Fullbokad helg

Plötligt händer det: Ett nytt inlägg!
Jag har varit sugen på att uppdatera bloggen länge, men livet kommer emellan.
Ni vet hur det är. Jobb, matlagning, handla, tvätta, diska, städa, rensa ogräs, tvätta bilen, rida.. Ja, ni fattar.
Tanken har slagit mig att jag borde uppdatera från mobilen men innan jag ens har försökt så har jag gett upp den idén. Att sitta och skriva långa texter på mobilen är inte speciellt roligt. Brukar tröttna efter andra meningen i ett sms.
 
Men nu är jag här, och ska väl kunna klottra ner några rader innan jag måste gå och lägga mig. Ligger lite minus på sömnkontot så jag försöker komma isäng ännu tidigare än normalt.
 
Andra halvan av maj har varit fullbokad. Känns som om allt händer då!
Nu har jag inte fullt lika mycket uppskrivet i kalendern så jag kan pusta ut lite innan semestern börjar. Känns dock som om den kommer vara fullbokad med aktiviteter i år.
Jätteroligt på ett sätt, men samtidigt så gillar jag att ha lite luckor så att man kan ta det lite lugnt.
 
Helgen vi precis lämnat bakom oss var en sådan helg då jag inte haft en lugn stund. Ni som följer mig på instagram har hängt med lite i svängarna, för er andra kommer min helg här:
 
I fredags jobbade jag halvdag. Åkte hem, packade klart och hakade på husvagnen efter bilen. Hämtade upp Min syster och far för att sedan åka norrut. Det var dags för cykelloppet Siljan Runt!
Det var ett bra val att ta husvagnen, lördagens morgon och förmiddag var nämligen regnig. Husvagn är trevligare än tält då.
Jag och min syster cyklade kortaste sträckan som är 7 mil. Trots regn under hela loppet kände jag mig stark och pigg. Vi kom i mål på en bättre tid än förra året, ca 3 timmar och 10 minuter.
 
 
Vi duschade, tog på oss torra kläder och kröp ner i husvagnens mysiga säng i väntan på pappa och brorsan som cyklade 16 mil.
När alla var klara styrde jag ekipaget hemåt igen. Strax innan 9 på kvällen parkerade jag hemma. Sov som en gris den natten, mör efter att ha kört upp, cyklat och kört hem.
Premiär för mig när det kommer till att köra med husvagn, och jag måste säga att jag är väldigt stolt över min insats! Att köra med släp av något slag är en av ytterst få saker som jag känner mig bra på, kanske för att så otroligt många är helt värdelösa på det?
 
 
På söndagen väntade jobb. En gudstjänst och en urnsättning. Kunde pusta ut något under eftermiddagen.
 
På måndagen åkte jag och mamma till Strömsholm för att besöka hästtävlingarna där. Väl hemma igen åkte jag med Ludde till min syster som skulle vara barnvakt och sen fixade jag mig inför kvällens dans i parken.
Höll mig städad men kom sent i säng, upp skapligt dagen efter för att åka med familjen på slottsvandring.
Ludde skötte sig exemplariskt under hela vandringen, stolt mamma! Han tyckte att det var väldigt spännande och roligt, och jag kan bara hålla med.
 
 
Sen byggde vi klart odlingstunneln innan det var dags att åka hem och äta, duscha och sova.
 
Jag gillar kontrasterna i mitt liv just nu. Att på en helg cykla 7 mil i regn, åka hem och ha gudstjänst och urnsättning, åka till Västerås för att kolla på hästar och sedan delta i en slottsvandring med familj och son. Sen avsluta helgen med växthusbygge.
Jag tycker att mitt liv är otroligt omväxlande och spännande just nu. Och vill ja ha lugn och ro sätter jag mig i trädgårdslandet och rensar ogräs.
 
Kroppen är stark, sommaren har precis kommit och jag njuter av livet.
 
Nu är jag där jag vill vara.
 
 
 
 
 

Sista April

Sista april. En dag som vanligtvis handlar om brasor, fest och folk.
Tanken var att vi skulle åka till den vanliga samlingsplatsen för oss grannar. Där brukar vi grilla, umgås och elda en brasa den här tiden på året.
Men när det började närma sig att åka hemifrån bestämde jag mig för att stanna hemma istället. Humöret var i botten och jag hade verkligen inte lust. Så istället för att stå där och vara osocial så gav jag mig ut på mountainbiken istället.
 
Jag var ute en bra stund och trampade omkring på små steniga stigar i skogen. Lyckades göra en snygg vurpa också, måste ha varit många år sen jag senast åkte omkull på en cykel så det var väl dags. Cykeln spårade i dom djupa, befintliga spåren och omkullåkningen var ett faktum. Valde dock ett ställe med enbart gräs, jord och lera, så det gick över förväntan.
Annars är det mycket sten på stigarna, och jag jobbar för fullt med att lära mig ta mig fram över stock och sten. Första gången jag gav mig ut på favoritstigarna vågade jag inte ha fart och cykeln kom knappt fram, men jag lär mig. Kanonträning för balans, koncentration, snabba beslut och muskler.
 
Idag blev det ingen musik i öronen, och det var jag väldigt glad för när jag väl trampade omkring där i skogen. Fåglarna kvittrade helt underbart och det låga humöret höjdes både av det och av träningskicken.
 
 
 
Johnnie och Ludde åkte och grillade korv med grannarna, och sen sammanstrålade vi hemma där jag tog över Ludde så att Johnnie kunde återvända till festligheterna.
När jag väl fått vår superpigga son att somna satte jag mig vid datorn där några räkningar betalades och deklarationen ordnades.
Och när jag ändå sitter här kan jag lika gärna uppdatera min stackars bortglömda blogg!
 
Nu måste jag dock krypa till kojs. Imorgon ska jordkällare renoveras, hästar skötas, nässelbröd och banankaka bakas, mat lagas, äppel-och körsbärsträd grävas ner, ett barn badas och mycket mer. Det vanliga alltså.
God natt!

Löpning

Så var helgen över igen. det känns som om jag hunnit med massor, fast ändå inte. Tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd i alla fall. Jag har alltid mina "Att Göra-listor" och enligt den har jag inte hunnit mycket, men jag har istället gjort sånt som jag mår bra av och tycker är roligt. Och att ta det lugnt finns inte på min lista, men behövs ändå ibland.
 
