Anna - Life is easy if you wear a smile!

Sådär ja, nu är vi hemma igen och kommit in i vardagen. Johnnie skruvar lastbil här utanför, Ludde sover och jag ska bara skriva detta inlägg sen ska jag så tomater och gurka åt föräldrarna. Jag har ju gått och blivit deras trädgårdsmästare!

 

Men, nu till saken.

Vi gick upp kl. 5, jag hoppade in i duschen(skulle ju duscha både kvällen innan och på morgonen), Johnnie packade Luddes grejer och Ludde sov. Halv 6 växte jag den lilla stackarn som inte uppskattade att kliva upp så tidigt. Jag talade om för honom att han nu vet hur jag har det på mornarna, för exakt kl. 6 varje morgon vaknar Ludde och vill kliva upp.

Vi gjorde honom klar och lastade in honom i bilen. Jag behövde verkligen inte mycket tid på mig eftersom jag varken skulle äta frukost eller fixa mig. En dusch och på med mjukiskläder, sen var jag klar!

 

Lämnade av Ludde hos mina föräldrar som gärna ställde upp som barnvakter. Ludde är tydligen en liten ängel hos dom så dom älskar att ha honom på besök.

Vi åkte vidare in till stan, och kom precis i tid. Fick skriva i ett papper om min hälsa, om jag var känslig mot något preparat m.m. Sen bytte jag vant om till dom oerhört sexiga operationskläderna innan jag la mig på sängen och väntade.

Kan erkänna att jag faktiskt inte kände mig ett dugg nervös, börjar väl bli van.. Men sjukhusmiljön gjorde att det kändes lite mer olustigt. Lukterna, kläderna, miljön.. Allt gör att jag automatiskt tänker på tristessen, smärtan, oron, sorgen och allt annat jag kände när jag bodde där inne.  

Men sköterskorna är så gulliga som man glömmer snabbt det där, och till och med när jag låg på operationsbordet skrattade och skojade jag med sköterskorna.

Att jag skrattar och skojar kan vara en avledande manöver för mig när jag är nervös inför något, det har jag märkt under det senaste året. Men idag kände jag mig helt lugn. En infart skulle i, men inga värre grejer i vaket tillstånd.

 

Johnnie frågade igår hur det kändes att bli nedsövd, och eftersom minnet är bra men extremt kort kunde jag inte riktigt beskriva det. Det går fort bara, och man kan inte stå emot.

Idag tänkte och kände jag därför extra noga när jag fick sömnmedlet.

"Okej, nu har läkaren kommit så vi ger dig sömnmedlet."

Jag nickar och hon börjar sakta spruta in medlet i kärlet. Det sved lite, men det var helt normalt enligt sköterskan.

"Känner du något?" frågar hon efter några sekunder.

Jag ler lite, skakar på huvudet och ger ifrån mig det klassiska nej-ljudet.

Några sekunder senare: "Nu då?"

Jag nickar lite sakta och lite tveksamt. Något började hända i kroppen, och synen började sakta bli dimmig.

En skön, avslappnande känsla sprider sig i kroppen. Sen somnar jag och sover sött i rätt exakt 45 minuter.

 

Jag vaknar av att en sköterska står bredvid sängen och frågar: "Är du vaken?"

Jag tittar dåsigt på henne och nickar.

"Har du sovit gott?"

"Ja, man får passa på att sova så mycket man kan nu när man har småbarn" svarar jag trött och sköterskan skrattar glatt.

Efter några minuter när jag vaknat lite mer körs jag till rummet där dom serverade mackor, saft, vatten och oboy. Gott för en liten utsvulten person som mig!(fick fasta sen igår kväll)

 

Ringde Johnnie som passat på att uträtta några ärenden i stan. Vi trodde ingreppet skulle ta längre tid, så en del ärenden fick vi ta tillsammans. Efter att ha ätit och läst en tidning klev jag upp och klädde på mig.

Läkaren tittade in en sväng och förklarade att allt känt och sett bra ut, och att vi nu får vänta några veckor på provsvaren. Bra besked såhär långt alltså.

 

Vi uträttade några ärenden, åt på IKEA och sen åkte vi till mina föräldrar för att hämta en glad, men trött liten kille som skött sig galant. Mötte även på min bror Jimmy som passade på att jollra med Ludde.

 

Nu är vi alltså hemma och allt är som det ska. Jag skulle vila resten av kvällen, så inga sportsliga aktiviteter. Får bli en kväll framför tv:n. Köpte en bok som handlar om en småbarnsfars kamp mot cancer. Mycket uppmuntrande läsning kan tycka, men jag ökar på så sätt min medvetenhet om sjukdomar som finns överallt bland oss. Dessutom tycker jag att det är starkt att ge ut en bok om sin resa genom cancern, och lärorikt för oss läsare! Mycket av pengarna för boken gick till Mag-och tarmcancerforskning, vilket inte gör bokköpet ett dugg sämre.

 

Förövrigt så har jag inte ont. Märkte dock att jag är lite öm i buken efter allt "bökande" när jag skulle krama om Johnnie och därför fick hans mage mot min. Men det är ju inte ens i närheten av lika ömt som det var efter Örebro-behandlingarna.

Lite småblödningar men överhuvudtaget så var det inte alls så "illa" som jag tänkt mig. Är mest lite trött och sliten, men ingen fara där heller.

Johnnie valde ändå att stanna hemma och skruva lastbil för säkerhetsskull, om jag skulle behöva hjälp med Ludde.

 

Nu kurrar det i magen. MAT!

 

Två bilder Johnnie tog strax innan ingreppet: