Anna - Life is easy if you wear a smile!

Känns som om jag aldrig har tid att skriva här på bloggen längre. Ber on ursäkt för det, ser trots allt att ni är några stycken varje dag som hälsar på.

 

Jaha, vad händer?

 

Våren börjar ta fart. Känns så i alla fall! Men det är ju bara mars fortfarande, så något bakslag lär det bli.

Idag har jag ridit en sväng på Mirran. Hon njöt nog lika mycket som jag av våren och värmen, för aldrig har hon traskat vägen fram så lugnt och snällt.

 

Eftersom jag fått vårkänslor kunde jag inte låta bli att börja så lite fröer här inne. Tomater, chili, gurka och lite annat smått och gott har det blivit.

Ludde är lika nyfiken som mig och vi står dagligen och glor på dom små plantorna. Dom växer verkligen så att det knakar! Så häftigt att se dom små fröna gro och bli en stor planta.

 

Hälsan är med mig än så länge. Ingen smärta och inga besvär. Ibland har jag tyckt mig känns av njurarna, och då blir jag verkligen rädd. Inte nu igen..

Men sen har känslan försvunnit och allt har varit som vanligt igen.

Jag har fortfarande ett trasslande knä, men nu har jag äntligen hittat ordentlig information aom hur jag ska träna upp det.

Jag kör mina knäövningar nästan dagligen. I stallet, framför tv:n eller vart jag nu råkar befinna mig samtidigt som jag har en kvart över. Det går framåt!

 

Jag har börjat söka jobb eftersom mitt nuvarande vikariat snart är slut. Har hittills sökt två jobb och det är lika knepigt varje gång. Av någon anledning sjunker självförtroendet i botten och jag får känslan av att ingen kommer vilja ha mig.

Samtidigt är det roligt att få gå igenom vad man tidigare jobbat med i CV:t och lyfta fram sina goda egenskaper i det personliga brevet. Jag är bra på att jobba, varför tvivlar jag på mig själv?

 

Nä, klockan rusar. Måste krypa till kojs! Jobb imorgon!

 

Jag har precis tittat på programmet "Gympaläraren" på SVT. Som ni säkert vet eller förstått älskar jag program som handlar om hälsa och träning, så detta programs namn klottrade jag ner direkt i almanackan när jag såg reklamen.

Programledaren Kalle undersöker det faktum att unga rör sig allt mindre nuförtiden, samtidigt som dom mår allt sämre.

Detta är ett ämne som väcker mycket känslor inom mig. Det behöver jag nog inte ens skriva, för jag tror ni förstått det i mina tidigare inlägg här på bloggen.

 

Just gympalärare är ett jobb jag faktiskt funderat lite på att bli. Tror dock att jag inte har det som krävs för att motivera och väcka dagens lata ungdomars intresse för sport och rörelse. Intresset för rörelse måste börja hemifrån, så när ungarna väl börjar skolan ligger man redan i underläge om dom bara tillåtits glo på mobiler, tv-apparater och datorer. Vi människor är lata av naturen, och vill inte röra oss mer än vi måste.

 

Jag är tacksam över att ha fått växa upp på en gård med skogen, ängar och skogsvägar precis utanför dörren. Och under en tid då mobilerna inte slagit igenom fullt ut.

Jag var mycket utomhus. I ladugården med föräldrarna, traskandes i skogen eller åkandes i pulkabacken bakom grannens hus. Eller så satt jag helt enkelt i vår stora sandhög och lekte med mina små plastdjur. Tänk så många timmar jag lekte med dom där djuren, ensam!

Jag gillade att leka ensam, jag trivs helt enkelt så. Och när jag ville ha sällskap hade jag 3 syskon att leka med.

Jag har härliga minnen av när vi lekte "På rymmen" under fina sommarkvällar. Två flydde och två jagade. Med en hel gård som lekplats har man tusentals olika lekar att välja mellan.

Eller pulkaåkningen under vintrarna, inte alls tokigt att bo i ett hus uppe på en höjd!

 

Ni fattar, jag fick det där med rörelse och lek direkt. Tyvärr är det långt ifrån alla som har det så, och det är tragiskt. I programmet sa en forskare att hans studie baserad på 1000 4-åringar, visade att enbart 30% av dessa barn rörde sig tillräckligt dagligen(om jag hörde rätt).

Tänk på detta när ni låter era barn sitta med diverse datorer, mobiler eller paddor istället för att leka. Barnen tycker att det är jättekul med elektronik, jag vet. Men bara för att det är roligt betyder inte det att det är nyttigt och bra.

Vi människor är gjorda för att röra oss, inte sitta och glo på skärmar.

 

Är ni inte övertygade än så tänk på kostnaderna. Förstår ni hur mycket pengar som just nu går till att operera magsäckar och behandla alla sjukdomar som kommer utav för lite rörelse? Och tänk vart alla dessa pengar kunnat gå till istället? Barn och ungdomars utbildning, äldreomsorg..  eller vad ni nu bryr er om för saker i samhället.