Vi här i norra Uppland har haft tur med vädret så jag har verkligen tankat d-vitamin. Både under ridturer och på löprundor.
Knäna känns bra så det har blivit en del löpning den senaste tiden. Det är en motionsfom jag verkligen älskar, oavsett årstid. Lite kämpigare på vintern, men har man rätt utrustning fixar man det med.
Nu när vårsolen ger energi blir jag extra sugen på att ränna runt i skogen på mysiga stigar. Löpning må vara jobbigt, men det är det jag gillar. Jag älskar att köra slut på mig själv ordentligt, och det är så enkelt under en löptur. Har man dåligt med tid, spring en kort runda i ett tempo som får rådjuren att knappt reagera när du blåser förbi. Gott om tid? Då kan man ta en lång, skön sväng i lagom tempo.
Löpning är så enkelt, samtidigt som det finns massor att lära sig och jobba på. Man behöver bara ett par bra skor och sköna kläder, så det är ingen dyr sport heller.
 
Jag gillar att testa olika sporter och motionsformer, men återkommer alltid till vissa. Är man småbarnsförälder, hästägare och dessutom tillsammans med en åkare, då måste man vara flexibel för att få allt att gå ihop. Det blir mycket träning på egen hand, då man får ge sig ut när man får möjligheten. Inte lätt att planera att träna med andra när jag inte vet exakt när sambon kommer hem till exempel.
Men att träna själv är oftast inget problem. Jag är lite av en ensamvarg och gillar ensamheten för det mesta.
Att kunna gå in i min bubbla, fokusera på mig själv och inte behöva ta hänsyn till andra.
Men med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sällskap ibland! Att träna med andra kan vara väldigt givande. Någon att prata med, en person som kan hjälpa till att dra upp hastigheten och någon som gör att jag känner mig säker.
Efter det så kallade joggingmordet har jag blivit lite rädd för att jogga ensam på vissa ställen. Då är det skönt med sällskap.
 
I fredags sprang jag en sväng när solen var påväg ner. Det var en fröjd att vara ute just då och löpningen gick riktigt bra. Bra musik i öronen piggar upp när man börjar bli lite trött i benen.
Jag har väldigt blandad musiksmak och det märks verkligen i min spellista. Imagine Dragons, Sabaton, Linkin Park, Ariana Grande och Anton Hagman för att nämna några. En del gamla, en del nya. Den röda tråden är den fartiga, uppiggande melodin. Inga tröga låtar där inte.
Några låtar lyssnade jag mycket på när jag hade cancer. Nu när jag är frisk håller dessa låtar mig motiverad, eftersom dom lockar fram känslorna jag hade då. När jag hör dom minns jag varför jag kämpar på framåt.
 
 
Idag sprang jag en sväng med min bror. Han kom över till mig och sen åkte vi tillsammans vidare upp till naturreservatet jag bor i närheten av.
Det var bitvis en hel del sten och rötter på stigen, men det gjorde bara löpningen roligare. Man fick hålla sig skärpt och vara snabb i fötterna.
När vi kom tillbaka till bilen hade vi sprungit omkring 8 km, med lite korta pauser mellan varven.
 
 
Nu ska jag duscha oss sen krypa till kojs. God natt!
 

Hobbycyklist

Efter en tråkig dag på jobbet och humöret i botten var det skönt att komma hem och ta en tur på cykeln. All dålig energi tappade jag på min väg över stock och sten i skogen och när jag kom hem var jag som en ny människa.
På vägen hem träffade jag även på en av mina äldre grannar, som blev så glad över den lilla pratstunden vi fick.
"Vad roligt att du tar dig tid att stanna och prata med en gamling som mig!" sa han glatt när jag skulle cykla vidare. Han är en fin man, sådär klok som bara äldre människor kan vara.
 
Eftersom jag inte är född här finns det massor av(för mig) outforskade stigar och vägar. Svängde in på en sådan stig idag, och det var en av dom mysigaste stigarna jag varit på. Stenmurar, husruiner, mossa och grönska. Vi bor så fint här, det är lätt att glömma det när vi rusar fram i vardagen.
 
Jag har börjat cykla allt mer på senare tid. Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i att cykla, men jag har verkligen fått upp ögonen för det nu. Mountainbiken tar mig ut på stigar jag kanske aldrig hade besökt annars, och jag får den där värdefulla tiden för mig själv.
Första gången jag gav mig ut på smala, steniga skogsstigar kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Balansen är obefintlig och jag höll på att ramla vid varje sten eller rot. Detta var för någon vecka sen.
Idag gick det bättre och för varje sten jag passerade utan problem växte självförtroendet och farten ökade. Jag gillar känslan av att utvecklas och göra framsteg, även om dessa må vara små och fjuttiga i andras ögon.
 
När jag kom hem åt jag en tallrik flingor med färska blåbär på innan jag och Ludde mös ner oss under en filt i soffan. Efter att ha sett sista avsnittet av "Sommar med Ernst" gick Ludde(Som är en aning Ernstfrälst) och la sig. Jag ska gå samma väg till mötes, men först en nattmacka!
 
 
 

Siljan Runt 2016

Ni som följer min instagram(anna__wallin) vet redan att jag deltog i ett cykellopp i lördags eftersom jag lagt ut en del bilder. Inlägg till bloggen skriver jag bara när jag har gott om tid, eftersom jag inte ser någon större mening med att skriva om det bara blir några rader.
Men nu tänkte jag skriva lite här om lördagens bravader.
 
På fredagen jobbade jag som vanligt. Fredagen kanske var den sista dagen vi vaktmästare är samlade innan jag slutar, så vi hade en liten avtackning. Jag ska jobba nu i sommar medans dom andra har semester i omgångar, sen vet vi inte hur det blir då det pågår en del förändringar i arbetslaget.
Jens tog med oss till golfbanan där vi åt lite god mat och testade att slå iväg några bollar. Jag har aldrig testat golf, men under ledning av Jens fick jag till några slag som jag var nöjd med. Jätteroligt att testa en ny sport!
 
Elin och Erik slår några slag under uppsikt av Jens. Lilla Saga tittar lungt och nyfiket på.
 
