens Värld för säkert 15 år sedan, men skäms nästan över att jag inte vetat mer om detta fantastiska folk.

Helt häpnadsväckande byggnader och så genomtänkta idéer att jag känner mig dummare än en sten. Vattensystemet var otroligt genomtänkt och jag kan inte förstå att allt detta byggdes för 500 år sedan. Att bygga en hel stad på den höjden måste ha krävt massor av blod, svett och tårar, men bra byggde dom utan tvekan med tanke på hur stabilt det står där uppe på 500 meters höjd.

 

Och vilket tid dom la ner på varje sten! Rundade kanter, men perfekt hoplagda så att man inte ens kunde peta in ett bankkort mellan stenarna. Såg ut som något väldigt modernt(om ens det) och då ska man alltså ha i åtanke att allt detta byggdes för flera hundra år sedan med dom verktyg som fanns då.

Otroligt.

 

  

Usch, ryggen samarbetar inte alls.

Under hela veckan har jag, med hjälp av lite värktabletter(receptfria) kunnat jobba utan några problem. Har dock gjort det medvetna valet att sova en stund samtidigt som Ludde när vi kommit hem vid lunch, för att både min kropp och mitt huvud ska få vila.

Men i går var jag dum nog att börja pyssla med annat, diska, tvätta och liknande. Efter det hade jag mer problem med ryggen än tidigare. Jag upplever inte att det blir sämre av lyft(även om det självklart bör undvikas för säkerhetsskull) utan snarare av att gå och stå mycket.

 

Idag när jag klev upp var lite av värken kvar, men jag lämnade Ludde på dagis och åkte till jobbet som vanligt ändå. Informerade dock arbetskamraten om detta så att han var medveten om det.

Var en lugn dag så det gick bra att jobba. Vilade en stund efter lunch och sen åkte jag hem till föräldrarna och åt lite mat. Sen fick Luddes moster leka med honom medans jag läste en tidning.

 

Imorgon ska Luddes faster ta hand om honom en stund så att han får leka av sig lite nu när jag är något handikappad.

Förhoppningsvis räcker det med vila för att ryggen ska bli bättre, annars får jag sjukskriva mig ytterligare någon vecka eller två. Vilket jag inte är sugen på nu när jag äntligen kommit tillbaka till jobbet.

 

Jag är så fruktansvärt sugen på att träna och motivationen är bättre än någonsin, men det är ju bara att glömma tillsvidare.

 

Man undrar ju när cancerns efterskalv ska ge sig? Tänk att det fanns folk som trodde att allt var över när cancerbehandlingen avslutades. Och då menar jag "över" som att man kunde börja jobba, träna och leva som vanligt direkt. Cancern må ha flytt, men resan tillbaka är längre än man vill tro.

 

 

Första jobbdagen avklarad utan problem.

Vaknade i tid, båda grabbarna var glada när jag väckte dom(Johnnie skulle åka samma tid som mig), inga problem att lämna Ludde på dagis, jobbandet gick bra, Ludde följde glatt med hem när jag hämtade honom vid lunch.

Nu sover han en stund och jag ska äta något. Ludde åt på dagis så han fick hoppa i säng direkt efter att ha mellanlandat på skötbordet. Han ville dock inte sova, men nu sover han som en liten gris.

 

Sedan jag var på jobbet senast har sommaren övergått till höst. Jag skrev ju igår att November inte kunde ha börjat bättre med tanke på det härliga vädret, och idag kan jag meddela att min första dag på jobbet efter sjukskrivningen absolut inte kunde varit bättre.

Kanonväder, varmt, trevligt sällskap av glada människor och lagom sysslor att börja med såhär efter "ledigheten".

 

November kunde inte ha börjat bättre med tanke på denna fina dag full av sol.  Och nu när jag sitter här vid datorn har jag en underbar utsikt över himlen som är alldeles röd efter att solen gått ner i fjärran.