 

Tidigare under kvällen såg jag en snutt av programmet "Akuten". En gammal kvinna hade blivit påkörd av en bil och fått benen mosade, en medelålders man hade kört av vägen och brutit ryggen. Dessutom hade läkarna hittat en hjärntumör när dom kollade igenom hans kropp efter skador.

En läkare berättar för kameran att folk inte förstår vad som är viktigt i deras liv förrän det händer något allvarligt.

Det slutade med att tårarna rann nedför mina kinder, jag berördes så mycket av programmet.

 

Cancer är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Samtidigt är jag på ett sätt glad över att ha drabbats eftersom jag numera är väldigt tacksam över allt runtomkring mig. Jag vet vad som är viktigt för mig och hur snabbt allt kan vända.

Därför njuter jag av varje dag jag får med mina nära och kära. Jag njuter av min numera goda hälsa och mitt nya sätt att se på livet.

 

Jag är just nu inne i en period då jag nästan aldrig sitter vid datorn. Det känns i alla fall så. När jag var sjukskriven satt jag här flera timmar varje dag, men nu rullar vardagen på så pass bra och snabbt att datorn prioriteras bort.

Tv:n sitter jag inte mycket vid heller och det känns faktiskt skönt att just nu inte vara "bunden" till något speciellt tv-program. Förr kunde jag följa lite serier men numera följer jag ytterst få program överhuvudtaget. Träningsprogrammen är av störst intresse men dessa är nästan obefintliga just nu.

Ska jag vara ärlig är nog nyheterna och framförallt sporten det jag tittar på mest. Fast jag blir mest deppad över nyheterna nu när läget är så oroligt i världen. Folk flyr, dör och/eller jagas från sina hem. Familjer splittras och folk är maktgalna. Pensionärerna mår dåligt och barnen är allt mer ouppfostrade. Människor blir allt räddare för andra människor. Därför tittar jag allt mindre på nyheterna med, jag orkar inte höra allt elände jämt och ständigt. Jag vill inte blunda för problemen, bara andas lite.

 

Jag fyller upp dagarna med så mycket annat. Ludde, städning, hästarna, träning, jobb.. Ni vet, dagarna går fort.

Kom nyss hem från ett träningspass som verkligen körde slut på mig.

Brorsan hörde av sig och frågade om vi skulle åka långfärdsskridskor, och det slutade med att både jag och pappa hängde med.

Vet inte om jag berättat det, men efter att ha nämnt för pappa att det vore kul att åka långfärdsskridskor väckte jag verkligen hans intresse.

Det slutade med att vi köpte varsitt par gamla skridskor på Emmaus för en billig peng. Jättefina! Visst, dom har några år på nacken men dom duger för oss nu när vi bara åker då och då.

 

Vi har hittills åkt två gånger. Första gången var det verkligen "Bambi på hal is" för både pappa och mig. Pappa var duktig på skridskoåkning i unga år och blev besviken över att han var så vinglig och dålig nu. Jag och brorsan peppade honom med att det säkert skulle gå bättre med lite övning. Bara för att man var duktig i unga år innebär inte det att man bara kan kliva ut på isen och ta upp skridskoåkningen där man slutade.

 

Jag var lite rädd att pappas stolthet fått sig en törn och att han inte skulle vilja åka igen, men idag hängde han på direkt.

Först åkte vi alla tillsammans, pappa låg oftast lite bakom oss andra. Plötsligt drog han om och avståndet bara ökade till honom. Jag och brorsan tog det lite lugnt och tänkte att vi hinner ifatt, men plötsligt låg han lååångt före oss.

Vi kämpade för att hinna ikapp, men först vid platsen vi startade ifrån hann vi ifatt honom. Det är nästan så man undrar om han övat i smyg, vilken förändring! Jag och brorsan höll ju faktiskt god fart och trots det hade vi svårt att komma ikapp.

 

Nu har jag duschat och satt mig här. Känner mig sådär härligt mör i kroppen som man brukar kunna göra efter ett ordentligt träningspass.

Får se om träningsvärken kommer den här gången, 9 km i god fart borde ju sätta sina spår. Förra gången åkte vi den korta svängen och då slapp jag värken konstigt nog.

 

Tyvärr har jag inga nya bilder att visa då jag har svårt att få in bilder i datorn nu efter att vi uppdaterade den. Får kolla med min datanörd till bror sen.

 

Passar även på att önska alla vasaloppsåkare ett stort Lycka till! (Och stort grattis till alla er som kört övriga lopp nu under vasaloppsveckan med gott resultat)

Det här året som kyrkvaktmästare har gått fort och i vår går mitt vikariat ut. Vad som händer efter det har jag ingen aning om.

 

Jag tänkte därför höra om ni har några förslag på jobb åt mig? Det skadar ju inte att kasta ut frågan här. Vet ni något jobb som är på gång eller så?

Allt är av intresse.

 

 

 

Det märks att ljuset är på väg tillbaka nu. Solen går upp tidigare och ner senare. Helt plötsligt känns dagarna så mycket längre!

Antalet ljusa timmar per dygn ökar och så även min energinivå. Jag älskar den här tiden på året, för det är då jag mår som bäst.

Ljuset återvänder och våren närmar sig med stormsteg.

 

Under soliga tö-dagar får jag vårkänslor och det bara pirrar i kroppen. Jag hoppas att ni alla någon gång får känna den känslan som jag har på våren.

Alla bekymmer och all oro är som bortblåst och ja, hur ska jag beskriva det? Energinivån går upp på max och jag kan inte annat än njuta av livet. Jag blir som en kalv på grönbete!

 

Den här känslan har varit som bortblåst under flera av dom senaste årens vårar. Sjukdomar, oro och trötthet har tagit överhanden. Men i år har jag redan nu känt känslan.

Känslan av att livet är underbart och att inget kan stoppa mig!

 

 

 

Vardagarna ser ut ungefär såhär:

Kliver upp 5.30 och gör frukost. Ludde vaknar oftast själv men annars väcks han 6.

6.30 klär vi på oss och går ut till bilen.

Åker till dagis och lämnar av Ludde efter att han inspekterat soptunnorna där utanför(Skrev nyligen om hans stora intresse för sopbilar och allt däromkring).

Åker till jobbet och jobbar fram till 11.30.

Hämtar Ludde, åker hem och äter lunch.

Lägger Ludde så att han får sova några timmar.

Kryper oftast ner i sängen jag med och sover fram till 16-17. (Ludde sover också så länge) 

Lagar mat, äter och i bästa fall diskar jag lite.

Tar med mig Ludde till stallet där vi mockar, tar in hästarna och klappar kor o får.

Kommer hem någonstans runt 20-21.

Ludde dricker välling och kryper till kojs.

Jag tränar, röjer upp lite och kanske sitter en stund vid datorn. Beror på vad jag känner för.

Kommer i säng runt 22-23.

 

Vissa dagar känner jag mig så pass pigg att jag stannar uppe när Ludde sover. Då brukar jag försöka städa, träna eller bara ta det lugnt.

På ett sätt njuter jag av dessa vardagar, då jag saknat dessa när jag varit sjuk och det inte har varit någon ordning alls. Samtidigt så känns det som om jag inte hinner något, dagarna bara rinner iväg.

Inget ovanligt antar jag, så känner nog många.

Visst har jag tiden, men inte orken just nu.

 

Förhoppningsvis kommer energin öka nu när jag börjat träna igen och framförallt nu när ljuset kommer tillbaka efter den mörka vintern.

Kom nyss hem efter att ha ridit en sväng på Mirran i det underbara vårvädret vi haft idag. Grusvägarna var bitvis svinhala, för att inte tala om gårdsplanen.. Men Mirran har brodd så hon hade inga problem alls.

Solen värmde, fåglarna sjöng och det doftade vår. Underbart!

Vårkänslorna riktigt bubblar i mig såna här dagar! Det tråkiga är att det bara är början på februari, så det hade gärna fått vara vinter några veckor till.

 

Skridskobana i hästhagen:

Varje dag då det är plusgrader och sol väcks en otrolig längtan inom mig. Inte bara efter våren i allmänhet, utan det riktigt kliar i fingrarna efter att få börja så frön. Tomater, pumpor, gurka, chili, kryddörter, bönor..you name it!

Ska kolla med föräldrarna och syskonen om dom har några specifika förslag och önskemål på vad som ska sås, sen är det dags att beställa fröer.

I år hoppas jag på att kunna så en del här hemma också, och inte bara hemma hos föräldrarna. Det är hög tid att ta tag i planeringen av nya grönsakslandet nu när våren närmar sig med stormsteg.

Odling av grönsaker har verkligen blivit ett stort intresse hos mig som ni kanske märker.

Dessutom tycker jag att det är roligt att Ludde får se varifrån grönsakerna kommer. Tycker att det är sorgligt när barn(och många vuxna!) inte har koll på varifrån kött, mjölk, ost, grönsaker m.m. kommer ifrån i grund och botten. Och att människor inte längre förstår vilket hårt jobb det ligger bakom bra råvaror. Hade folk vetat det hade nog bönderna haft det bra mycket bättre ekonomiskt i dagens läge!

Lika häftigt var det däremot inte dom gånger man skulle hämta hem nykalvade kor från betet vars kalv smitit under stängslet och gömt sig i majsåkern..

