Totalt slutkörd

Idag har jag varit på kurs igen. För dom som missat det går jag alltså en röjsågskurs som behövs sen när jag börjar jobba åt kyrkan. Behöver egentligen bara kunna trimma gräs, men om jag ändå går kursen kan jag lika gärna fullfölja hela. (Ville man bara lära sig "gräsdelen" var det enklare och kortare, men jag ville gå hela. Alltid bra att ha)
 
Idag fick vi köra lite praktiska övningar, och trots att jag lärt mig allt detta på naturbruksgymnasiet var det väldigt klurigt. Det var ju trots allt 10 år sen jag gick kursen, så det är förståeligt att man är ringrostig..
Svårast var nog att hålla balansen, för med all sten, stubbar, sly och hål fick man verkligen hålla koll på vart man satte fötterna. Sen hade vi ju det där med att lägga slyet åt rätt håll.
Först gick det inte alls, för hur jag än gjorde hamnade det åt samma håll. Visade sig att vinden nog var boven, för när man vände håll gick det mycket bättre.
Fick till och med lite beröm, så det måste ha sett bättre ut än det kändes..
 
När jag hämtat Ludde på dagis och handlat lite åkte vi hem. Väl hemma märkte jag hur mycket dessa små röjsågsövningar tagit på energin. Jag var, och är fortfarande, helt slutkörd. Märks att man inte jobbat på flera år!
I vanliga fall skulle dagens kurs inte gjort mig ett dugg trött, men det kommer som sagt ta ett tag innan man är tillbaka där man "slutade", dvs innan sjukdomen.
Jag känner mig nästan jämt trött och sliten, och när jag väl känner mig pigg krävs det inte mycket för att köra slut på energin.
Det är i alla fall bra mycket bättre än det var när jag behandlades. Där kan man snacka trött och oenergisk! Man hade krafter till att ta sig till toan och tillbaka, och hade man tur kunde man bre sig en macka också. Annars var det sängen eller soffan som gällde.
Hade vi besök kunde jag stå upp i max 5 minuter, sen sjönk jag ner på huk eller i sittande läge. Det är svårt för en frisk människa att förstå hur utpumpad man kan vara egentligen.
Till och med jag som har varit sjuk har svårt att minnas hur ont jag hade och hur trött jag var. Man glömmer så lätt när dagarna går. Men vissa minnesbilder syns fortfarande starkt, och påminner mig hur frisk och stark jag är nu om man jämför med då. Skönt att ha något att jämföra med när livet känns svårt.
 
Nu ska jag krypa ner i sängen och vila mig ordentligt. Imorgon är det dags för läkarbesök och jag måste klottra ner en lista med saker jag vill ta upp. Dessutom ska mamma och Ludde med och efter läkarbesöket ska vi uträtta ärenden.
 
 
 
  

Läkarbesök på torsdag

På torsdag är det dags för läkarbesök igen. Har några saker jag ska fråga och diskutera med min läkare, så jag ser fram emot besöket.
Läkarbesök på torsdag innebär blodprov imorgon. Det ser jag dock inte fram emot speciellt mycket.. Ska lämna Ludde vid dagis kl. 9 så det lutar mot att han får följa med(blodprovet bör tas innan den tiden nämligen) . Senast han var med skrattade han glatt när dom stack mig, tack för stödet!
 
En sak jag ska ta upp med min läkare är den konstanta tröttheten. Johnnie, som kan vara väldigt klok när andan faller på, sa häromdagen: "Ja, men hur många småbarnsföräldrar känner du som är pigga jämt?"
Sant.
Men det vore skönt att höra från min läkare om blodprovet visar något. Han säger jämt att proverna är fina, men han kanske kan ge något tips på åtgärd. Tröttheten började ju inte efter att vi fick barn, utan har pågått i flera år.
En del har upptäckt sin cancer efter att ha reagerat på en konstant trötthet, och det kan ju ha varit därför jag började bli trött för flera år sen. Tror inte att jag är sjuk igen, utan det kanske snarare är ett "efterskalv" efter sjukdomen. Kroppen behöver tid att läka och bli sig själv igen.
Men som sagt, ska fråga om blodproverna visar brist på något eller liknande, för säkerhets skull.
 
Ska även fråga om vi får donera lite tidningar/magasin som vi inte vill ha kvar. Johnnie ville slänga lastbilstidningar han prenumererar på men läst och som nu bara tar plats, och vi kom på idén att sjukhuset kanske vill ha dom. Johnnie saknade nämligen lastbilstidningar när vi "hängde" på sjukhuset en hel del. Och andelen häst- och träningstidningar var minimal. Bara en massa skvallertidningar..
 
 
 
 

Kloka ord såhär på kvällskvisten :)

Väldigt kloka ord må jag säga. Ger i alla fall mig en extra tankeställare..
 
 
 
 
 

Repotage i veckans Allers!

Många av er som umgås med oss regelbundet vet om att vi hade besök av en reporter och en fotograf från tidningen Allers i höstas.
Reportern hörde av sig både på mejlen och genom ett handskrivet brev och undrade om vi kunde tänka oss att vara med i tidningen, och efter att ha pratat med Johnnie tackade vi ja. Vi har(som ni märkt) hela tiden varit öppna med allt som hänt, och kan vi hjälpa andra att slippa sjukdomen vill vi göra det.
 
Det var lite konstigt och ovant att sitta och prata med en reporter som både antecknade och spelade in samtalet, men det flöt på bra. Det svåra var att minnas i vilken ordning och när allt hände.
Under tiden vi pratade med reportern lekte/jobbade fotografen med Ludde. Han tyckte att hon var jätterolig med sin stora kamera och var på sitt bästa humör.
 
Det jag vill komma till är att repotaget är tryckt och finns med i veckans Allers(nr 16), så om någon är intresserad är det bara att bege sig till närmaste affär och handla. Kanske är skönt för er att få en lite mer sammanfattad text över min sjukdomshistoria. Kan vara svårt att se helheten om man bara läser min blogg.
Några små missar i texten, men i det stora hela är jag nöjd. Känns dock väldigt konstigt att läsa en text om mig som inte jag skrivit.
 
Bilden är lånad från hemsidan, eftersom jag fortfarande inte tagit tag i min trasslande dator(så det blir som sagt inga egna bilder här på ett tag). Vill inte fylla Johnnies dator med mina bilder...
 
 Haha, på bilden ser ni ett smakprov på Luddes energinivå. Han ville inte sitta still i min famn när vi hade gäster!
 Sprattel sprattel!
 
 
 
 

Från sjuk och snaggad till frisk och långhårig.

Den 22 mars, dvs om några dagar, är det exakt två år sedan jag lät håret falla.
 