 

Vaknade igår morse av att Ludde satt och lekte i sin säng. Eftersom han fortfarande var nöjd stressade jag inte med att lyfta ur honom ur sängen utan gick till köket för att fixa morgonvällingen.

Först då märkte jag att vänster njure gjorde ont, som om den åter igen var full av vätska(och därmed stopp i ledningen).

Blev orolig att det helt enkelt var stopp och att det skulle bli en akut resa in till stan, men efter att ha tömt blåsan på morgonurin lättade trycket även i njuren.

Har märkt att jag lätt får ont i njuren om jag är i behov av att tömma blåsan, vilket jag kommer ta upp med min läkare. Det är lite jobbigt, för känner jag mig nödig måste jag direkt besöka toan. Annars brukar man ju kunna göra klart det man pysslar med och sen besöka toan, men nu går inte det eftersom jag får alldeles för ont.

 

Jag trodde ju inte att jag kände av stenten så mycket förra gången, men nu vet jag att det gjorde jag visst. Besvären jag trodde berodde på infektionen och operationen i somras kom hastigt tillbaka nu när jag fick stent nr 2. Ont i ryggslutet, öm i buken och är i behov av regelbunden vila och värktabletter.

Är orolig för hur jag ska kunna jobba i det här tillståndet. Men med värktabletter ska jag nog kunna fixa att jobba halvtid, för jag vill verkligen inte vara sjukskriven längre nu.

Jag ska diskutera även detta med min läkare.

 

Som ni märker är inte livet en dans på rosor trots den nya stenten. Känns som ett steg tillbaka i tillfrisknandet eftersom jag kände mig piggare och smärtfriare med katetern. Men förhoppningsvis ska den här stenten göra sitt jobb och reda ut problemet. Annars blir jag lite.. less.

 

Ludde blev så fruktansvärt glad när jag kom hem från sjukhuset och har ständigt hängt efter mig som en sprudlande glad skugga. Jag tror att mycket av "mammigheten" just nu beror på mina ständiga sjukhusbesök vilket innebär att hans mor då och då försvinner i dagar, veckor eller månader i sträck. Det är lång tid för en liten kille på 2,5 år.

När jag är hemma försöker jag umgås och leka med Ludde så gott jag kan, även om det emellanåt är svårt på grund av smärta och liknande.

Men det är viktigt för mig att han inte på något sätt tror att det är honom det är fel på när mamma inte vill/kan leka eller försvinner hemifrån. Jag försöker hålla skenet uppe och ha en så normal vardag som möjligt, trots den lite knepiga situationen vi lever i.

 

Förhoppningsvis ordnar allt upp sig snart så att vi kan få vara en normal familj med en normal vardag igen.

 

Kom nyss hem från stan. Först läkarbesök på onkologen och sen lite shopping när man ändå var i stan.

 

Läkarbesöket gick bra. Läkaren hade haft fullt upp med att uppdatera sig genom att läsa journalen, det har ju hänt en del under sommaren och hösten.

Har egentligen inget att skriva om besöket, allt var som vanligt. Senaste röntgen visade inga tecken på cancer och inget annat heller för den delen. Blodprovet såg fint ut.

Mot slutet började vi prata om vad som komma skall nu senare i veckan. Jag vet att jag ska in på torsdag och undersöka urinvägarna, men när stenten ska in hade jag fortfarande inte fått besked om när jag satt där. Läkaren forskade i det hela och kom fram till att det ser ut att bli av på fredag.

 

Jag ska bli uppringd och få mer information inom kort.

 

Förövrigt blev det en del inköp idag. Eftersom jag sällan är in till stan för att handla(oftast är det bara läkarbesök och behandlingar) brukar det bli en liten lista med saker som ska köpas. Hittade allt jag skulle ha och lite till.

Syrran var med också och det var roligt med lite sällskap.