Att bryta loss en majskolv från plantan och sen skala fram själva kolven(som ligger inbäddad i blad) var som att öppna en julklapp!

Försökte hitta en bild från Nyvla på majsåkrarna men allt ligger i gamla datorn och här på bloggen hittade jag ingen alls. Bara en massa ko-bilder.

Denna hittade jag i alla fall:

Äntligen är ordningen återställd. Ludde har varit på dagis och jag på jobbet.

Jag brukar vara inställd på att det kan ta lite extra tid att lämna honom på dagis såhär efter ett avbrott. Jag tror att han ska vara lite extra blyg eller mammig och inte vilja att jag ska åka, men icke. Han slog sig ner bredvid Kicki och började kolla igenom leksakslådan, precis som vilken vardagsmorgon som helst.  

Det som tog tid var bilens framruta där isen satt som berget. Ett garage som inte var fullt med grejer vore fint, men då får jag nog flytta till en egen bostad först. Johnnie gillar grejer..

 

Jobbandet gick bra. Den vanliga måndagsstädningen i Kyrkans Hus, möblera om efter ett stort dopkalas och sen röja upp lite i en kyrka efter en begravning. Lite lagom måndagssysslor.

Känns som om jag varit borta jättelänge, men det var bara några dagar.

 

Ludde hade skött sig bra på dagis och var glad när vi gick därifrån. Vanligtvis brukar han protestera lite då han vill leka mer. Det märktes dock att han var lite tröttare än vanligt och jag förstår honom. Känner mig lite mosig själv trots den korta arbetsdagen.

 

 Bilder från Morkarla klockstapel.

 För en vecka sedan var vädret i en skidåkares ögon perfekt. Lagom kyligt, lagom mycket snö, sol och kanonspår att åka i.

 

 

Ludde har varit pigg och glad idag och hostattackerna kommer allt mer sällan. Härligt!

Han vaknade när Johnnie kom hem från jobbet, runt halv 6 på morgonen. Johnnie gick och la sig och jag och lill-grabben gick upp.

Efter frukost började vi städa för att ha något att göra. Ludde hjälpte i vanlig ordning till och han gör mig alltid lika glad, för han har sån koll på vad som ska göras.

Jag tog den ena filten från soffan och gick ut för att skaka av den. Hör inget när jag skakar men känner att någon tittar på mig. Vänder mig om och där står Ludde med den andra filten i famnen.

Han fick beröm och vi bytte filtar med varandra. Sedan gick han in med den och la den på soffan, precis som jag bad honom. Han är en bättre hjälpreda än en del praktikanter jag haft i släptåg!

 

Sedan kollade vi på skidor. SM-veckan pågår för fullt och jag passar på att kolla nu när jag ändå är hemma med Ludde.

Efter herrarnas stafett blev Ludde trött och ville sova. På tok för tidigt jämfört med hur han normalt sover, men jag vill ju inte hindra honom. Är man trött så är man!

Så medans grabbarna låg i sina sängar och trynade passade jag på att cykla lite. Ville ändå se damernas stafett så istället för att ligga och slöa i soffan slog jag två flugor i en smäll.

 

 

Dom senaste dagarna har det inte hänt speciellt mycket. Ludde har varit ordentligt krasslig så allt har kretsat kring hans välbefinnande.

Förra veckan hade han feber, och när han sen blev bättre lät vi honom vara hemma lite extra då han hostat och nyst några gånger.

Sedan blev han ännu sämre än han varit under förra veckan. Kraftig förkylning, hosta, nysningar och feber. Under hela söndagen satt jag i soffan med honom i famnen. Han har varit sådär sjuk att man inte ens kan sätta ner honom i soffan eller på golvet, han bara måste vara i famnen annars sprutar tårarna.

Han har inte ätit speciellt mycket men vatten och mjölk har han druckit relativt bra. Han har sovit oroligt om nätterna så han har sovit i vår säng. Var inte så dumt att köpa en 180cm bred säng ändå.

Det har dock varit som att ha en varm, gnällig orm i sängen då han ständigt ålat omkring.

 

Nu har det äntligen börjat vända och han har piggnat till något. Men han hostar och nyser fortfarande så han blir hemma några dagar till.

Jag tvättar händerna flitigt, äter mycket frukt och sover så mycket jag kan för att slippa smittas. Jag känner ju att smittan finns i kroppen och väntar på att få slå till(konstigt vore det annars med tanke på alla baciller Ludde nyst/hostat i mitt ansikte dom senaste dagarna).

 

Skidspåren töar bort för fullt. Bilen visade 4 plusgrader när jag åkte hem från jobbet. Synd, skidspåren som var så fina!

Kom nyss in efter att ha testat Johnnies skidspår här ute på åkern. Han har nämligen köpt en egen spårsläde som han och hans kompisar fixade spår med häromdagen.

Kanonspår blev det! Dock var samarbetet killarna emellan lite tveksamt då dom kört lite slalom här och var, men själva spåren är fina.