Innan jag blev sjuk i cancer trodde jag att man alltid tappade håret av cellgifter. Men jag fick snabbt veta att så inte var fallet, utan att det fanns cellgifter som inte påverkade håret. Den typ av cellgifter jag fick under graviditeten vad dock en sort som skulle få mig att tappa håret, så jag skulle räkna med att stråna skulle börja falla rätt exakt 14 dagar efter första cellgiftsbehandlingen.
 
När jag var inne på den andra veckan efter behandlingen började jag nyfiket dra handen genom håret regelbundet, för att se om det börjat lossna. Det kan låta knäppt att använda ordet "nyfiket" men det var verkligen så. Man brukar säga att "Man lär så länge man lever" och detta var ju en helt ny situation för mig.
Jag var fascinerad över att en påse vätska i blodet kan få mitt hår att börja falla, och min kropp att bli så fruktansvärt trött.  
Dessutom hade jag redan då börjat kliva in i min "cancerbubbla" och snabbt kommit fram till att håret inte var något att sörja, eftersom jag hade värre problem att fokusera på.
 
Jag vill minnas att jag var inne på dag 16 när jag upptäckte att jag började tappa mer hårstrån än normalt. Tidigare kunde det följa med ett par strån i varje tag, och då började plötsligt ca 20 strån släppa samtidigt.
Min äldsta bror är familjens självupplärda frisör, och klipper bland annat pappa regelbundet. Han tvekade inte en sekund när erbjudandet om snaggning nådde honom. "Hur ofta får man snacka sin syster?" blev svaret. Det var helt enkelt en "once in a lifetime-grej" som han inte kunde missa.
 
På kvällen kom han och hans sambo över och han började med att klippa av hästsvansen lite symboliskt, för att sen fortsätta med själva snaggandet. Allt var väldigt odramatiskt och vi skrattade och skojade.
Kändes dock lite konstigt att hålla sin hästsvans i handen och sen kasta den i soporna.
 
Efteråt åkte en mössa på och det tog någon dag eller två innan Johnnie fick se resultatet. Han jobbade nämligen när hästsvansen åkte i soporna.
Själva snaggandet gick som sagt bra, men jag gillade inte alls att se mig själv i spegeln. Det var inte jag.
Dessutom frös jag extremt mycket utan mössa, så av den anledningen både sov och duschade jag med mössan på.
 
Jag gillade inte alls mitt utseende då, och det var faktiskt först när håret blev så pass långt att jag kunde sätta upp det i en hästsvans som jag såg mig själv i spegeln igen. Först då blev jag vän med min spegelbild på nytt. För visst kunde jag se in i spegeln, men det var inte Anna som tittade tillbaka. Det var en helt främmande person med kort hår och trötta ögon.
 
Håret var jättejobbigt att hantera under tiden det växte ut. Det ville absolut inte samarbeta! Usch, jag kände mig aldrig fin.. Peruken användes under finare tillfällen, men till vardags såg jag hemsk ut i håret.
Men nu är den tiden förbi och håret är tillbaka!
 
När jag snaggade av mig håret räknade jag ut lite snabbt att det skulle ta mig ca 2 år att få tillbaka samma längd igen. För någonstans har jag hört att håret växer ca 1 cm i månaden.
Det stämde rätt bra för nu, två år senare, är håret ca 25-30cm långt. Äntligen!
 
Här är lite bilder från 22 mars -13 fram tills idag:
 
Precis innan håret snaggades av.
 
Min hästsvans!
 
Snaggad och gravid.
 
Peruken fick jag nästan gratis av sjukhuset. Betalade endast några hundralappar, sjukhuset stod för ca 2000kr. Användes endast vid finare tillfällen.
 
Här har håret vuxit några cm. Ludde likaså!
 
Midsommardagen 2014(vill jag minnas). Äntligen en hästsvans!
 
Bild tagen idag, håret är tillbaka i ursprunglig längd.
 

Cancerbeskedets årsdag

Idag, för två år sedan, fick vi beskedet att jag hade cancer.
 
Oj, nu kom tårarna.. Uppenbarligen är det fortfarande ett starkt minne. Medans jag skrev den första meningen började jag tänka tillbaka på den dagen. Telefonsamtalet från Akademiska där en kvinna undrade om vi kunde komma in under eftermiddagen. "Det är viktigt att din sambo följer med", en mening jag inte tänkte så mycket på just då. Nu vet jag att det inte bådar gott om han måste med.
 
Jag minns hur vi fick sitta i det lilla undersökningsrummet på varsin stol och vänta på att kvinnan skulle börja prata. När hon väl öppnade munnen sa hon inte mycket vi förstod. Tillslut fick vi be henne att prata enklare, och utelämna alla dessa fina läkarord. 
"Vi har hittat en cancertumör i din livmoderhals. En elakartad och aggressiv sort"
Jag minns att hon tystnade. Väntade på en reaktion. Vi satt bara där, tysta. Vill minnas att någon av oss utbrast "Jaha?" lite fundersamt. Hon satt fortfarande tyst. Som om hon verkligen väntade sig att vi skulle bli smått hysteriska.
Vore kanske naturligt att visa lite mer känslor, framförallt då jag satt där med ett barn i magen.
När reaktionen uteblev fortsatte hon berätta om hur vi skulle gå vidare. Läkarbesök, undersökningar och röntgen. 
Vi lyssnade, men jag vet inte hur mycket vi egentligen hörde och förstod.
 
Det var först på hemvägen som min reaktion kom. Jag grät tyst medans jag tittade ut genom bilfönstret. Är det såhär mitt liv ska sluta? Redan?
 
När vi kom hem gick jag in i vårat sovrum och stängde dörren. Måste ringa mamma och förklara vad som pågår. Jag förklarade gråtandes hur läget såg ut och undrade om hon kunde ringa mina syskon och berätta. Jag skulle inte orka.
Hon lät samlad och lugn samtidigt som hon förklarade att vi skulle klara detta. Senare fick jag veta att hon inte låtit lika lugn när hon pratat med mina syskon.
 
Inte långt senare kommer min bror Jimmy in genom ytterdörren. Han hade åkt direkt från jobbet för att finnas tillhands.
Kvällen spenderade jag gråtande i soffan. Sms:ade min chef så att han skulle veta. Inget mer jobb för min del på ett bra tag.
 
Sen blir allt lite suddigt. Man brukar prata om att man går in i sin "mammabubbla" eller liknande efter en förlossning, jag gick in i min "Cancerbubbla". Jag hade väldigt liten erfarenhet av cancer, och i mina ögon innebar det död.
Men att dö fanns inte riktigt som alternativ, vi skulle ju få barn!? Ludde har hjälpt mig att kämpa både innan och efter kejsarsnittet. När han låg i magen kämpade jag för hans liv, inte mitt egna. Och när han var född fick han mig att tänka på annat än sjukdomen och "hålla huvudet över vattenytan".
 
Johnnie har varit fantastisk, och jag är helt övertygad om att vårat förhållande blev starkare av det vi varit med om.
Min och Johnnies familjer har varit underbara. Alltid funnits där och hjälpt till. Besökt oss på sjukhuset, hjälpt till med Ludde och fick oss att glömma eländet för en stund genom telefonsamtal, aktiviteter och liknande.
Våra vänner har hört av sig, stöttat, pratat och gjort allt dom kunnat. Ni anar inte hur mycket era stöttande kommentarer hjälpt!
Min chef ringde och sms:ade regelbundet, besökte mig på sjukhuset och fanns alltid där om jag behövde prata. Han har utan tvekan varit en av dom viktigaste personerna under min sjukdomsperiod.
 
Jag kan inte tacka er nog för erat stöd, men jag hoppas att ni själva förstår hur mycket ni hjälpt mig.
 
Det var ett tag sen jag skrev ett så känslosamt inlägg. Tårarna har runnit ordentligt!
 
På ett sätt är jag glad över att sjukdomen drabbade mig, för jag är mycket tacksammare över livet nu än tidigare. Samtidigt fick jag offra min fortsatta förmåga att få fler biologiska barn, vilket har varit tufft att inse. Jag har accepterat det nu, i alla fall nästan. Jag har sörjt dom barn jag hade velat ha, och lämnat det bakom mig. Jag har Ludde, och han skänker mig oändligt mycket glädje varje dag.
 
Jag mår riktigt bra nu, för jag har allt jag önskat mig och mycket mer!
 
Life is easy if you wear a smile.
 
 
 

Cellprovskontroll

Öppnade just ett kuvert som var adresserat till mig. Jag får till 95% bara brev från Akademiska med kallelser och liknande, så jag var lite fundersam över vad brevet innehöll.
Visade sig vara den årliga kallelsen till cellprovtagning. Detta är alltså en allmän kallelse och har inte med alla mina sjukhusbesök att göra.
 
 
Har pratat med min läkare angående dessa kallelser, om det är nåt jag behöver bry mig om eller om dom har tillräckligt bra koll på mig. Jag minns inte exakt vad han sa, men det var inget jag behövde bry mig om i alla fall. På grund av min cancerhistorik skulle provet inte visa rätt.
Mitt "team" på Akademiska sjukhuset har koll på mig i några år till, sen får vi se hur kontrollerna ska skötas efter det.
 
Men jag rekommenderar starkt er kvinnliga läsare att gå och lämna prov. Det går snabbt, och är inte alls farligt. Dom flesta som inte går på cellprovskontroller prioriterar nog helt enkelt bort det, men det finns också dom som tycker att hela "hoppa-upp-i-gynstols-grejen" är läskig.
Visst, det känns lite konstigt att visa upp sig för en främmande människa, men dom är vana och det är skönt att ha lämnat provet. Det andra alternativet är ju att helt enkelt skippa dessa prov, och på så vis riskera att hamna i den sits jag suttit i.
Jag kan säga som så att jag hellre skulle ta detta prov en gång i veckan än drabbas av en fullt utvecklad livmoderhalscancer igen. Det var helt enkelt inte speciellt roligt med behandlingar, smärta och ovisshet. Ju tidigare man hittar cellförändringarna, desto lättare är det att häva sjukdomen.
 
För er som undrar hur det gått med min röntgen kan jag meddela att jag fortfarande inte fått höra resultatet.
 
Nu ska jag slå mig ner i soffan och titta på skid-VM. Heja Sverige!
 

Röntgen avklarad

Igår röntgades jag inne på Akademiska. Allt gick bra och enligt planerna, infarten fick dom på plats direkt och sprutan i låret kändes men inte mer än så. Jag är ju lite räddare för sprutor nu än innan jag blev sjuk, så jag fasar alltid lite för just dom momenten. Dessutom har blodådrorna i armvecken blivit svårare att sticka i efter alla infarter, blodprov och sprutor, vilket resulterar i att dom ofta får sticka flera gånger för att komma rätt.
Dom fick dock ta om några bilder som dom inte var helt nöjda med, men annars var allt som vanligt. Haha, får det att låta som om det är vardag att röntgas, men som ni säkert förstår har jag varit med om det några gånger nu. Ludde med för den delen, för han låg i magen dom första gångerna.
 
Tror till och med att jag nickade till en sväng, för jag var så trött och inte blev man piggare av att ligga där och lyssna på musik.
 
I vanlig ordning kan jag inte svara på hur röntgenplåtarna såg ut eftersom läkarna ska ta sig en titt och sen återkomma med "domen". Som jag skrev häromdagen lägger jag inte ner någon energi alls på att oroa mig över resultatet, så jag känner mig helt lugn i väntan på samtalet.
Ska rent utsagt bli intressant att höra om allt är i sin ordning fortfarande. Jag går ju bara på känsla, men har ingen aning om hur det egentligen går där inne i min kropp. Men det känns bra, så det är lovande!
 
Efter röntgen får jag alltid några kex och juice, så att min fastande kropp ska få lite nytt bränsle. Johnnie och Ludde följde med in den här gången så vi åkte tillsammans och åt efteråt. Blev dock inte som tänkt då jag lagom tills att maten serverades började må väldigt illa.
Jag är den sortens person som är väldigt känslig för hunger, och blir ofta väldigt knepig och sur om jag inte ätit i tid. Dessutom kan jag, om jag blir alltför tom i magen och sen äter mycket på en gång, må väldigt dåligt.
När min "hungergrinighet" kommer på tal brukar jag skoja med Johnnie och säga att han borde, precis som i reklamerna, säga "Hey, have a snickers!" och räcka fram en Snickerschoklad när mitt humör tryter. Vi vet dock båda två att om Johnnie skulle få tag i en Snickers, skulle den inte vara kvar tillräckligt länge att jag kunde äta den när magen skriker. Den skulle nämligen hamna i Johnnies mage snabbare än kvickt.
 
Hur som helst, jag började må illa och det blev så illa att jag spenderade större delen av matpausen på toan, beredd att spy. Misstänkte att illamåendet berodde på matbristen, så jag försökte pina i mig lite av födan. Spydde inte, men mådde inte helt bra resten av den kvällen. Nu mår magen dock prima, och får mat relativt regelbundet igen!
 
Kan tillägga att Casanovan Ludde raggade upp en tjej(igen!) när vi satt och åt. Han spanade in en kvinna i min ålder och när han fick ögonkontakt fick han hundvalpsögon och kråmade sig som en hingst i en stoflock. Tjejen blev självklart charmad och tyckte att han var sååå söt. Vad ska det bli av den grabben!?
 
Nu ska jag krypa till kojs och försöka bli av med den här jobbiga förkylningen Ludde så snällt delat med sig av..
 

Röntgen

På onsdag är det dags för röntgen igen. Var längesen nu, så det känns som om det är dags. Det är en helt vanlig rutinkontroll, så allt är i sin ordning. Inga konstiga saker har hittills upptäckts.
 
Jag måste säga att jag är tacksam över att tillhöra den lilla skara cancerdrabbade som är lugn inför läkarbesök, röntgen och liknande. Jag tror att alla jag varit i kontakt med har antingen varit oroliga eller till och med smått panikslagna när sjukhusbesöken närmar sig.
Jag är helt lugn, för jag anser att det inte gynnar mig ett dugg att oroa mig. Jag lever för dagen och har blivit mycket bättre på att vara här och nu. Kunna stanna upp och bara njuta av livet.
Mamma brukar använda uttrycket "den dagen, den sorgen" och det är lite så jag lever numera. Skulle cancern komma tillbaka, får jag ta det då. Tills dess ska jag njuta av att umgås med Ludde, göra saker jag mår bra av och träna upp kroppen.
Dessutom känns det som om jag är bättre förberedd nu eftersom jag inte har ett växande barn i magen. Att ha Ludde mitt i smeten var självklart inget drömscenario. Så skulle det vara tillbaka kan vi i alla fall köra igång behandlingen med full kraft på en gång.
 
Men allt känns bra och dom små skavanker jag känt beror med allra största sannorlikhet på biverkningarna jag fått efter behandlingen.
 
Och det är faktiskt VÄLDIGT skönt att besöka sjukhuset utan att behöva bli "plågad", dvs behandlingar, undersökningar, kejsarsnitt m.m. Vid röntgen får jag en infart i handen, där spårvätskan sprutas in, och en spruta i låret(vätska som lugnar mag- och tarmverksamheten, på så vis får man bättre bilder).
Dessutom får man juice och kex efteråt, eftersom man inte fått äta på 4 timmar innan undersökningen. Det känns alltid bättre med en liten belöning som plåster på såren! Ungefär som när man i unga år besökte tandläkaren och fick välja en present ur den blå skattkistan..

Kommande läkarbesök

Tror inte jag nämnt det än, men den 30/12 är det dags för läkarbesök igen. Bengt pratade senast om att det skulle bli i januari, men nu blev det alltså strax innan nyår.
Innan dess ska jag lämna blodprov som vanligt. Blodproven börjar gå bättre och bättre, nu när kärlen fått vila lite mellan provtagningarna.
Det var inte roligt när man skulle lämna prov varje vecka eftersom kärlen var slutkörda och dom fick ofta sticka mig flera gånger.
 
Såg blodbussen stå här i närheten för någon vecka sen. Blev faktiskt lite avis, jag vill ju också donera blod. Ska kolla med Bengt under det kommande läkarbesöket vad som egentligen gäller för mig som varit sjuk. Både med blodgivning och organdonation.
Jag har varit blodgivare och är anmäld till att donera organ, men jag vill veta när och om jag kan donera. Läste för något år sen en artikel om vad som gäller, men vill dubbelkolla vad som gäller för just mig.
 
Sen skulle jag röntgas snart också. Januari sa läkaren, så vi får se. Ingen kallelse har kommit än i alla fall. Vore intressant och se om allt är okej fortfarande. Bara för att det känns ok behöver det inte vara ok..
 
Kollade nyss igenom lite gamla inlägg här på bloggen. Hittade ett från nov-12 där jag skrivit om hur viktigt det är att inte ta livet för givet, för plötsligt kan man bli svårt sjuk eller råka ut för en olycka. Nästan lite komiskt att jag skrev det inlägget bara ett par månader innan cancern gjorde sig hörd.
Kände jag omedvetet på mig att något inte stod rätt till eller var det bara ett konstigt sammanträffande? Jag visste ju om att jag var gravid, så det kan ju ha varit en lite djupare tanke bara.
 
 
 
 

Papper hit och papper dit..

Har precis suttit och ordnat med diverse försäkringsbolag och annat i säkert två timmar. Eftersom jag lider av både glömska, förvirring och okunskap är det en del som fortfarande måste fixas efter att jag var sjuk. Jag är helt tappad när det kommer till sånt här. Tur att dom flesta jag kommit i kontakt med(som försäkringskassan, länsförsäkringar m.m.) har varit väldigt förstående och lätta att ha med och göra.
Jag har så svårt för alla dessa papper som ska fyllas i och samtal som ska ringas. Det finns en anledning till att jag inte jobbar på kontor..
 
Men även om allt detta fortfarande gör mig förvirrad emellanåt så har jag lärt mig massor. Det finns fördelar med allt!
Just nu håller jag på och fixar med försäkringen jobbet haft på mig. Detta hade jag helt glömt, och det var först när jag städade och snubblade över några papper som jag började forska i det. Nu är en sjukanmälan skickad(bättre sent än aldrig) och en hel del papper ska skickas in som styrker mitt dåvarande tillstånd. Sen får vi se vad dom beslutar. Borde ha rätt till en liten slant i alla fall, rätt ska vara rätt.
 
Dessutom har en förening jag är med i mer eller mindre tjatat på mig att jag ska ansöka om stipendium. Också cancerrelaterat alltså. Ska inom kort sätta mig ner och fylla i dom papperen också. Alla dessa papper! Dom tar aldrig slut!
Samlade alla sjukhuspapper(allt som kan kopplas till cancern) i en pärm och den är proppfull nu. Men bra att ha ordning på papperen så det är lätt att hitta dom när dom behövs.
 
Nu måste jag krypa till kojs. Klockan närmar sig tolv med stormsteg och jag skulle behöva sova. Syrran var här igår eftersom vi hade vårt "glöggmys". Det blev sent så jag ligger lite efter i sömn.
Hade tänkt att berätta om glöggmyset och dagens ridtur i detta inlägg, men jag skjuter på det till nästa gång jag hamnar här. Förhoppningsvis blir det inom dom närmaste dagarna!
 
Nattinatt!

Ryggsmärta

Nu på kvällen har jag fått ont i ryggslutet igen, det var där jag hade så förskräckligt ont under sjukdomsperioden. Har tagit värktabletter och ska lägga mig på soffan och vila en stund. Går det inte över har jag min suveräna medicin jag fick när tumören tryckte på nerverna i ryggen. Känns skönt att ha hittat denna medicin, för så mycket lidande jag gick igenom innan en sköterska kom på att just den medicinen var lösningen!
Läkarna ville bara ge mig mer och mer morfin, trots att det inte hjälpte. Jag minns precis mötet med sköterskan som blev min räddande ängel. Jag hade fruktansvärt ont i ryggslutet och låg på sängen och grät eftersom jag inte stod ut. Det var en ny sköterska, som visade sig ha jobbat med just ryggproblem. Hon föreslog att jag skulle testa medicinen och snacka om skillnad!
Smärtan avtog nästan omgående och försvann helt under flera timmar innan det var dags för en ny dos. Efter det hade jag jämt med mig medicinen, vart jag än gick.
Efter den dagen gjorde jag uppror mot läkarna och trappade ner på morfinet. Varför ska jag äta morfin om det ändå inte funkar?
 
Jag gillar inte att ta tabletter och har aldrig gjort. Inte för att tabletterna är ett problem i sig, utan jag vill inte äta nåt i onödan. Vid huvudvärk sover jag hellre bort smärtan till exempel. Vila kommer man långt med.
Nu i efterhand när jag haft väldigt ont har det hänt att jag till exempel tagit två citodon. Hände dock bara en gång eftersom jag blev yr och illamående. Antagligen var det för starkt för mig. Att då tänka tillbaka att jag tog den mängden flera gånger om dagen utan att få tillfredsställande effekt på smärtan känns overkligt. Ännu overkligare är det att jag samtidigt hade Ludde i magen, och han blev frisk och kry när han kom ut!
Man glömmer så snabbt, och att jag hade så fruktansvärt ont att det fick mig att gråta hysteriskt går knappt att tänka sig. Ens för mig det drabbade.
 
Idag äter jag sällan tabletter. Förr tog jag ca 10 olika sorter, men en efter en trappades ned till att utgå helt ur mitt dagliga behov.
Nu tar jag bara om bukmusklerna krampar(känns som mensvärk) vilket det gjorde när jag sökte hjälp på akuten i somras. Har lärt mig reglera smärtan nu, så jag tar smärtstillande innan det gått allt för långt. På så vis häver jag smärtan innan den blivit okontrollerad(som den blev när jag var tvungen att söka hjälp)
Idag är det alltså ryggen som bråkar. Har varit förskonad från denna smärta länge nu, men idag kom den krypande. Antagligen har jag framkallat den själv på något vis, spänt mig eller gjort någon konstig rörelse.
 
Går det inte över eller återkommer får jag kolla upp det. Tänker inte hålla ut lika länge som förra gången, dvs tills jag grät av smärta. Jag lärde mig av det misstaget.
Skriver alltid upp saker som denna, ifall läkaren vill veta hur ofta en sak hänt sen under läkarbesöket.
 
Nä, nu blev det ett rätt långt inlägg ändå. Jag som ska vila ryggen.. Mot soffan!
 

En regnig dag

Regnet öser ner utanför, Ludde sover en stund och jag pysslar. Hittills har jag inte fått mycket gjort, planterat om lite blommor och diskat. Men vissa dagar får man ligga på latsidan! Försöker komma på någon anledning till att få vara ute i regnet, men fantasin går på sparlåga. Lite trädgårdspyssel inför vintern och en cykeltur möjligen.
Ludde vill vara ute så han kommer förmodligen bli jätteglad, ni vet ju hur barn reagerar när dom ser en vattenpöl!
 
Nu byter jag ämne och går över till cancersnack istället. Min urinblåsa är inte riktigt vad den borde vara just nu. Har inga problem med läckage eller så, men minsta lilla tryck(när det närmar sig dags för toabesök) gör ont. Så varje morgon ömmar blåsan ordentligt eftersom man är kissnödig och inte har tömt på hela natten.
Jag vet att detta har med strålningen att göra, eftersom jag känner igen känslan. Dessutom sitter den stackars blåsan mitt i strålningsområdet.
Förhoppningsvis är detta bara tillfälligt då kroppen verkar gå igenom olika faser under läkningen.
 
När jag ändå beklagar mig kan jag tillägga att även ryggen bråkar. Detta har dock inget med cancern att göra utan kommer säkert av felaktigt utförda lyft. Lite träning brukar göra susen! Undviker dock allt för mycket fysisk aktivitet nu när knäna inte är helt bra. Som tur är känns knäna bättre. Jippi!
 
Förövrigt är allt bra. Jag är på riktigt pysselhumör så nu händer det mycket här hemma. Kontoret tar form, Ludde har fått sitt egna rum, tavlor åker upp på väggarna, saker packas ner i lådor för att skänkas bort m.m.
Ludde verkar gilla sitt rum, för han sitter gärna där och leker när jag lagar mat eller städar. Och när han vaknar på mornarna blir han inte arg över att vi inte är där, utan sitter och pratar eller filosoferar tills vi kommer och plockar upp honom.
 
Igår åkte jag till Kyrkis för att väga Ludde och låta honom leka lite med andra barn. Han väger nu 9955g så en macka till och han når 10kg! Liten börjar bli stor.
Ludde umgås inte överdrivet mycket med andra barn, och då kan man lätt tro att han borde vara blyg eller försiktig när han hamnar i ett rum fullt av ungar. Men icke, han lekte glatt med dom andra bitvis och själv resten av tiden. Han hittade en traktor och en grävmaskin som blev favoriterna, så man anar vart detta bär.
Ska försöka åka regelbundet till Kyrkis och "släppa ut honom" bland barnen, så han över lite inför kommande förskola.
 
Nu vaknade grabben, dags att sätta punkt! ---> .
 

Mitt senaste läkarbesök

Jag kom på att jag inte skrivit något om det senaste läkarbesöket, så jag tar och klottrar ner några rader.
 
Egentligen finns det kanske inte så mycket att skriva, då allt gick till precis som tidigare läkarbesök.
Jag fick för en gångs skull komma in direkt när jag satt mig i väntrummet, trots att det var ungefär 10-15 minuter innan den avtalade tiden.
Dom senaste läkarbesöken jag varit på har dragit ut på tiden då läkarna har blivit försenade. Så jag har vid dessa tillfällen fått vänta minst 30 minuter extra. Jag har sällan något viktigt inbokat efter besöken, så mig gör det inte så mycket. Däremot kan det vara så att Johnnie samtidigt passar Ludde, och då behöver jag hem snabbast möjligt efteråt så att han kan åka och jobba. Där har vi en klar fördel med att han är egenföretagare och kan styra sina dagar själv, för när jag ska på läkarbesök kan han nästan alltid passa Ludde och sen åka och jobba när jag kommit hem.
 
Själva läkarbesöket var alltså precis som vanligt. Det skulle vara en kvinnlig läkare, men hon var sjuk så min läkare Bengt(som varit boss över hela min behandling) vikarierade. Inte mig emot, jag tycker bäst om honom eftersom det är honom jag träffat regelbundet under hela sjukdomsförloppet.
Vi satte oss ner och han frågade lite hur det var med mig och om jag stött på några problem. Han kollar alltid i min journal och kollar lite hur det gått med tidigare problem. Vi pratade bland annat om smärtorna jag haft i buken, och även om den återkommer ibland har jag lärt mig att häva den. Dessutom vet jag ungefär vilka saker som utlöser det så när jag känner minsta lilla tendens till smärta(den typen av smärta) tar jag en eller två värktabletter. 
 
Han hade vettiga svar på alla mina frågor och funderingar, så jag var nöjd. Jag frågade även om nästa röntgen, och han tyckte att det var dags för det i januari.
Förövrigt så ska jag fortsätta med dom östrogenpreparat jag använder mig av nu(eftersom min kropp inte kan bilda eget). Ska även testa att regelbundet ta ytterligare ett för att se om det ger positiv effekt på läkningen av det strålade området.
 
En snabb undersökning senare och sen var vi klara. Allt såg bra ut så han hade inget negativt att säga.
 
Nästa besök ska alltså bli i Januari, med tillhörande röntgen och blodprov. Tre månader låter som en väldigt kort tid, men det känns som om det är minst ett halvår mellan läkarbesöken. Nästan så att man börjar sakna läkarbesöken innan man får nästa kallelse! Mitt tidsperspektiv är lite knasigt..
 
Förövrigt så sover Ludde just nu för första gången i sitt egna rum, och han protesterade inte det minsta. Vi har inte renoverat rummet, men lite gardiner och tavlor gör mycket. Vi har inte möjlighet att göra en renovering än så han får klara sig ett tag. Men ska man tänka ett steg längre så gör det ingenting, för "råkar" han klottra på väggen eller liknande gör det ju ingenting!
Det känns obeskrivligt bra att det börjar bli allt mer ordning här hemma. När jag flyttade hit fanns det väldigt mycket grejer kvar från när Johnnies familj bodde här(han är uppväxt i detta hus), och det är självklart inte så kul för mig som vill känna mig hemma här.
Men sakta men säkert städar vi upp, och det känns helt fantastiskt att Ludde nu sover i ett rum som för en månad sen var ett förråd/kontor FULLT med grejer. Äntligen börjar vi få ordning.
Det är självklart en hel del kvar att göra, men det tar sig.
Även lille Ludde har hjälpt till. Igår stod jag i köket och diskade när Johnnie bad mig komma. Han tog mig till Luddes rum och pekade på den lille grabben.
Ludde hade på eget initiativ hämtat en liten låda som han bestämt höll på att packa ner sin fars småsaker i. Just då önskade jag att jag haft något att filma med, för han såg helt underbar ut.
 
Nä, nu ska jag skriva en inköpslista, för när Ludde vaknar från sin tupplur ska vi åka och handla.
 

Cykelturer och läkarbesök

Just nu kan man verkligen njuta av riktigt härligt höstväder! Nog för att det är lite kyligt, men solen skiner på dagarna och bara man klätt på sig ordentligt har man inget att klaga på.
Jag och Ludde tog en ordentlig cykeltur på förmiddagen och det uppskattades av oss båda. Jag hade träningskläder på mig eftersom jag satsade på att hålla ett relativt svettigt tempo. Slogs av tanken att det måste se kul ut att se mig cykla förbi. Snygga och fräscha träningskläder, nya terrängskor(som jag håller på att gå in) och till detta en skabbig gammal cykel som inte alls matchar mig och min stil.
Men det är extremt smidigt att kunna träna med sitt barn, så att han får frisk luft och miljöombyte medans jag bättrar på kondisen. Min mountainbike har ingen pakethållare så jag kan inte ha med mig Ludde på den. Dessutom står den just nu med platta däck. Smygpunka..
 
Ludde roade sig dock med att dra av sig vantarna och kasta dom överbord, så det blev en del U-svängar hit och dit för att hämta dessa.
Knäna känns helt okej just nu. Men jag har inte vågat belasta dom allt för mycket än. I söndags spelade jag bandy med tjejerna, och det var inga problem. Fick visserligen ont efteråt, men det var bara gammal klassisk träningsvärk i rumpmuskulaturen.
 
Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Känns som om det var evigheter sen! Blodprovet jag alltid lämnar innan togs igår, och det gick ovanligt bra eftersom hon fick allt blod som behövdes på första försöket. Bredvid satt min skadeglade son och skrattade glatt. Han var tvungen att följa med eftersom Johnnie jobbade, men han skötte sig utmärkt.
Min favoritsköterska, som denna gång tog provet på mig, frågade fundersamt hur gammal Ludde hunnit bli. Snart 1½ blev svaret.
"Oj, vad tiden går fort! Han låg ju i din mage när du började gå här" Utbrast hon.
Ja, tänk vad tiden går. Och jag har verkligen inte legat på latsidan under de senaste 2 åren. Ibland går det liksom upp för mig vilket kaos vi gått igenom, och det känns nästan som en konstig dröm.
 
Hursomhelst, jag är inte alls nervös inför morgondagen. Jag känner mig visserligen trött väldigt ofta, men om man bortser från det känner jag mig frisk, pigg och stark. Jag har hört om många som är supernervösa inför dessa läkarbesök, men är det något jag lärt mig så är det att inte lägga energi på saker jag ändå inte kan påverka. Cancerns vara eller icke vara kan jag inte styra över, men jag håller ögonen öppna för minsta lilla tecken.
 
Nä, nog om det. Nu ska jag krypa till kojs och sova gott(sover bättre och bättre) och drömma söta drömmar. Men först ska jag peta på min  snarkande karl som ockuperat soffan och se om jag kan få med honom.
 
 

En bra och en dålig nyhet

Ludde sover en stund så jag passar på att skriva ett inlägg.
 
Har en god nyhet och en dålig:
Vi börjar med den goda. Jag är bättre i ryggen och behövde inte ta värktabletter igår vid läggdags för att kunna sova. Det har jag fått göra i ungefär en vecka så det kändes skönt med ett framsteg! Jag är fortfarande inte 100% frisk då det fortfarande pulserar en svag smärta på vänster sida av buken. Inte ständigt, men då och då. Har fått svar på mitt meddelande att en läkare(förhoppningsvis någon som är insatt i mitt fall) ska ringa under dom närmaste dagarna. Hoppas på att det blir idag eftersom det är helg sen, men man vet aldrig såhär på sommaren och i semestertider..
 
Den dåliga nyheten är att stackars lille Ludde är krasslig. Igår, någon gång mitt på dagen, märkte jag att han började bli ovanligt kinkig och varm. Kvällen spenderades inte i joggingspåret eller i trädgården som tänkt, utan i soffan med en skållhet, ledsen bebis.
Som tur var skulle jag ändå titta på tv en stund på kvällen, så jag kunde både trösta och titta på bra program samtidigt. Annars brukar det alltid vara dåliga saker på tv när man har tid att titta!
Vanligtvis brukar det vara lite svårt att koncentrera sig då Ludde flänger omkring hit och dit, men den hör gången låg han bara och sov/gnällde i mitt knä om vartannat. Ovanligt lugn med andra ord, men mycket ledsnare än vanligt.
Vi låg där hela kvällen tills han lugnat sig och kunde somna mer ordentligt. I dessa morsgrisetider är det bara mamma som duger till tröst, så pappa kunde vackert gå och greja med annat. Ludde blev så ledsen när han fick komma till pappa, men lugnade sig snabbt så fort han fick krypa upp i min famn och gosa in sig igen.
 
Ludde sov oroligt fram tills 04.30 då han ville ha välling. Sen sov han i korta omgångar bredvid och uppepå mig i sängen. Vid ett tillfälle spydde han också, så jag ska byta sängkläder sen.
Det är tur att såna här små ungar är så söta även i sjukt tillstånd, för annars hade man aldrig haft tålamodet att pyssla, trösta, kliva upp 10 gånger under natten m.m.
Och alla vet vi hur hemskt det är att ha feber, och det gör att man tycker ännu mer synd om dom små liven.
 
Nu har han i alla fall somnat och han känns mycket bättre nu. Svalare och lugnare. Nu är det bara att hålla tummarna för att man inte blir sjuk själv..
 
Alltså som sammanfattning: Jag slapp ta Alvedon mot smärtan medans Ludde däremot blev tvungen för att få ner febern.
 
När han vaknat och ätit sticker vi nog ut på en cykeltur, det gillar han! Nu ska jag passa på att äta medans lugnet härskar i huset..

Ackis

Okej, nu ska ni få en mer ordentlig berättelse över senaste dygnet:
 
Eftersom smärtorna var oförändrade under söndag förmiddag tog jag beslutet att åka in och försöka få det utrett. Johnnie har ju velat att vi skulle åka in hela tiden, men jag ville vänta och se om det gav sig. Att få vård på en helg känns inte som det enklaste då alla ordinarie läkare jag har oftast är hemma då.
 
Johnnie tänkte först att Ludde skulle med, men jag såg framför mig hur det skulle bli.. En arg, rastlös Ludde som var arg hela tiden eller drog i allt han inte fick röra. Inte en lugn stund med andra ord.
Föreslog att han skulle ringa sin syster, som alltid ställer upp om hon har möjlighet. Hon och hennes familj kunde som tur var vara barnvakter trots att det var så kort varsel. Tack för det!
Våran bil bråkade dessutom när vi skulle åka så vi fick låna deras. Vilket bra byte va? Dom får ett barn och vi en BMW!
 
Vi åkte in mot stan, och ju närmare vi kom desto mer avtog smärtan. När vi kom in hade jag inte alls speciellt ont längre så resan började kännas onödig. Jag vill ju inte vara till besvär, och det kändes dumt att dom skulle ta sig tid om jag ändå inte hade så speciellt ont längre.
Men hade vi kommit sådär långt kunde vi lika gärna löpa hela linan ut.
I bilen slogs jag av tanken: Hur ska jag förklara mina besvär?
- "Hej, mitt namn är Anna och jag har buksmärtor"
- "Jaså, hur känns det?"
- "Det känns som att bukmusklerna krampar och det strålar bak i ländryggen.."
- "Som mensvärk?"
- "Ja, precis!"
- "Men lilla vän, vi har viktigare saker för oss än att ta oss an unga tjejer med lite mensvärk! Åk hem och ta en värktablett, lägg något varm mot magen och vila en stund!"
 
Nu sa dom självklart inte så, men jag var lite rädd för att inte bli tagen på allvar. Nu fattar väl även jag att med min historik måste jag tas på allvar, men ändå. Dessutom visste jag inte vad jag skulle säga, var ska jag börja och var ska jag sluta?
För jag måste ju berätta både vad jag har för besvär, och även lägga till lite av min cancerhistoria. Kändes inte som om det skulle kunna bli en kort sammanfattning direkt..
 
Tjejen jag pratade med när jag klev in på akuten var jättesnäll och det tog bara några minuter innan vi fick ett rum.
Sen tog det tid. För att uttrycka mig milt.
Vi kom in vid 14.30 och vid ca 19 gav Johnnie upp och åkte hem för att hämta Ludde hos Eva. Vi bestämde att jag antingen skulle ta en sjuktaxi hem eller ringa efter honom när dom var klara med mig.
 
Dom kollade allt de klassiska, blodprov, blodtryck, kollade hjärtat, urinprov m.m. allt såg bra ut förutom att jag visade tecken på att ha en svag infektion i kroppen.
Läkaren förklarade att om inte proverna visat det hade han nog skickat hem mig igen, eftersom jag inte hade lika ont längre. Men han ville gärna veta vad det var för infektion.  
 
Vill även sticka in med detta: En sköterska som pysslade om mig var in någon gång, gick ut och kom sedan tillbaka efter någon kvart. Då frågade hon försiktigt: "Jag tycker att jag känner igen dig, har du möjligtvis varit med i tv?"
Jag log och svarade lite blygt att det stämde. Jag blev så glad, dels för att hon kände igen mig och framförallt för att hon vågade fråga!
 
Men, tillbaka till allvaret:
Under kvällen röntgade dom mig men hittade inget. Läkaren ringde då upp till gyn-avdelningen för att fråga om dom ville ha mig. Annars skulle jag stanna där över natten för mer prover dagen efter.
Gyn tackade ja till att ha dit mig och jag kördes upp dit. Sjukhuset är väldigt tomt på söndagskvällar kan jag lova!
 
Efter en låååång väntan(men som tur var i ett ensamt rum med tv) var det min tur. Då hade smärtorna tagit fart igen och framförallt ryggen gjorde väldigt ont. En mycket trevlig läkare undersökte genom att titta, känna och klämma. Han hittade dock inget konstigt mer än själva smärtan. Eftersom han inte kunde göra mer fick jag ett rum över natten. Planen var att jag skulle undersökas idag igen, fast av en annan läkare.
 
Kl. 2 kom jag i säng, alltså ca 12 timmar efter att vi kom in. Kl. 6 började det som vanligt ränna sköterskor in och ut för att kolla temp., ta blodprover och liknande.
En annan läkare undersökte mig och hittade inte heller något konstigt, men för säkerhetsskull tog hon några prover.
Idag har smärtan inte alls varit lika hemsk, men vid tryck eller liknande gör det väldigt ont. Eftersom jag var bättre och dom inte kunde göra mer var jag fri att åka hem.
Men en vecka framöver kommer jag äta mediciner mot urinvägsinflammation. Läkarna var absolut inte säkra på att det var det, men det skadar inte att behandlas för det ändå.
Läkarna var inne på allt möjligt i sjukdomsväg, men inget stämde med nåt annat. Inget pekade på en speciell sjukdom alltså. Så denna behandling är bara en chansning.
Jag hade haft lite vita blodkroppar i urinen, så det var det som väckte misstankarna. Men jag har haft uvi förr och vet hur det känns. Men vem vet, efter strålningen kanske symptomen är annorlunda?
 
Ja, hur som helst så vet dom inte. Men jag har fått ut värktabletter och dom skrev ner ett nr. dit jag ringer om problemen kommer tillbaka.
 
Nu börjar jag bli trött i ryggen av att skriva.. Men för att avsluta inlägget:
 
Jag har fortfarande ont, men det är i alla fall bättre. Nu gör det nästan bara ont vid tryck mot mage och rygg. Ludde har fått in några kanonfina träffar i buken på mig med sina fötter och knän, vilket har fått mig att skrika rakt ut av smärta. Men jag kan ju inte bli arg på honom, han menar ju inget illa..
Cyklade en kort sväng nu på kvällen för att göra en arg Ludde glad, men varje större gupp var jobbigt.
Magen är dessutom lite svullen, men vi får se om det blir bättre eller om jag måste in igen..

snabb uppdatering

Är fortfarande kvar på sjukhuset och väntar på svar från röntgen. Vi kom hit ca 14.30 och fick komma in nästan direkt. Har dock fått vänta länge här på rummet. Har träffat läkaren och han berättade att blodprovet visade på infektion, så han ville ha mig röntgad.
johnnie har åkt hemåt för att hämta ludde hos eva, hans syster, som med kort varsel kunde passa ludde.
Jaha, finns inte mycket mer att säga just nu. Smärtorna har avtagit lite men inte helt.

Återkommer när tillfälle ges!

Oförändrad smärta

Sov helt okej i natt, förutom att jag vaknade till vid 3-4 på natten. När jag vaknade vid 8 av att Ludde vaknat kunde jag snabbt konstatera att smärtan var kvar.
Tog två värktabletter när jag kom upp ur sängen och nu har dom fått bort en del av smärtan.
 
Vi har bestämt oss för att åka in till akuten idag, eftersom det inte blivit någon förbättring alls trots att vi avvaktat i mer än 24 timmar.
 
Jag är lite orolig såklart, men inte så farligt. Det kan vara vadsomhelst som framkallat smärtan, så jag tror mer på att det är nåt enklare fel än att cancern skulle vara tillbaka. Jag är nästan lite nyfiken på vad dom blivit fel den här gången. Jag hoppas att dom hittar på felet rätt omgående så att jag inte behöver åka fram och tillbaka på undersökningar hela tiden.
 
Finns inte så mycket mer att skriva om saken.. Jag får återkomma när jag får möjlighet.
 

Buksmärtor

Jaha, here we go again.
Fick buksmärtor igår kväll, även ländryggen började ömma. Tog en värktablett och gick och la mig. Vaknade vid 4 efter att ha sovit väldigt oroligt på grund av smärtorna. Mer värktabletter och en colaflaska med varmt vatten mot magen, somnade om tillslut. Men det var bra nära att jag väckte Johnnie för jag kände mig inte alls bra.
 
Vaknade kl. 8 när Ludde ville upp, men smärtorna var fortfarande kvar. Johnnie tog Ludde så att jag kunde somna om lite till, med nytt varmvatten i flaskan. Det kändes som mensvärk, och det var därför jag la en flaska varmvatten mot magen. Det lindrar.
Ska tillägga att jag inte har mens längre efter strålningen, och läkarna har inte sett någon aktivitet i äggstockarna.
 
Vaknade en stund senare och hade fortfarande ont, så Johnnie tog med sig Ludde i lastbilen när han åkte och fixade lite saker. Under tiden han var borta åt jag och la mig på soffan. Började kolla på sändningar från Vansbrosimmet, och blev sugen på att träna. Men eftersom varje rörelse gjorde att det ömmade i magen blev det ingen träning för min del idag.
Kände mig åter igen trött och la mig i sängen och sov ytterligare några timmar tills Johnnie kom hem.
 
Eftersom det är helg är det inte lätt att få tag i några av mina ordinarie läkare, men jag ringde och pratade med en annan canceravdelning. Kvinnan var jättesnäll men kunde inte hjälpa mig. Hon sa att buksmärtor kan ha så otroligt många anledningar att det är svårt att bedöma utan undersökning. Om jag blev sämre eller om det inte gav sig skulle jag dock söka hjälp på akuten.
 
Johnnie har åkt på fest så jag har tagit hand om Ludde hela kvällen. Johnnie var osäker på om han skulle åka men jag ville det. Men skulle jag bli sämre kommer han hem som ett skott.
Ludde var rätt tjurig nu på kvällen och mina möjligheter att aktivera honom är något begränsade på grund av den ömma buken. Men vi gav oss iväg på en cykeltur, vilket både jag och Ludde uppskattade. Ofta kan såna här smärtor lindras av motion och rörelse, så jag ville testa. Tror inte att det blev speciellt mycket bättre, men jag fick något annat att tänka på och Ludde blev glad.
 
Det blev en långsam tur på ca 8 km, blev längre än tänkt för jag ville fördriva tiden lite. Väl hemma lekte vi lite i trädgården innan det var dags för kvällsvälling och hopp i säng för små avkommor.
Johnnie ringde och kollade läget, men eftersom det inte är värre och Ludde sover tyckte jag att han kunde stanna på festen.
 
För alla er som nu tänker: "Men varför söker hon inte mer hjälp/åker in??" kan jag berätta att jag haft ont på detta vis förut några gånger, men aldrig såhär illa. En värktablett och lite sömn sen har det varit borta. Läkarna säger att det är biverkningar och att det kan bli så om jag använder musklerna lite för mycket. Man kan säga att det blir som en spänningshuvudvärk, fast i bukmuskulaturen.
Men eftersom det varit värre än vanligt idag kommer jag absolut kolla upp det, men med mina egna läkare. Att försöka lösa det nu på helgen känns rätt lönlöst, om det inte skulle bli värre alltså. På måndag ska jag höra av mig till min avdelning och kräva att få prata med min läkare. Såhär kan jag ju inte ha det!
 
Dom har röntgat mig efter att jag känt av detta, så dom borde ju ha sett nåt om det var cancern som är tillbaka. Men alla kan göra fel så man vet ju aldrig. Bäst att få det ordentligt utrett.
 
Nu har jag ätit lite och ska krypa ner i sängen. Hoppas att smärtan är borta när jag vaknar imorgon så att man kan få njuta lite av det fina vädret!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0