Minnen

Våren är verkligen som bäst nu!
Vitsippor överallt, fågelkvitter och långa ljusa dagar. Jag vill hinna så mycket men i slutändan hinner jag nästan ingenting. Tror dom flesta känner igen sig i det.
 
Jag slits mellan att vara lycklig över vårens intåg och minnen från "canceråret". Jag försöker att hålla minnena borta men helt plötsligt ploppar dom upp i mitt huvud. Jag ser mig själv sakta gå mellan avdelningen där Ludde låg och avdelningen där jag fick min behandling. Oerhört sliten och trött. Det var då jag kom utanför sjukhusets dörrar, för annars låg jag mest bara inomhus och vilade.
Vårens ljud och dofter påminner mig om just dessa promenader. Jag påminns om oron, ängslan och uppgivenheten jag kände.
Självklart känns det väldigt jobbigt emellanåt, men samtidigt får detta mig att allt oftare stanna upp och bara vara en kort stund.
Lyssna på fåglarna, känna vinden mot ansiktet, dofterna.. Allt det där man tar för givet annars.
 
Jag och Ludde tog en promenad i skogen häromdagen. Han sprang omkring och lekte, plockade blommor och undersökte naturen. Han är så levnadsglad, vår lille kille.
Tänk att något så glatt och fint kan komma ur ett sådant elände.
 
Ludde testar fjärrkontrollen till kameran:
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0