Anna - Life is easy if you wear a smile!

Efter att ha kokat 2 liter svartvinbärssaft och ordnat inlagda rödbetor som ska avnjutas vid senare tillfälle, slår jag mig nu ner här vid datorn en snabbis för att uppdatera läget lite.

 

Vi åkte till sjukhuset som planerat idag. Johnnie och Ludde följde med då dom ändå hade några ärenden i stan att uträtta.

Dom lämnade av mig vid sjukhuset och åkte sedan vidare på andra äventyr. Sjukhusmiljön är ju inte den mest spännande!

Det är med skräckblandad förtjusning jag går in genom ingången till kvinnokliniken. Så mycket minnen slår emot mig som en vägg.

Så mycket elände, sorg och smärta.. Men också glädje, hopp och kärlek. Jag har träffat så otroligt många underbara människor där på sjukhuset. Sköterskor som tar sig tid att sitta en stund bredvid sängen och hålla mig i handen medans jag gråter ut allt elände när bägaren rinner över, eller helt enkelt en privatperson som glatt samtalar när vi stöter samman vid hissen.

 

Jag tog hissen upp till våning 4 och slog mig ner i väntrummet. På den våningen har jag varit mycket, och jag kände igen minst hälften av alla sköterskor som traskade förbi.

Flera tittade lite extra på mig, sådär som man gör när man känner igen någon utan att kunna placera personen. En kom till slut fram och sa att jag såg väldigt bekant ut. "Inte så konstigt, jag har varit inlagd här" svarade jag glatt.

Måste vara jobbigt att vara sköterska. Att regelbundet känna igen folk men inte komma ihåg mer än så. Avskyr den känslan.

Folk brukar alltid minnas mig om jag förklarar att det var jag som hade cancer samtidigt som jag var gravid. Det var ett speciellt fall så det glömmer man inte så lätt. Det har ju hänt en del med mig sen dess, så jag förstår att dom inte känner igen mig. Då var jag mager, sliten, kraftlös och snaggad på skallen. Nu är det raka motsatsen.

 

Hur som helst. Efter en stunds väntan(Man får inte ha bråttom om man besöker ett sjukhus) kom min läkare inrusande. Stressad men lika trevlig som vanligt.

Vi gick in på ett rum och slog oss ner. Jag förklarade mina besvär och vi diskuterade lite. Efter en snabb undersökning kom vi fram till följande:

Troligtvis är det ärr efter strålningen som ger mig besvären(ryggont m.m.) men han kunde inte förklara den plötsliga uppkomsten riktigt.

Röntgen väntar, men eftersom mitt fall inte var jätteakut skulle det ta ett tag. Skulle besvären bli värre, skulle jag höra av mig. Om allt känns okej ska vi avvakta tills han tittat på röntgenplåtarna.

 

Innan jag åkte fick jag lämna blodprov(Jippi) och som vanligt var det inte det enklaste. Så fort jag kliver in på sjukhuset flyr blodådrorna likt harar under harjakt. Tittar man på mina armar är det svårt att tro att jag förr donerade blod. Ådrorna är tunna och smala som sytrådar, och det är fantastiskt att dessa små trådar kan leverera blod till fingrarna.

På tredje försöket lyckades hon få ut så pass mycket att det troligen skulle räcka. Sköterskan skötte sig superbra, vilket jag också talade om. Det är bara det att jag är så otroligt rädd. Det har gjort så fruktansvärt ont ibland när dom tar blodprover eller sätter i en ny infart, och det har satt sig i mitt huvud.

 

Sen var det i alla fall över och jag kunde bli upphämtad av grabbarna igen. Vi uträttade några snabba ärenden och åkte sedan hemåt. Resten av kvällen har jag inte gjort så mycket.

 

Nu är klockan mycket och det är dags att sova!