Åkte ett varv vilket innebär en sträcka på 1-2 km. Johnnie har sagt den exakta längden men jag minns inte just nu. 1,7 km kanske?

Ringrostig åkning men väldigt kul när man fick in rytmen. Stannade till, släckte pannlampan och bara njöt. Knäpptyst, stjärnklar himmel och månljus. Kan det bli en finare vinterkväll?

Vänder mig åt sidan och ser att vovve står tyst bredvid och spanar ut i mörkret. Vi står där bredvid varandra och bara njuter en stund innan vi fortsätter.

 

Detta var ett stort ögonblick för mig. Varför?

Jo, när jag låg på sjukhus i somras med smärtor, ensam och med sviktande tro på mig själv var det just denna stund jag drömde mig bort till.

När allt kändes riktigt jobbigt slöt jag ögonen och drömde mig bort till något bra. I just detta fall stod jag ute på åkern med skidorna på. Mörkret hade fallit och himlen var stjärnklar. Tystnad. Ingen smärta och inget elände. Jag tittar upp mot stjärnorna och bara njuter av livet.

 

Nu får jag faktiskt lite tårar i ögonen. Blödig jag blivit på senare tid..

Det var tufft i somras, riktigt tufft. Modet och hoppet om att bli av med allt elände var nästan obefintligt. Den där bilden hjälpte mig väldigt mycket när det var extra jobbigt.

Jag vet att många idrottare ofta jobbar så rent psykiskt. Ser sin målbild framför sig och riktigt går in i den drömmen. Tänker sig att det är verklighet.

 

Nog om känslosnack, ni måste ju vara trötta på det vid de här laget!

Skönt att stå på skidorna igen. Detta var första gången denna säsong, men förhoppningsvis inte sista.

Hade egentligen velat åka minst ett varv till men måste tygla mig lite. Får inte gå för fort fram även om jag vill.

Var sak har sin tid.

 

Tidigare idag åkte jag och Ludde spark. Vi åkte i går och när vi kom hem från dagis/jobb ville Ludde åka mer. Jag var hungrig men vädret var kanon och värre saker kan ju sonen kräva av en. Hellre att han vill åka spark än sitta inne och glo på tv, så såna här saker måste uppmuntras.

Efter en ca 3 km lång åktur i härligt solsken kom vi hem igen. Ludde fick hoppa i säng(han åt lunch på dagis) och jag åt min efterlängtade mat. Rester från igår: lammsadel, hasselbackspotatis och rödvinssås. Smaskens!

 

Idag är det fredag och vädret har varit kanon. Kyligt, men soligt och sådär fin som bara kalla vinterdagar med pudersnö kan vara.

Jobbandet gick relativt bra. Dock så ville inte en av traktorerna starta så arbetsuppgifterna betades inte av så smidigt som man hade velat. På en fredag vill man att allt bara ska flyta på så att man sedan kan ta helg med den där härligt nöjda känslan i kroppen.

 

Ludde ville som vanligt inte åka hem från dagis. Halva dagar är på tok för lite i hans värld. Han vill fortsätta leka med kompisarna några timmar till.

Folk måste tro att vi är lite konstiga. Ludde är inne i en "sopbilsperiod" och är intresserad av allt som har med sopbilar att göra. Själva lastbilarna, soptunnor, sopor.. Ni fattar.

Denna period gör att Ludde inte bara tar med sig blöjpåsarna ut från dagis och kastar när jag hämtar honom, utan han vill även titta i dagisets soptunnor både vid lämning och hämtning.

Detta är mycket viktigt för Ludde, så jag låter honom ägna sig åt detta. Jag tycker att det är lite charmigt att han tar det så seriöst och kan inte annat än skratta åt det. Och sämre intressen kan man väl ha? Eller??

Så nu vet ni vad vi pysslar med ifall ni ser oss stå och kika ner i en soptunna någonstans!

 

Efter dagishämtningen åkte vi hem och åt lunch. Ludde hade ätit på dagis men jag skopade i mig lite mat. Vi kröp ner i min och Johnnies säng där vi läste sagor innan det var dags för grabben att sova en stund. När Ludde somnat i sin säng kröp jag ner i min säng igen och sov fram tills det var dags att laga mat.

Även om dom kommer allt mer sällan så har jag fortfarande mina trötta dagar då jag bara måste sova en stund på dagtid.

För några veckor sen sov jag nästan varje dag efter jobbet, men nu händer det bara då och då.

Idag var en sådan dag då jag helst av allt hade velat gå ut på promenad med kameran i högsta hugg. Tänk vilka fina bilder man hade kunnat få i det soliga vintervädret!

Men jag försöker lyssna på kroppen och vila när den där ordentliga tröttheten sköljer över mig. Jag blir helt maktlös och orken bara rinner av mig. Det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta har så mycket annat jag vill hinna med.

Men jag har lärt mig att det är bättre att sova en stund och sköta hushållssysslorna under kvällen, än att göra dessa sysslor halvdant och sedan känna mig misslyckad eftersom jag inte orkade mer än så.

Jag jobbar ständigt med att acceptera mina begränsningar, även om det ofta tar emot och det dåliga samvetet smyger sig på.

 

När kroppen fått sin behövliga vila efter sommaren och höstens hälsoproblem, då kommer allt bli som det ska igen. Jag måste bara ge mig själv den tiden som behövs för att komma upp på banan igen.

I teorin låter det så lätt, men i praktiken är det mycket svårare!

 

Bortsett från tröttheten känns allt bättre än det gjort på länge. Ingen smärta alls vilket innebär att jag inte behöver ta tabletter. Jag kan slappna av eftersom jag känner att kroppen tål vardagens påfrestningar och lätta träning.

Ni alla har nog fått den där insikten när man är ordentligt sjuk(nu talar jag alltså om mer vardagliga sjukdomar som förkylning, feber och liknande). Det är först då man inser hur bra man har det när man är frisk. Problemet är bara att när man väl är frisk har man glömt hur tacksam man ska vara över att slippa sjukdom.

Jag tänker varje dag på hur jag känner mig nu jämfört med tidigare då smärta och oro haft ett hårt grepp om mig. Varje ny dag jag vaknar upp till är jag tacksam över att vara frisk och njuter av min nya smärtfria tillvaro.

Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen hur snabbt det kan vända.

 

Vilket väder vi har! Snön öser ner och det blåser ordentligt, riktigt mysigt!

 

Mycket snöskottning just nu, både på jobbet och hemma. Inte helt förvånande med tanke på hur mycket snö som kommit den senaste tiden. Jag gillar att skotta snö. Jag vet inte riktigt varför, men det är nog en blandning av att jag gillar motionen, den friska luften och den underbara känslan av tillfredsställelse när jag kommer in. Det är så skönt att känna att man både fått något vettigt gjort, tränat och varit utomhus samtidigt!

Plus att man, om inte Ludde är med, får egentid och kan vara i sin egna lilla värld. Fundera över saker och så.

Tänk vad mycket tankar och problem jag gått igenom/löst under alla promenader, snöskottningstimmar och joggingturer.

 

Hur som helst, skottade hela parkeringen här hemma och "grävde" fram vägar till bastun, lastbilsparkeringen m.m. När jag var klar tog jag hälften en gång till, då det hunnit bli några cm ny snö. Nu sitter jag här och känner mig mör i kroppen. Det var dagens träningspass det!

 

Films Kyrka idag:

Jag tänkte egentligen skriva om något helt annat, men det blev ändrade planer.

 

När jag startade datorn upptäckte jag att en kvinna i min ålder kontaktat mig. Hon har precis hamnat i den sits jag var i 2013, cancer och gravid.

Det är inte första gången en kvinna kontaktar mig angående att hon har en oro för cancer eller som kanske rent av redan blivit drabbad.  

mycket av anledningen till att jag är så offentlig med min cancerhistorik är just att jag vill hjälpa andra. Många känner inte till symptomen och ett fåtal behöver veta att någon annan har drabbats av samma sak som dom. Det kan vara en stor tröst bara att VETA att någon annan varit där och gått igenom samma sak.

 

Jag hörde av mig denna kvinna direkt och svarade på hennes frågor. Anslutade mejlet med att jag fanns här om hon behövde mig och att inga frågor var för jobbiga eller intima.

 

Det är 2016, vi måste kunna prata om problemen och inte bara sopa dom under mattan som man gjorde förr. Jag tyckte att det var underbart att höra kvinnor berätta om hur det EGENTLIGEN är att föda barn och vara mamma. Jag gillar att höra sanningen och är inte rädd för att berätta min historia i detalj om någon vill höra.

Därför är jag glad över att kunna stå till tjänst när folk behöver mig. Jag vill gärna visa för folk att man kan vara cancersjuk och gravid, tillfriskna och återgå till vardagen. Cancer behöver inte innebära död, vilket jag först trodde.

Det var en sjuhelsikes resa och jag lärde mig mycket om mig själv på vägen.

 

Nu håller jag tummarna för denna kvinna och jag hoppas att hon tar sig igenom kaoset utan större problem. Vill hon ha mitt stöd så finns jag här. Ni bloggläsare fanns där när jag var sjuk, och nu gäller det för mig att vara en lika bra medmänniska.

 

 

Tänkte skriva en liten uppdatering.

 

Kan glatt berätta att jag fortfarande känner mig bra i kroppen. Ingen smärta, inga besvär. Fortfarande väldigt trött, men det tar jag med ro. Inte så konstigt att man blir trött när kroppen väl får slappna av efter allt kaos. Dessutom är det vinter, och att bli lite vinterdeppig är inte ovanligt i vårat avlånga land.

