Cykelturer och läkarbesök
Just nu kan man verkligen njuta av riktigt härligt höstväder! Nog för att det är lite kyligt, men solen skiner på dagarna och bara man klätt på sig ordentligt har man inget att klaga på.
Jag och Ludde tog en ordentlig cykeltur på förmiddagen och det uppskattades av oss båda. Jag hade träningskläder på mig eftersom jag satsade på att hålla ett relativt svettigt tempo. Slogs av tanken att det måste se kul ut att se mig cykla förbi. Snygga och fräscha träningskläder, nya terrängskor(som jag håller på att gå in) och till detta en skabbig gammal cykel som inte alls matchar mig och min stil.
Men det är extremt smidigt att kunna träna med sitt barn, så att han får frisk luft och miljöombyte medans jag bättrar på kondisen. Min mountainbike har ingen pakethållare så jag kan inte ha med mig Ludde på den. Dessutom står den just nu med platta däck. Smygpunka..
Ludde roade sig dock med att dra av sig vantarna och kasta dom överbord, så det blev en del U-svängar hit och dit för att hämta dessa.
Knäna känns helt okej just nu. Men jag har inte vågat belasta dom allt för mycket än. I söndags spelade jag bandy med tjejerna, och det var inga problem. Fick visserligen ont efteråt, men det var bara gammal klassisk träningsvärk i rumpmuskulaturen.
Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Känns som om det var evigheter sen! Blodprovet jag alltid lämnar innan togs igår, och det gick ovanligt bra eftersom hon fick allt blod som behövdes på första försöket. Bredvid satt min skadeglade son och skrattade glatt. Han var tvungen att följa med eftersom Johnnie jobbade, men han skötte sig utmärkt.
Min favoritsköterska, som denna gång tog provet på mig, frågade fundersamt hur gammal Ludde hunnit bli. Snart 1½ blev svaret.
"Oj, vad tiden går fort! Han låg ju i din mage när du började gå här" Utbrast hon.
Ja, tänk vad tiden går. Och jag har verkligen inte legat på latsidan under de senaste 2 åren. Ibland går det liksom upp för mig vilket kaos vi gått igenom, och det känns nästan som en konstig dröm.
Hursomhelst, jag är inte alls nervös inför morgondagen. Jag känner mig visserligen trött väldigt ofta, men om man bortser från det känner jag mig frisk, pigg och stark. Jag har hört om många som är supernervösa inför dessa läkarbesök, men är det något jag lärt mig så är det att inte lägga energi på saker jag ändå inte kan påverka. Cancerns vara eller icke vara kan jag inte styra över, men jag håller ögonen öppna för minsta lilla tecken.
Nä, nog om det. Nu ska jag krypa till kojs och sova gott(sover bättre och bättre) och drömma söta drömmar. Men först ska jag peta på min snarkande karl som ockuperat soffan och se om jag kan få med honom.
Kommentarer
Trackback