Efter jobbet hämtade jag Ludde och handlade lite smått och gott för att sedan skynda mig hem. Jag hade redan packat lite dagen innan så det gick rätt fort att få med sig allt nödvändigt.
Pappa kom över med sin packning och allt stuvades in i min bil. Cyklarna hängdes på bakpå bilen och sen kom vi iväg.
Det tog oss några timmar att åka upp till startplatsen som ligger en liten bit ifrån Mora. När vi kom fram stod två män och visade bilarna vart dom skulle. Pappa hade dock stått på ett annat ställe varje år men vilarna vinkades in på en annan plats.
Pappa vevade ner rutan och förklarade artigt att han alltid stått på "sin" plats och att han nu skulle åka sitt 40:e lopp. Männen var inte svårövertalade utan han fick omgående sin plats. Inte många som deltagit så många gånger, så det är lite status.
 
Vi parkerade och började förbereda inför natten. Jag smällde upp tältet på 5 minuter och pappa bäddade i bilen. Han ville nämligen sova i bilen men jag valde tält.
Just detta tält brukade vi tälta i hemma i trädgården när vi var små. Det är ett tvåmannatält, men på den tiden fick jag och mina 3 syskon plats.
Det var senast jag sov i det, lite roligt att tänka tillbaka när man kröp ner där i sovsäcken. Plus att jag kände mig som ett barn på nytt. Det var lite spännande att få tälta igen, det var ju som sagt längesen! Säkert 15 år sedan..
 
 
Fram till 22 på kvällen pumpades musik ut i högtalarna och jag hade den där härliga folkfestkänslan i kroppen. När vi hämtade ut våra startnummer kände jag dessutom pirret i magen. Dagen efter var det dags!
 
Jag sov inte mycket den natten. Vaknade vid 4 på morgonen av att det kom folk till startplatsen. Bilar kom körande och folk pratade. Det var ordentligt kallt i tältet och trots att jag var fullt påklädd i sovsäcken så frös jag. Sovsäcken skulle funka bra i 0-15 graderstemp. Pyttsan!
Kunde inte somna om eftersom jag var kall. Pappa klev upp 5 så jag gjorde detsamma. Frukost i bilen och sedan hjälpte jag pappa att bli klar.
Han skulle starta 7 men ville stå redo i kön kl 6.
När han var klar och gått till starten började jag sakta men säkert förbereda allt.
Det var svårt med klädvalet. Kollade på alla andra för att se vad dom valt. Valet föll på halvlånga byxor och långtröja.
Det skulle bli fint väder så jag klädde migh ändå rätt tunt. Mest som skydd för solens brännande strålar.
 
Under 15 minuter skulle vi 7-milare starta i valfri ordning. Jag valde att starta rätt sent och precis när jag satte mig på cykeln var kvarten över.
Jag ska erkänna en sak för er. Något som alla sportmänniskor vet är helt idiotiskt.
Jag hade bara testat cykeln 1 gång. Ca 1 km.
Varför denna idioti?
Jo, jag hade ingen racercykel. Bara en mountainbike och en gammal damcykel som jag har barnstolen på. Några veckor innan start hittade jag på en gammal racer som stod i ett skjul här hemma. Johnnie har bra mycket intressant i sina gömmor.
Pappa rustade upp cykeln och jag beställde nya bromshandtag från England då det ena fattades. Nya däck sattes på.
När den väl var klar började jag bli lite förkyld, så jag vågade inte cykla en ordentlig runda med den eftersom det skulle utlösa sjukdomen.
 
Själva kondisen hade jag tränat på såklart genom cykelturer med Ludde och en del trampande inne framför tv:n.
Det var alltså lite av en chansning. Okej då, en riktigt ordentlig chansning!
 
Därför startade jag sent. Ville inte ha en massa folk runt mig.
Trampade på i lungt tempo och tog rygg på andra 7-milare. Insåg snabbt att jag tagit på mig för lite kläder och glömde ta med extra plagg. Det var bara att gilla läget alltså.
Trodde att jag skulle få upp värmen men kalla vindar gjorde att jag frös trots att milen flög förbi.
 
Det var svårt att hitta andra som låg i mitt tempo. Ville gärna ta rygg på någon nu när jag var ny och oerfaren.
Passerade cyklist efter cyklist. Dom körde för långsamt.
En lång bit körde jag själv. Cykeln gick som smort så det var en fröjd att glida fram. I backarna fick jag bromsa en hel del då min cykel hade bättre rull än dom andra och därmed körde ifatt cyklister framför gång på gång.
 
Sista biten slog jag följe med en familj som hade mitt tempo. Trevliga var dom också.
Väl i mål hade jag gott om krafter kvar och hade kört på exakt 3,5 h. Bättre tid än jag väntat mig!
 
Jag fick min efterlängtade dalahäst(som man får istället för medalj) och knallade iväg till bilen. Stolt som en tupp!
Jag ville bara ta mig runt, det var mitt mål. Att då köra på en helt okej tid, ha krafter kvar vid målgång och dessutom känna mig helt fräsch i kroppen var bara underbart.
Dels så var det väldigt roligt och spännande att delta, men det var också en liten revansch för mig efter alla sjukdomsbesvär.
Jag gick på moln och fick så otroligt mycket ny energi. Det går nog inte att beskriva får någon som inte upplevt ett sånt här elände.
Till saken hör att jag är en otrolig tävlingsmänniska och jag har väldigt svårt att vara nöjd med mina prestationer. Jag tycker alltid att jag borde kunna prestera bättre.
 
 
Väl framme vid "Dalahästborden" fick man välja färg. Själv valde jag(som ni ser) att starta med en röd, den klassiska färgen.
 
Efter att jag duschat och väntat en stund gick pappa i mål. Jag mötte upp honom och tillsammans gick vi och hämtade hans stora dalahäst. När man cyklat 10,20,30 osv.. lopp får man en extra stor häst. Pappas var gigantisk jämfört med min lilla pålle.
Sen plockade vi ihop alla våra saker, pappa duschade och sen åkte vi hemåt. Nöjda och glada.
 
Funktionären kollar i listorna för att kontrollera att pappa verkligen kört 40 lopp. Sedan fick han välja färg.
 
Pållar på grönbete!
 
 
 
 
 

Mör i kroppen

Jag är just nu inne i en period då jag nästan aldrig sitter vid datorn. Det känns i alla fall så. När jag var sjukskriven satt jag här flera timmar varje dag, men nu rullar vardagen på så pass bra och snabbt att datorn prioriteras bort.
Tv:n sitter jag inte mycket vid heller och det känns faktiskt skönt att just nu inte vara "bunden" till något speciellt tv-program. Förr kunde jag följa lite serier men numera följer jag ytterst få program överhuvudtaget. Träningsprogrammen är av störst intresse men dessa är nästan obefintliga just nu.
Ska jag vara ärlig är nog nyheterna och framförallt sporten det jag tittar på mest. Fast jag blir mest deppad över nyheterna nu när läget är så oroligt i världen. Folk flyr, dör och/eller jagas från sina hem. Familjer splittras och folk är maktgalna. Pensionärerna mår dåligt och barnen är allt mer ouppfostrade. Människor blir allt räddare för andra människor. Därför tittar jag allt mindre på nyheterna med, jag orkar inte höra allt elände jämt och ständigt. Jag vill inte blunda för problemen, bara andas lite.
 
Jag fyller upp dagarna med så mycket annat. Ludde, städning, hästarna, träning, jobb.. Ni vet, dagarna går fort.
Kom nyss hem från ett träningspass som verkligen körde slut på mig.
Brorsan hörde av sig och frågade om vi skulle åka långfärdsskridskor, och det slutade med att både jag och pappa hängde med.
Vet inte om jag berättat det, men efter att ha nämnt för pappa att det vore kul att åka långfärdsskridskor väckte jag verkligen hans intresse.
Det slutade med att vi köpte varsitt par gamla skridskor på Emmaus för en billig peng. Jättefina! Visst, dom har några år på nacken men dom duger för oss nu när vi bara åker då och då.
 
Vi har hittills åkt två gånger. Första gången var det verkligen "Bambi på hal is" för både pappa och mig. Pappa var duktig på skridskoåkning i unga år och blev besviken över att han var så vinglig och dålig nu. Jag och brorsan peppade honom med att det säkert skulle gå bättre med lite övning. Bara för att man var duktig i unga år innebär inte det att man bara kan kliva ut på isen och ta upp skridskoåkningen där man slutade.
 
Jag var lite rädd att pappas stolthet fått sig en törn och att han inte skulle vilja åka igen, men idag hängde han på direkt.
Först åkte vi alla tillsammans, pappa låg oftast lite bakom oss andra. Plötsligt drog han om och avståndet bara ökade till honom. Jag och brorsan tog det lite lugnt och tänkte att vi hinner ifatt, men plötsligt låg han lååångt före oss.
Vi kämpade för att hinna ikapp, men först vid platsen vi startade ifrån hann vi ifatt honom. Det är nästan så man undrar om han övat i smyg, vilken förändring! Jag och brorsan höll ju faktiskt god fart och trots det hade vi svårt att komma ikapp.
 
Nu har jag duschat och satt mig här. Känner mig sådär härligt mör i kroppen som man brukar kunna göra efter ett ordentligt träningspass.
Får se om träningsvärken kommer den här gången, 9 km i god fart borde ju sätta sina spår. Förra gången åkte vi den korta svängen och då slapp jag värken konstigt nog.
 
Tyvärr har jag inga nya bilder att visa då jag har svårt att få in bilder i datorn nu efter att vi uppdaterade den. Får kolla med min datanörd till bror sen.
 
Passar även på att önska alla vasaloppsåkare ett stort Lycka till! (Och stort grattis till alla er som kört övriga lopp nu under vasaloppsveckan med gott resultat)
 
 

Min vardag

Veckorna går så fort nu, man har knappt hunnit börja jobba på måndagen innan det smäller till och är fredag. Jag hinner inte med någonting känns det som.
 
Vardagarna ser ut ungefär såhär:
Kliver upp 5.30 och gör frukost. Ludde vaknar oftast själv men annars väcks han 6.
6.30 klär vi på oss och går ut till bilen.
Åker till dagis och lämnar av Ludde efter att han inspekterat soptunnorna där utanför(Skrev nyligen om hans stora intresse för sopbilar och allt däromkring).
Åker till jobbet och jobbar fram till 11.30.
Hämtar Ludde, åker hem och äter lunch.
Lägger Ludde så att han får sova några timmar.
Kryper oftast ner i sängen jag med och sover fram till 16-17. (Ludde sover också så länge) 
Lagar mat, äter och i bästa fall diskar jag lite.
Tar med mig Ludde till stallet där vi mockar, tar in hästarna och klappar kor o får.
Kommer hem någonstans runt 20-21.
Ludde dricker välling och kryper till kojs.
Jag tränar, röjer upp lite och kanske sitter en stund vid datorn. Beror på vad jag känner för.
Kommer i säng runt 22-23.
 
Vissa dagar känner jag mig så pass pigg att jag stannar uppe när Ludde sover. Då brukar jag försöka städa, träna eller bara ta det lugnt.
På ett sätt njuter jag av dessa vardagar, då jag saknat dessa när jag varit sjuk och det inte har varit någon ordning alls. Samtidigt så känns det som om jag inte hinner något, dagarna bara rinner iväg.
Inget ovanligt antar jag, så känner nog många.
Visst har jag tiden, men inte orken just nu.
 
Förhoppningsvis kommer energin öka nu när jag börjat träna igen och framförallt nu när ljuset kommer tillbaka efter den mörka vintern.
 
 

Tråkväder..

 För en vecka sedan var vädret i en skidåkares ögon perfekt. Lagom kyligt, lagom mycket snö, sol och kanonspår att åka i.
 

Nu då? Molnigt, noll-gradigt, slask och knappt någon snö. Och som om inte det vore nog: I det sista som finns kvar av skidspåret ligger en nöjd blandrasvovve och rullar runt!
 
 
Jag har varit hemma med Ludde idag med, men på måndag räknar jag med att ordningen ska vara återställd. För att få lite frisk luft gick vi ut en sväng innan han skulle sova middag. Vi lekte på isfläckar, undersökte djurspillning och kollade på djurspår. Sånt där som ungar gillar att göra när dom är små.
Nu sover Ludde sött och jag funderar på att göra detsamma!
 
 

Torsdag

Ludde har varit pigg och glad idag och hostattackerna kommer allt mer sällan. Härligt!
Han vaknade när Johnnie kom hem från jobbet, runt halv 6 på morgonen. Johnnie gick och la sig och jag och lill-grabben gick upp.
Efter frukost började vi städa för att ha något att göra. Ludde hjälpte i vanlig ordning till och han gör mig alltid lika glad, för han har sån koll på vad som ska göras.
Jag tog den ena filten från soffan och gick ut för att skaka av den. Hör inget när jag skakar men känner att någon tittar på mig. Vänder mig om och där står Ludde med den andra filten i famnen.
Han fick beröm och vi bytte filtar med varandra. Sedan gick han in med den och la den på soffan, precis som jag bad honom. Han är en bättre hjälpreda än en del praktikanter jag haft i släptåg!
 
Sedan kollade vi på skidor. SM-veckan pågår för fullt och jag passar på att kolla nu när jag ändå är hemma med Ludde.
Efter herrarnas stafett blev Ludde trött och ville sova. På tok för tidigt jämfört med hur han normalt sover, men jag vill ju inte hindra honom. Är man trött så är man!
Så medans grabbarna låg i sina sängar och trynade passade jag på att cykla lite. Ville ändå se damernas stafett så istället för att ligga och slöa i soffan slog jag två flugor i en smäll.
 
 
Har legat lågt med träningen några dagar. Dels på grund av att Ludde varit sjuk, men också för att jag känt att en förkylning varit på gång för min egen del.
Nu känns det bättre och jag kör igång igen. Tyvärr är inte vädret det bästa utomhus med töande snö(ingen skidåkning) och isiga vägar(ingen jogging). Då är det bra att ha en spinningcykel som alltid är redo!
 

Längdskidåkning

På jobbet började vi prata om längdskidåkning och att det ska bli tråkigt väder nästa vecka. Vi var överrens om att det var bäst att passa på att åka nu när vädret är så bra. Vem vet när det blir såhär fina spår nästa gång?
 
Banan Johnnie gjort här hemma är 1,8km. Tidigare har jag åkt max två varv, är ju trots allt både otränad och ovan åkare. Arbetskamraten tyckte att det var dags för mig att åka tre. Challenge accepted!
 
Åkte hem från jobbet, åt lunch, bäddade ner Ludde i hans säng och när han somnat åkte jag dom tre varven. Var rätt bakhalt, men det funkade(som tur är så är det rätt slätt).
Nu känner jag mig sådär härligt mör i kroppen, samtidigt som jag är nöjd med både prestation och att jag varit ute och njutit av kanonvädret.
 
 

När allt bara känns underbart.

Kom nyss in efter att ha testat Johnnies skidspår här ute på åkern. Han har nämligen köpt en egen spårsläde som han och hans kompisar fixade spår med häromdagen.
Kanonspår blev det! Dock var samarbetet killarna emellan lite tveksamt då dom kört lite slalom här och var, men själva spåren är fina.
Åkte ett varv vilket innebär en sträcka på 1-2 km. Johnnie har sagt den exakta längden men jag minns inte just nu. 1,7 km kanske?
Ringrostig åkning men väldigt kul när man fick in rytmen. Stannade till, släckte pannlampan och bara njöt. Knäpptyst, stjärnklar himmel och månljus. Kan det bli en finare vinterkväll?
Vänder mig åt sidan och ser att vovve står tyst bredvid och spanar ut i mörkret. Vi står där bredvid varandra och bara njuter en stund innan vi fortsätter.
 
Detta var ett stort ögonblick för mig. Varför?
Jo, när jag låg på sjukhus i somras med smärtor, ensam och med sviktande tro på mig själv var det just denna stund jag drömde mig bort till.
När allt kändes riktigt jobbigt slöt jag ögonen och drömde mig bort till något bra. I just detta fall stod jag ute på åkern med skidorna på. Mörkret hade fallit och himlen var stjärnklar. Tystnad. Ingen smärta och inget elände. Jag tittar upp mot stjärnorna och bara njuter av livet.
 
Nu får jag faktiskt lite tårar i ögonen. Blödig jag blivit på senare tid..
Det var tufft i somras, riktigt tufft. Modet och hoppet om att bli av med allt elände var nästan obefintligt. Den där bilden hjälpte mig väldigt mycket när det var extra jobbigt.
Jag vet att många idrottare ofta jobbar så rent psykiskt. Ser sin målbild framför sig och riktigt går in i den drömmen. Tänker sig att det är verklighet.
 
Nog om känslosnack, ni måste ju vara trötta på det vid de här laget!
Skönt att stå på skidorna igen. Detta var första gången denna säsong, men förhoppningsvis inte sista.
Hade egentligen velat åka minst ett varv till men måste tygla mig lite. Får inte gå för fort fram även om jag vill.
Var sak har sin tid.
 
Tidigare idag åkte jag och Ludde spark. Vi åkte i går och när vi kom hem från dagis/jobb ville Ludde åka mer. Jag var hungrig men vädret var kanon och värre saker kan ju sonen kräva av en. Hellre att han vill åka spark än sitta inne och glo på tv, så såna här saker måste uppmuntras.
Efter en ca 3 km lång åktur i härligt solsken kom vi hem igen. Ludde fick hoppa i säng(han åt lunch på dagis) och jag åt min efterlängtade mat. Rester från igår: lammsadel, hasselbackspotatis och rödvinssås. Smaskens!
 

Nu är det dags för nattmacka(kan inte sova om jag inte ätit först) och sen är det dags att sova. God natt!

Siljan Runt

Kan glatt meddela(för er som inte följer mig på instagram) att jag nu är anmäld till mitt livs första cykellopp. Pappa och min äldsta bror cyklar loppet varje år, och jag har blivit allt mer sugen på att hänga med.
Loppet heter Siljan Runt och som loppets titel avslöjar cyklar man runt sjön Siljan. Man kan välja 3 olika längder på cykelloppet och jag har valt kortaste, dvs 70km. Längsta är 160km om jag inte minns helt fel, och det är den sträckan pappa och brorsan tar.
 
Vid mål får man sedan en dalahäst, vilket självklart är ett plus för min del. Kul med något annat än medaljer jämt!
Pappa, som cyklat loppet 39 gånger får snart bygga ut huset för att få plats med alla färgglada pållar. Bilden visar en del av dessa:
 

Jag har tidigare inte trott att jag varit en "cykelperson", men nu kände jag för en utmaning och här är den! Anmälan blev en riktig morot för mig och jag känner mig supertaggad, vad kul det ska bli!
 
Pappa blev jätteglad när jag berättade att jag skulle delta, han är nog lite stolt över att även jag vill ta del av hans tradition och intresse.
 
Nu återstår det att träna, träna och åter träna. Och framförallt: hålla mig frisk!
Nu på kvällen tittade jag på film och trampade på cykeln samtidigt. Smidigt att kunna slå två flugor i en smäll. Efter 1,5 mil kände jag mig nöjd för dagen och såg klart filmen från soffan.
 
Nu ska jag krypa ner i sängen och sova sött. Imorgon kommer Malin på besök!

En sväng till stan

I måndags åkte jag in till stan efter jobbet för att träffa mitt härliga A-gäng. Almungegänget. Några av dom har jag känt i över 20 år, övriga har droppat in under grundskoletiden. I högstadiet var vi ett gäng på 6 tjejer som alltid höll ihop och stöttade varandra, och det gör vi än i dag även om vi inte ses lika ofta längre.
 
Det härliga med A-gänget är att vi alltid har så roligt när vi ses. Trots att åren går har vi fortfarande lika lätt att skratta tillsammans.
Numera är det inte ofta alla har tid att ses samtidigt, men den här gången var gänget komplett. Komplett plus ½ kanske jag ska säga, då Karin hade med sig sin lilla tös.
 
Tiden går tyvärr fort när man har roligt och plötsligt var det dags att åter igen gå skilda vägar. Vi måste försöka ses oftare.. Härligt att hinna få en liten uppdatering på läget i alla fall, då jag inte träffat några av dom på länge.
Dom har koll på mig genom den här bloggen, vilket är väldigt skönt. Annars hade jag haft mycket att berätta efter sommarens sjukhusvistelse.
 
Lite trixigt att få med alla på bild, men Sandra lyckades. Så fina ni är tjejer!
 
 
Efteråt begav jag mig till Gränby för att kika lite efter träningskläder. Ett par shorts och ett par halvlånga byxor skulle behövas då jag tränar mycket inne nu på vinterhalvåret, och det blir rätt varmt med långbyxor då.
Att jag sedan, mitt inne på Intersport, kommer på att det är mellandagsrea gjorde mig hoppfull. Kanske man kan hitta något för bra pris?  
Men jag har höga krav både på pris och utseende, så efter att ha testat omkring 20 plagg gav jag upp. Var det inte det ena så var det de andra som inte stämde. Antingen satt dom konstigt över rumpan, eller så kanske dom klämde obekvämt i midjan, eller så såg man ut som en säl som klämt ner sig i alldeles för trånga byxor..
Av någon anledning avskyr jag alltid min kropp när jag står i en provhytt. Där uppmärksammas alla skavanker man har, eller helt enkelt de extra kilon man ätit upp sig över jul.
Jag gillar att träna i tajta kläder, och det gör letandet efter perfekta plagg svårt då minsta lilla detalj av ens kropp syns på ett annat vis än i pösiga plagg.
Så det blev inget, jag får fortsätta träna i långbyxor ett tag till. En sorts reflex att jogga i fick jag med mig hem i alla fall. Istället för stora, flaxiga västar kommer jag numera kunna jogga i något som snarare påminner om en sele med reflexer på. Skönt!
Har dock ingen bild på den så jag återkommer med det en annan dag.
 
Provhyttsselfie:  
 
 
 

Lycka är att vara frisk

Känslan när man sakta men säkert börjar lita på att ens kropp "håller ihop" igen efter allt elände jag fått gå igenom. Ingen smärta och inga besvär, bara obeskrivlig lycka.
 

 
 

Första joggingturen

Kom nyss in efter min första joggingtur på mycket länge! Om man nu kan kalla det för joggingtur vill säga. Tog med mig vovven ut på åkern bakom huset och joggade några varv i en rätt liten cirkel(ca 15-20 meter i diameter).
Mest för att känna på hur knän, rygg och övriga delar av kroppen svarar på den ökade belastningen.
 
Det kändes kanon och en våg av glädje sköljde genom kroppen. Detta var helt klart en milstolpe, även om jag är fullt medveten på att det kan komma bakslag.
 
Dessutom har jag bestämt mig för att, nu när jag börjar jogga igen, ändra min löpstil. Den löpstil jag fick lära mig i skolan är helt fel så det är hög tid att lära om mig nu när jag haft en så lång paus.
Att springa på en åker visade sig vara ett bra val, för då blev det så naturligt att springa rätt. Min felaktiga löpstil innebar att jag till exempel slog ner hälen först i backen snett framför kroppen, vilket gör att jag slösar mer energi på varje steg eftersom steget bromsas något. Man ska istället ställa ner framdelen av foten först, och det ska ske under kroppen. På så sätt slösar man alltså mindre energi. Kanske svårt för icke-joggare att förstå hur jag menar, men ni som gillar att träna förstår nog.
 
Hur som helst, härligt att komma ut på en joggingtur. Även om den var extremt kort. Underbart men kort, som en viss Magnus Uggla sjunger.
 
 
Skulle inte förvåna mig ett dugg om en del negativa människor nu undrar hur sjutton jag kan ut och jogga när jag fortfarande har lite problem med ryggen(på grund av stenten). Men efter det misslyckade försöket att avlägsna stenten kände jag att jag inte längre hade ro att bara ta det lugnt, så jag började träna lite lätt. Lätt styrketräning och 15 minuters cyklande framför tv:n för att ta några exempel. 
Och under den senaste veckan har ryggen varit bättre än den någonsin varit sedan jag fick den nya stenten. Så min taktik verkar funka.
Jag tycker inte att jag tar det lugnare på jobbet heller, snarare tvärt om.
Det går framåt.
 
 

Lätt träning

Just nu tränar jag ca 5 gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Fortfarande väldigt lätta övningar med nästan enbart kroppen som tyngd.
Det började med ungefär 4-5 övningar för att stärka knäna inför framtidens joggingturer, men sen har jag bara byggt på programmet med fler och fler övningar för att stärka resten av kroppen.
 
Nu är jag uppe i omkring 10 övningar som jag utför 10-20 repetitioner av, beroende på vilken övning det handlar om. Tyngre övningar repeteras färre än dom lättare. Vill inte belasta och påfresta kroppen för mycket än.
 
Jag lärde mig av misstaget 2014 då jag började jogga för långa turer alldeles för tidigt, vilket resulterade i knäproblem som höll i sig över 6 månader.
Därför tränar jag upp styrkan i hela kroppen innan jag kommer börja jogga korta svängar. Bara för att jag har kondisen till en viss distans, betyder inte det att kroppen klarar påfrestningen under just den distansen.
Jag förlorade massor av muskler och kondis under cancerperioden, och är fortfarande inte i närheten av min forna muskelmassa och ork.
 
Men jag jobbar på det, sakta men säkert. När kroppen känns bra(vilket handlar mycket om dagsformen) tränar jag lite lätt eftersom varje pass tar mig ett myrsteg närmare mitt mål.
Ska tillägga att jag självklart lyssnar på kroppen och inte tränar om det inte känns bra. Under dom här två åren från cancern tills nu har jag verkligen lärt mig att tyda kroppens signaler och har rätt bra koll på vad jag klarar och inte. Dessutom är läkarna inkopplade och drar i handbromsen om dom misstycker angående något.
 
Stenten ger ett visst obehag i form av öm rygg och buk, men nu vet jag att det är den som bråkar och att jag kan träna lite lätt trots lite obehag. Dagar då det känns mer äter jag värktabletter och tar det lugnt. Dagsformen som sagt.
På måndag ska jag börja jobba igen och jag hoppas att det går bra den här gången. Det kommer vara korta dagar så det borde gå bra. Tycker att jag känner mig för pigg för att vara hemma, men är självklart lite oroad för hur det kommer gå i och med alla bakslag tidigare. Gäller att träna upp sen "psykiska orken" också, eftersom jag gärna blir väldigt trött av att vara skärpt, delta längre stunder i samtal osv.
Går det inte så går det inte, men då har jag i alla fall gjort ett försök.
 
Mina vänner och bekanta får stå ut med att jag är lite osocial för tillfället, men jag fokuserar på att få igång kroppen, knoppen och börja jobba. När allt börjar ordna sig ska jag försöka ta igen allt jag missat!
 
När jag gick i grundskolan hette denna övning "Hitlers hund". Anledningen var solklar i och med att man står på alla fyra och hör en rörelse som påminner om Hitlerhälsningen. Undrar om övningen har kvar sitt något konstiga namn?

 

Lätt träning

Som jag nämnde häromdagen har jag börjat träna så smått. Superlätta övningar som känns bra, trots katetern. Träningspassen tar säkert inte mer än 10 minuter i nuläget, och jag fokuserar mest på att träna upp knäna(för att undvika att överanstränga dom igen) och lite allmän styrka i kroppen.
 
Jag använder inga vikter eller motstånd till benen, men till armarna använder jag mina lätta vikter jag köpte för bra många år sedan. 1 kg i varje hand känns lagom såhär i början.
Trots att jag inte använt annat än kroppens egen vikt till benen får jag rätt ordentlig träningsvärk såhär dagarna efter. Då förstår ni hur svag min kropp blivit nu under sommaren och hösten.
 
Jag ligger lågt med core-träningen (mage och rygg) så länge eftersom det inte känns bra med katetern än. Men jag blir allt rörligare så det ska nog gå bra snart. Jag kan fortfarande inte böja ryggen speciellt mycket(känns obehagligt där slangen går in i njuren), så det blir ett bra träningspass att bara plocka upp Luddes leksaker från golvet.
Knäböj vid varje leksak blir rätt många upprepningar efter ett tag!

Känns bra att vara igång. Vågar dock inte lägga upp en plan för träningen eftersom allt beror på mitt hälsotillstånd, men jag tar det som det kommer. Är skönt att ha lite träning i kroppen om jag blir sämre igen, så man har något att sätta emot. Det är ju självklart lättare att "parera" motgångarna om man har lite kraft i kroppen.
 

Sen går jag promenader varje dag med Viggo. Enbart korta sträckor på ca 1½-3 km beroende på hur kroppen känns. Även promenaderna går allt bättre, jag blir ju som sagt rörligare och rörligare för var dag som går.
 

Längtar efter vintern

Igår besökte jag Vårdcentralen och fick hjälp att byta kompressen som sitter där kateterslangen går in till njuren. Numera skrämmer det mesta som har med sjukvård mig, eftersom jag är så rädd att det ska göra ont. Därför gick jag dit något nervös. Detta hade inte oroat mig det minsta för 2 år sedan, men alla sjukhusbesök har satt sina spår.
Men när jag kom på att detta inte borde vara värre än den piccline jag hade när jag var cancersjuk, kändes det bättre.
För er som inte vet: När jag hade cancer fick jag en liten slang i armen som sen gick hela vägen in till hjärtat. Genom denna slang fick jag mina cellgifter varje vecka. Denna lilla smala slang kallas piccline.
 
Hur som helst: Sköterskan var jätteförsiktig när hon tog loss den tidigare kompressen och gjorde rent. Allt såg bra ut och en ny kompress sattes på. Klart!
Sen åkte jag till jobbet en sväng för att lämna lite sjukskrivningspapper och annat. Alla var glada över att se mig och jag blev kvar en bra stund.
 
När jag kom hem igen passade jag på att gå en sväng med Viggo eftersom vädret var så fint. Men det ömmade lite lätt från njurpartiet på grund av slangen, så det blev en kortare tur än jag egentligen velat. Man får gå lite efter dagsformen förstår ni. För även om det säkert inte är någon fara att gå längre även om det ömmar lite, så kan man inte precis njuta av promenaden om det ömmar till i varje steg.
 
Istället gick vi ut på åkern så att Viggo fick springa lite fritt. Själv gick jag och drömde mig bort till vinterns längdskidåkning. Får vi klartecken från bonden så ska vi helt klart dra spår på den åkern i år igen, då det var jättesmidigt att ha 50 meter(om ens det) till skidspåret. Då kunde vi åka en sväng så fort man fick möjlighet.
Och åkern är stor så det räckte med 2 varv i vårat spår så var vi helt slutkörda, otränade som vi var och fortfarande är.
 

Förövrigt känns det rätt bra just nu. Jag kan röra mig mer och mer utan att det gör ont så jag kan roa mig allt bättre om dagarna. Städa, gå promenader m.m. Lätta saker men ändå roligare än att ligga och titta på tv hela dagarna. Det är så tråkigt att vara hemma utan Ludde. Det händer inget här utan honom..
 
Igår körde jag ett superlätt styrkepass. Bara så att kroppen kommer igång lite i väntan på att läkarna ska få ordning på mig. Någonstans måste man börja. Måste ju vara i form till i vinter när det är dags för längdskidåkning!

Att ha råd med sport

Kollade lite på nyhetsmorgon nu under förmiddagen.
 
En kvinna berättade att hon bestämt sig för att åka Tjejvasan, tränade och när dagen kom genomförde hon loppet. Till allas(inklusive sin egen) förvåning kom hon på en 8:e plats. När hon sedan efter loppet pratade med sin far via telefon var han såklart stolt men också förvånad över dotterns fina tid i skidloppet. Han hade sedan avslutat samtalet med att be om ursäkt för att dom inte gett henne bättre möjligheter att sporta som barn. Men tyvärr hade ekonomin inte tillåtit det.
 
Hon började fundera mer över just det, att ekonomin ofta sätter stopp för många ungdomar som vill sporta, och samlade in prylar m.m. som nu resulterat i en auktion till förmån för barns sportande. Auktionen pågår just nu, och går ni in på Nyhetsmorgons hemsida kan ni vara med och buda.
 
Ett väldigt fint initiativ, och jag hoppas att dom får in massor av pengar. Alla barn ska ha möjlighet att sporta, så är det bara.
Både jag och Johnnie har egna erfarenheter inom detta ämne. Vi har båda 3 syskon var och ekonomin var inte den bästa när vi var små.
Mina föräldrar var bönder och det blir man inte rik på. Trots att vi var 4 barn och mina föräldrar inte hade mycket pengar över ska dom ha beröm för hur mycket dom faktiskt gjorde för oss. Vi alla fick möjlighet att sporta även om det som sagt var begränsat. Jag red till exempel på ridskola när jag var yngre, och det är inte billigt!
 
Men eftersom vi dessutom var ett helt gäng sportade vi en hel del där hemma på gården. Vi åkte skridskor nere på åkern, pulka bakom grannhuset och liknande. Oj, vilka fina minnen! Barn behöver inte mycket för att ha roligt och vardagsmotionen fanns det gott om på den tiden.
 
Men trots det finns det folk som inte har råd med det ett barn behöver för att sporta. När man är ung kan man dessutom behöva testa på lite olika sporter innan man hittar rätt. Att det då ordnas auktioner för att samla in pengar till just barn och ungdomars idrottande är underbart.
 
Vi har pratat om detta nu när vi har Ludde. Ludde är ensambarn och kommer därför inte ha den konkurrens om "sportpengarna" så som ett gäng på 4 syskon har. Dessutom är vi överrens om att stötta och uppmuntra Luddes sportande så mycket vi bara kan, vilket inte är självklart i alla familjer.
Men trots detta vill vi absolut inte skapa ett bortskämt monster som bara pekar och sen får. Det finns tillräckligt många såna här i världen..
Han ska få kämpa för det han vill ha genom att spara födelsedagspengar och liknande. Precis som vi fick göra som små. Det lär man sig enormt mycket av! Att bara få saker gratis utan problem gör att barnen inte lär sig pengarnas värde.
Självklart så kommer vi stå för det mesta av pengarna när han sportar, men "överflödet" får han betala själv. Vill han till exempel ha extra snygga och dyra sportkläder utöver det nödvändiga, får han betala med egna pengar osv. Det får finnas gränser för vad mamma och pappa betalar.
Sen har vi dom där föräldrarna som till exempel köper en dyr ponny till dottern att tävla på, men som hon inte gör annat med än just tävlar på. Resten får föräldrarna fixa. Barnen ska ha intresset och föräldrarna ska lära sina barn att ta ansvar för sina sportprylar. Vare sig det är en ponny, cross eller ett par längdskidor.
Det är mycket att tänka på när det handlar om barn och sport!
 
Jag gillar att sporta och hoppas verkligen att Ludde blir likadan. Men med hans energi vore det konstigt om han blev annat än aktiv som tonåring och vuxen. Jag håller tummarna!
 
 
 
 

Aron Anderson

Nu under helgen kommer tusentals män, kvinnor och barn springa Tjurruset/Kalvruset. Ni som har hängt med i mitt liv ett tag vet att det är ett terränglopp där arrangörerna siktar på att det ska vara så kladdigt och tufft som möjligt.
Man springer alltså en mil i riktigt tuff terräng. Vadar i midjehögt vatten, klafsar i djup lera, springer upp för riktigt branta backar.. Ja, ni fattar.
 
Det är, som ni också vet, ett lopp jag länge velat delta i. Var anmäld även i år(Fick stå över förra året på grund av väldigt ömma knän) och ja, det blir självklart inget lopp i år heller. Jag får köra "tredje gången gillt".
 
Någon som däremot deltog i årets lopp var Aron Anderson, en kille jag bara måste få lyfta fram.
 
Text från hans hemsida:
 
"När Aron var 9 år gammal opererades han för cancer och hamnade i rullstol. Han tog tidigt ett beslut att inte låta rullstolen stoppa honom utan att istället se vilka möjligheter den kunde ge honom. Sen det beslutet har Aron bland annat varit med på fyra Paralympics i tre olika sporter, han har åkt Vasaloppet sittandes, cyklat armcykel till Paris och som första person någonsin i rullstol bestigit Kebnekaise. Som om det inte var nog har han även simmat över Ålands hav med bara armarna och kört en Svensk klassiker på under 24h."
 
Och idag tog han sig alltså igenom Tjurrusets leriga bana. Inget kan stoppa den killen!
Jag beundrar hans kämparglöd något alldeles enormt och han har blivit en stor förebild. Ständigt bevisar han att man kan bara man vill tillräckligt mycket.
 
 

Besök gärna hans hemsida www.aronanderson.se och läs mer om denne fantastiske kille.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0