Skönt att vara igång och jobba igen utan att behöva stå ut med ryggsmärtor och liknande.

Träningen går också bra, märker redan stor skillnad. Kroppen börjar hitta på sina muskler igen och jag har träningsvärk lite då och då.

 

Förövrigt händer det inte så mycket nytt. Läkarbesök nu om ett par veckor om jag inte minns fel. Det vanliga rutinbesöket på onkologen(rutinkoll efter cancern). Har fortfarande inte hört något angående senaste röntgen av urinvägarna. Får väl se om dom hör av sig, annars får jag ringa.

Som Johnnie sa för ett tag sen: "När du var cancersjuk och gravid ville alla ta del av ditt fall och allt gick med en sån otrolig fart, men nu när du inte längre är lika intressant hör ingen av sig".

Måste hålla med, förut var dom jätteduktiga på att ringa och hålla mig uppdaterad, men numera får man nästan tjata för att få svar på prover och liknande. Ingen säger något alls.

Jag förstår att läget inte är lika akut längre, men ett snabbt samtal, brev eller mail om hur röntgen såg ut kan dom väl ta sig tid till?

Läkarna har säkert mycket nu efter jul och nyår, men det är inte bara den här gången jag fått vänta på provsvar som dröjer.

Aja, så länge det känns bra i kroppen lider jag inte speciellt mycket av att inte ha fått svar. Vore ju dock skönt att få sätta punkt för detta kapitel av elände alternativt förbereda sig på vidare behandling om så skulle behövas.

 

Härligt att vintern äntligen tog fart. Folk gnäller i vanlig ordning över snö och kyla vilket roar mig. Lite gnäll är ju okej, men kom igen.. vintern kommer varje år. Vänj er eller flytta till ett varmare land?

Jag gillar inte bilar på vintern. Kalla, isiga och emellanåt svårstartade. Men jag njuter av hur vacker vintern är med all snö, och tittar roat på medans hunden, katten och sonen leker i snön. Tills jag själv ger mig in i leken vill säga, dom ska inte få allt det roliga!

 

 

 

I år fick jag "rumpan ur vagnen" och beställde en almanacka från hemsidan personligalmanacka.se. Hade lika gärna kunnat köpt en vanlig i affären alternativt tiggt till mig av något företag då många delar ut gratisexemplar som reklam för företaget, men en personlig almanacka är snäppet roligare.

Dessutom kan man utforma den så som man själv vill, både på utsidan och på insidan. På så vis passar den mig lite bättre än vanliga exemplar.

 

På fram- och baksida valde jag bilder jag gillar och blir glad utav(och som jag själv tagit) vilket gör att jag blir glad varje gång jag ska bläddra i den.

Nu tar jag en paus från städningen här hemma och sammanfattar mitt 2015 här på bloggen.

 

Eftersom jag inte kan minnas annat än sjukdom och nytt jobb, tjuvkikade jag i min blogg för att friska upp minnet.

Det blir ett enkelt inlägg detta, för mitt år har egentligen inte handlat om så mycket mer än just sjukdom och nya jobbet..

 

Året började med knäproblem(gick ut för hårt med löpningen och fick ont i knäna, vilket höll i sig ca 6 månader) och förkylningar som avlöste varandra.

Under våren blev knäna bättre lagom tills att jag skulle börja på nya jobbet. Tyvärr hann jag knappt börja jobba åt Dannemorabygdens Församling innan jag fick kraftiga smärtor i buken. Detta visade sig vara en infektion och läkarna försökte behandla med antibiotika.

Tabletterna fick mig att kräkas och jag rasade i vikt. Rekommenderar INTE den bantningskuren.

Tillslut gav läkarna upp och bestämde sig för operation. Väl inne i buken visade det sig att vänster äggstock(höger är utplockad och nedfryst) växt samman med tarmen och urinledaren. Läkarna särade på dessa och äggstocken plockades ut eftersom den ändå var sönderstrålad och därmed inte till någon nytta. Dessutom städade dom upp lite eftersom en del var hade samlats.

Hela infektionen berodde alltså på strålningen jag fått som cancerbehandling 2013.

 

Hela sommaren och större delen av hösten har handlat om sjukdom, sjukskrivning, läkning och allmän återhämtning. 

Sen har vi berättelsen om stenten. Under operationen satte dom in en stent(ett rör som vidgar) i urinledaren då dom upptäckte att det var aningen trångt där. Om flödet inte är tillräckligt kan njuren tillslut ta skada.  

Efter 2 månader avlägsnades stenten och första dagarna kändes kanon. Stenten irriterade en del så det var skönt att bli av med den.