 

 

En liten uppdatering gällande hälsan:

 

Att ha katetern funkar rätt bra. Stället där slangen går in till njuren är inte alls lika ömt längre så jag kan röra mig mer än tidigare. Varje måndag går jag till vårdcentralen och får kompressen över det området bytt.

Men ju mer man kan och vill röra sig, desto bökigare blir det att ha katetern.

För det första måste jag ha koll så att inte slangen veckas, men jag har lärt mig hur jag ska göra med den saken. Vilka vinklar och så som slangen bör ligga i för att det ska bli bra.

 

För det andra har själva "strumpan" som sitter på mitt lår och håller i påsen en tendens att börja glida så fort det blir lite tyngd i påsen. Då snackar vi inte en full påse, utan kanske en ½ - 1 dl. Promenader kan därför bli rätt irriterande. Gå 20 meter, dra upp strumpan, gå 20 meter, dra upp.. Ja, ni fattar.

 

För det tredje har mitt operationssnitt börjat bråka mer på senare tid genom att helt enkelt vara mer känsligt för beröring av kläderna. När man går dras ju kläderna över magen, vilket är svårt att komma ifrån. Detta har resulterat i att jag knappt kan ha kläder alls utan att det gör ont. Bäst funkar gravidbyxorna, men det är inte så skönt att gå i tajta byxor jämt. Framförallt inte när man har katetern. Får inhandla ett par "gravidmjukisar" tror jag, trots att jag är allt annat än gravid.

Ska höra med första bästa sköterska jag träffar på om jag kan tigga till mig något långt plåster, i stil med det jag hade som nyopererad. Det kan nog hjälpa en del.

 

Jag har dessutom fått röda prickar över hela överkroppen. Frågade distriktssköterskan om det i måndags, och hon gissade att det kunde vara en hudåkomma jag inte minns namnet på. Skulle gå över efter några veckor och smittar inte i så fall. Vi ska kolla nu på måndag igen hur det utvecklat sig.

Jag gissade först på antibiotikan, men tänkte att sköterskan nog hade rätt. Beskrivningen stämde bra. Såg dock att antibiotikan också kunde ge liknande symptom, så min teori kanske stämmer ändå.

Hur det än är så ska det ge sig efter några veckor alt. när jag slutat med antibiotikan.

 

Då kommer vi till nästa punkt. Ska jag fortsätta med antibiotikan?

Läkarna sa att tabletterna skulle tas i 2 veckor. Nu har två veckor gått. Har försökt nå någon insatt läkare på sjukhuset men än har ingen ringt upp som dom lovat.

Måste dessutom veta hur det blir med sjukskrivningen. Ska den förlängas eller kan jag börja jobba?

Jag känner mig mycket bättre nu än jag gjort tidigare, så i mina ögon kan jag säkert jobba. Men jag vill ha klartecken från en läkare först.

Men det är svårt att få om ingen ringer upp.. Jag förstod det som att dom skulle ringa mig och berätta om hur vi skulle gå vidare efter att jag åkt hem från sjukhuset nu senast. Men allt jag vet är att urinvägarna ska undersökas den 22 okt. vilket jag fick brev om. Sen hur det är med sjukskrivning och mediciner till dess har jag ingen aning om.

 

Så för att sammanfatta:

Allt är bra förutom några små skavanker och jag har inget egentligen att berätta för jag vet inget om framtiden.

 

Frågor på det?

Det finns många saker jag gillar med hösten. Färgerna, den friska luften, doften av fallna löv och självklart "myskänslan" man får i kroppen. Ni vet, känslan av att vilja tända lite levande ljus och sen krypa ner i soffan under en filt med en kopp te i handen. Utan att ha någon som helst dåligt samvete för att man "borde vara ute och göra något vettigt".

 

Sen har vi ju självklart dimman. Den tjocka dimma som gärna lägger sig över landskapet morgon som kväll.

När jag först klev upp såg det ut som en helt vanlig grå höstdag. Lite senare när jag tittade ut såg man nästan ingenting för all tjock dimma som lagt sig.

 

Åt lite gröt och sen blev det en kort promenad. Mest för att fota då jag tycker att dimman ger så fin stämning till bilderna. Det är tråkigt att jag inte bor närmare föräldrarnas gård en dag som denna, för korna, hästarna och fåren hade gjort sig bra i all dimma. Den ger en sån ren bakgrund åt djurbilderna.

Tur att man har en hund att fota i alla fall.

 

Årets stora potatisskördardag idag!

Som ni säkert vet odlar vi(mest jag och pappa) en hel del smått och gott hemma på föräldrarnas gård. Pappa är chef över potatisen, medans jag står för morötter, palsternackor, kryddörter, tomater m.m.

 

Men idag skulle alltså potatisen upp så jag och Ludde åkte till gården för att hjälpa till. Vid potatisskörden hakar hela familjen på och hjälps åt, vilket är en väldigt trevlig tradition. Vi har väldigt roligt när vi umgås i den här familjen!

 

Det var inte lika mycket potatis i år som vid förra årets skörd, men det räcker gott och väl till oss i familjen. Det vi odlar på gården får nämligen hela familjen ta del av.

 

Ludde hjälpte till så som barn i den åldern gör. Plockar några potatisar, tröttnar, leker lite med något redskap, vänder någon hink med potatis, pratar oavbrutet, kollar på traktorerna och djuren.. Ja, ni fattar. Men han skötte sig ändå väldigt bra, framförallt med tanke på att det inte blev någon tupplur mitt på dagen. Det blev liksom inte av och han skötte sig så bra.

 

Nu på kvällen var han dock helt slut, vilket jag mycket väl förstår. Det är jobbigt att plocka potatis om man är så liten som han.

Han var lite övertrött och ledsen nu på kvällen, och har vaknat några gånger och gråtit innan han sedan somnat om igen. Hoppas att det inte är feber på gång, för då brukar han sova sådär oroligt. Han känns dock inte febrig, så vi får se.

Är mycket nöjd med lill-killen i alla fall! (men han är absolut inte redo för att skippa tuppluren vid lunch än)

 

Traktorerna är intressanta! Tänk, gammeltraktorn är jag uppvuxen med, och nu får Ludde växa upp till samma härliga traktorljud. (Boxen har ju sitt egna läte, och man riktigt njuter när man hör den)

Vad vore hösten utan lek i lövhögarna?

 

Vi har ett stort träd i trädgården som varje höst släpper en stor mängd löv. Jag är inte noggrann med att städa rent trädgården från löv, då jag anser att det är bra näring för gräsmattan. Men jag brukar numera kratta ihop en hög av detta träds löv bara för att jag och Ludde ska kunna leka i den.

 

Ludde älskar det(och jag kan väl erkänna att jag har barnsligt kul jag med) och när han anser att högen blivit för platt, krattar vi ihop den igen och fortsätter leka.

 

Kom på idag att nedfallna löv doftar väldigt gott. Beror nog mycket på alla fina minnen från barndomen jag har. Blev en hel del lek i lövhögar på den tiden, och nu har man skaffat en avkomma och har en vettig anledning att fortsätta med denna barnsliga lek!

Jag måste erkänna att jag är väldigt förtjust i mitt långa hår just nu. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm som korthårig, det var inte jag helt enkelt.

Håret har nu fått växa fritt sen det snaggades av våren 2013, och nu börjar det verkligen bli dags för ett besök hos frisören. Funderar på att skaffa snedlugg igen, och lite uppklippt för att få fram lockarna bättre.

 

Jag har väldigt tunt och fint hår av naturen, och inte blev det bättre av att jag tappade massor av hår under sommaren och hösten då jag varit sjuk. Om det sen berodde på medicinerna eller helt enkelt hälsotillståndet i sig vet jag inte.

 

Men nu njuter jag verkligen till fullo av att vara långhårig igen, och älskar att känna/se "hästsvansen" där bak!