Anna - Life is easy if you wear a smile!

Idag hade jag min första begravning sedan jag började jobba som vaktmästare. Jag var med på två i början för att lära mig hur det går till, men efter allt elände jag gått igenom kände jag mig inte redo för så pass "tunga" uppgifter. Det var helt enkelt för känslosamt även för mig, trots att jag varken kände den avlidne eller dom anhöriga.

Jag är och har alltid varit en känslomänniska och har lätt för att gråta. Detta blev mycket värre efter cancer och barnafödande, och det krävs inte mycket för att jag ska få tårar i ögonen.

 

Nu blev det så att alla ordinarie vaktmästare skulle ha semester just när denna begravning skulle vara. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta den och ja, jag kände mig redo. Jag har fått distans till sjukhusbesök, sjukdom och elände så det var dags att ta tjuren vid hornen.

Ska bara tillägga att mina arbetskamrater har haft full förståelse och respekt för mitt beslut att avstå begravningar, så jag har aldrig känt någon press att ta dessa uppgifter. Inte heller denna gång, utan jag kände direkt att jag ville.

 

Jag har lärt mig kyrkorna hyfsat bra och har kommit in i rollen som kyrkvaktmästare. Det är så viktigt att begravningarna blir bra eftersom det ofta är ett sista avsked för dom anhöriga(om dom inte deltar på urnnedsättning) så jag ville ha lite koll på det mesta innan jag ger mig på en sådan uppgift.

 

För att fatta mig relativt kort så gick det jättebra. Kunde nog inte gå mycket bättre utan allt gick enligt planerna. För er som inte har koll på kyrkvaktmästaryrket så innebär det att man(i det här fallet jag) ställer fram det som behövs, assisterar begravningsbyrån om dom behöver det, tänder ljus, fixar blommor att ha på altaret, sköter allt ljud och ljus, ringer i kyrk-klockorna m.m. Allt runt omkring helt enkelt. Efteråt städar vi och kollar att allt är bra inför nästa gång kyrkan ska användas.

 

Imorgon ska jag ha två bröllop och jag hoppas att dessa flyter på lika bra. Känner mig lite nervös men samtidigt lugn över att jag har koll. Känns som om allt är under kontroll såhär långt.

Sedan på söndag är det högmässa, så det är mycket för mig nu. Men det är roligt, för jag lär mig nya saker hela tiden och skaffar mig allt mer erfarenhet inom yrket.

Prästen sa att jag "utstrålar ett lugn" när jag jobbar. Skönt att inte nervositeten syns allt för tydligt.

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

Framme vid altaret stod den snövita kistan med blommor och tända ljus omkring sig, orgeln spelade en lugn och fin melodi och dom sörgande tog plats i kyrkbänkarna. Jag stod vid porten och väntade på att få ringa i klockorna, och av en slump kastar jag en blick upp emot den vackert målade taket. Där, långt ovanför mitt huvud, flyger en liten fjäril omkring helt ljudlöst.

Det var så fint och symboliskt på något vis. Vem vet, kanske var det den avlidna som ville ta farväl av sina barn och barnbarn?

 

Under helgen började ryggen smärta. Precis så där som det gjort när det sedan visat sig vara problem.

Ett bildspel började direkt spelas upp i mitt huvud. Bilder på allt elände jag varit med om dom senaste åren. Inte sjukhuset igen, vad som helst bara inte sjukhuset!

 

Jag förberedde Johnnie på att detta kunde innebära problem och jag kontaktade sjukhuset genom minavardkontakter.se. Det är en smidig tjänst för oss som avskyr att ringa och inte har något akut ärende. Det kan ta några dagar innan man blir kontaktad av läkare, men som sagt, är det inte akut så funkar det bra.

Än har jag inte pratat med läkare, men vill gärna rådfråga.

Jag anser ju själv att jag inte gjort något värre än vanligt, och att då helt plötsligt få ryggproblem är mystiskt. Och ännu konstigare blev det.

När jag vaknade idag ömmade det i ryggen. Bestämde mig för att åka till jobbet och testa på att jobba lite. Förvarnade arbetskamraterna på att jag eventuellt skulle åka hem och vila ryggen om det blev värre.

Men mitt i allt försvann smärtan. Inte på en gång men under dagen. Hade jag överbelastat ryggen borde ju inte smärtan försvinna av att jag jobbar, snarare tvärt om. Som sagt, får rådfråga läkaren om detta.

 

Det behöver inte alls vara någon fara, ryggen kanske bara är stel och trött. Men självklart får man en klump i magen.

 

 

 

Dagarna rusar förbi och vi har redan kommit fram till juli. Jag jobbar på som tänkt och hälsan är på min sida.

Ni kanske minns att jag hade en period då jag var väldigt trött och sliten jämt? Så pass trött att jag ofta sov en stund mitt på dagen när jag jobbat klart.

Nu känner jag inte alls av det längre utan energin är tillbaka. Varje fysisk anstängning ser jag träning och jag känner att kroppen blir starkare och starkare för varje dag.

 

Det är som vanligt, samma sak varje år. Jag vill hinna så mycket under sommaren men tiden blåser förbi mig i 130km/h. Känner mig dock inte lika stressad som tidigare. Försöker stanna upp och njuta av livet, leka med Ludde och, när jag har tid och lust, beta av punkterna jag vill hinna under sommaren.

Det mesta av min tid går åt på Ludde, hästarna, grönsakslandet, växthuset och målning av vårat boningshus. Det är därför jag sällan är in här och skriver något. Jag är en kass bloggare om man ser till mängden inlägg, men ibland så får jag lite tid över och kan klottra ner något.

Jag kommer snart visa lite mer från semestern, men det får bli framöver för nu ska jag avrunda och krypa till kojs.

 

God natt!

 

Lite mer bilder från semestern.

 

Vissa ställen är värda att besöka igen om man är i närheten. Mårdseleforsen är ett sådant ställe för oss.

Vi var där för några år sedan innan Ludde kom till världen, och vi tänkte att det kunde vara kul för honom att kolla på forsens vilda vatten.

Det finns en bra parkering att stå på, och sedan är det bara att börja gå. Vill man gå hela slingan runt så tror jag att den var strax över 1 km.

Finns mycket att se längs stigen och broar att gå över. Ludde tyckte att det var roligt men vi var noga med säkerheten. Vattnet rinner på bra och man vill absolut inte ha ungar i forsen.

Men Ludde börjar lära sig och tar ofta våra händer när vi närmar oss vatten. Finns även platser med stillastående vatten för ungar som gillar att kasta sten eller plaska med pinnar!