Lyckan blev dock kortvarig då jag några dagar efter ingreppet fick hög feber. Det visade sig bero på stopp i urinledaren så stenten hade inte gjort sitt jobb. Aldrig har jag haft en sån hemsk frossa!

Eftersom läget var akut fick jag en kateter som dränerade njuren.

Den hade jag en månad innan en ny stent(Om jag förstått det rätt, en något tuffare variant) sattes in.

Innan vi hann, under kontrollerade former, dra ut stenten fick jag fruktansvärt ont i njuren och det visade sig att stenten "knycklat" ihop sig och därmed orsakat ett flödesstopp.

Smärtstillande knaprades flitigt i någon dag innan jag fick tid för operation. Stenten avlägsnades och sen gick jag på nålar dom följande 2 veckorna, rädd att eländet skulle fortsätta.

 

Nu har veckorna rusat iväg och allt tycks funka. Var på röntgenundersökning strax innan jul för att se om urinvägarna ser bra ut, men har inte fått svar än. Det kommer antagligen efter nyår.

Jag jobbar igen(halvtid) och allt känns bra. Vid ett tillfälle när jag blev kall under en promenad kände jag av njuren, men annars har jag varit ovanligt frisk. Peppar, peppar, ta i trä..

 

Som nu förstår är jag inte helt nöjd med 2015. Det känns som 2013, dvs ett år som bara handlade om elände, smärta och sjukdom.

Men livet går vidare och ett nytt år närmar sig med stormsteg. Som man brukar säga: "Ett nytt år med nya möjligheter".

 

Jag är igång och tränar igen, fast mycket försiktigt nu i början. Lätt styrketräning och korta joggingturer. Mycket av nästa år kommer att handla om att komma tillbaka rent fysiskt. Jag är ständigt trött, orkeslös och ingen kondition. Det vill jag ändra på och återgå till min tidigare fysik, innan cancern. 

Nästa år väntar ett nytt jobb också. Vikariatet åt kyrkan går ut och det är dags att söka sig vidare. Vad detta nya jobb är vet jag inte än, det återstår att se.

 

Jag ska passa på att tacka er bloggläsare för stöttande kommentarer och uppmuntrande ord under det gångna året. Nu får mig att orka ta mig igenom eländet och fortsätta tro på att allt kommer bli bra. Gott nytt år på er, och jag hoppas att ni fortsätter följa min resa även nästa år.

 

Nu väntar jag med spänning på vad 2016 har att erbjuda!

 

I måndags åkte jag in till stan efter jobbet för att träffa mitt härliga A-gäng. Almungegänget. Några av dom har jag känt i över 20 år, övriga har droppat in under grundskoletiden. I högstadiet var vi ett gäng på 6 tjejer som alltid höll ihop och stöttade varandra, och det gör vi än i dag även om vi inte ses lika ofta längre.

 

Det härliga med A-gänget är att vi alltid har så roligt när vi ses. Trots att åren går har vi fortfarande lika lätt att skratta tillsammans.

Numera är det inte ofta alla har tid att ses samtidigt, men den här gången var gänget komplett. Komplett plus ½ kanske jag ska säga, då Karin hade med sig sin lilla tös.

 

Dom har koll på mig genom den här bloggen, vilket är väldigt skönt. Annars hade jag haft mycket att berätta efter sommarens sjukhusvistelse.

 

Lite trixigt att få med alla på bild, men Sandra lyckades. Så fina ni är tjejer!

Efteråt begav jag mig till Gränby för att kika lite efter träningskläder. Ett par shorts och ett par halvlånga byxor skulle behövas då jag tränar mycket inne nu på vinterhalvåret, och det blir rätt varmt med långbyxor då.

Att jag sedan, mitt inne på Intersport, kommer på att det är mellandagsrea gjorde mig hoppfull. Kanske man kan hitta något för bra pris?  

Men jag har höga krav både på pris och utseende, så efter att ha testat omkring 20 plagg gav jag upp. Var det inte det ena så var det de andra som inte stämde. Antingen satt dom konstigt över rumpan, eller så kanske dom klämde obekvämt i midjan, eller så såg man ut som en säl som klämt ner sig i alldeles för trånga byxor..

Av någon anledning avskyr jag alltid min kropp när jag står i en provhytt. Där uppmärksammas alla skavanker man har, eller helt enkelt de extra kilon man ätit upp sig över jul.

Jag gillar att träna i tajta kläder, och det gör letandet efter perfekta plagg svårt då minsta lilla detalj av ens kropp syns på ett annat vis än i pösiga plagg.

Så det blev inget, jag får fortsätta träna i långbyxor ett tag till. En sorts reflex att jogga i fick jag med mig hem i alla fall. Istället för stora, flaxiga västar kommer jag numera kunna jogga i något som snarare påminner om en sele med reflexer på. Skönt!

Har dock ingen bild på den så jag återkommer med det en annan dag.

 

Provhyttsselfie: