Anna - Life is easy if you wear a smile!

Jag är just nu inne i en period då jag nästan aldrig sitter vid datorn. Det känns i alla fall så. När jag var sjukskriven satt jag här flera timmar varje dag, men nu rullar vardagen på så pass bra och snabbt att datorn prioriteras bort.

Tv:n sitter jag inte mycket vid heller och det känns faktiskt skönt att just nu inte vara "bunden" till något speciellt tv-program. Förr kunde jag följa lite serier men numera följer jag ytterst få program överhuvudtaget. Träningsprogrammen är av störst intresse men dessa är nästan obefintliga just nu.

Ska jag vara ärlig är nog nyheterna och framförallt sporten det jag tittar på mest. Fast jag blir mest deppad över nyheterna nu när läget är så oroligt i världen. Folk flyr, dör och/eller jagas från sina hem. Familjer splittras och folk är maktgalna. Pensionärerna mår dåligt och barnen är allt mer ouppfostrade. Människor blir allt räddare för andra människor. Därför tittar jag allt mindre på nyheterna med, jag orkar inte höra allt elände jämt och ständigt. Jag vill inte blunda för problemen, bara andas lite.

 

Jag fyller upp dagarna med så mycket annat. Ludde, städning, hästarna, träning, jobb.. Ni vet, dagarna går fort.

Kom nyss hem från ett träningspass som verkligen körde slut på mig.

Brorsan hörde av sig och frågade om vi skulle åka långfärdsskridskor, och det slutade med att både jag och pappa hängde med.

Vet inte om jag berättat det, men efter att ha nämnt för pappa att det vore kul att åka långfärdsskridskor väckte jag verkligen hans intresse.

Det slutade med att vi köpte varsitt par gamla skridskor på Emmaus för en billig peng. Jättefina! Visst, dom har några år på nacken men dom duger för oss nu när vi bara åker då och då.

 

Vi har hittills åkt två gånger. Första gången var det verkligen "Bambi på hal is" för både pappa och mig. Pappa var duktig på skridskoåkning i unga år och blev besviken över att han var så vinglig och dålig nu. Jag och brorsan peppade honom med att det säkert skulle gå bättre med lite övning. Bara för att man var duktig i unga år innebär inte det att man bara kan kliva ut på isen och ta upp skridskoåkningen där man slutade.

 

Jag var lite rädd att pappas stolthet fått sig en törn och att han inte skulle vilja åka igen, men idag hängde han på direkt.

Först åkte vi alla tillsammans, pappa låg oftast lite bakom oss andra. Plötsligt drog han om och avståndet bara ökade till honom. Jag och brorsan tog det lite lugnt och tänkte att vi hinner ifatt, men plötsligt låg han lååångt före oss.

Vi kämpade för att hinna ikapp, men först vid platsen vi startade ifrån hann vi ifatt honom. Det är nästan så man undrar om han övat i smyg, vilken förändring! Jag och brorsan höll ju faktiskt god fart och trots det hade vi svårt att komma ikapp.

 

Nu har jag duschat och satt mig här. Känner mig sådär härligt mör i kroppen som man brukar kunna göra efter ett ordentligt träningspass.

Får se om träningsvärken kommer den här gången, 9 km i god fart borde ju sätta sina spår. Förra gången åkte vi den korta svängen och då slapp jag värken konstigt nog.

 

Tyvärr har jag inga nya bilder att visa då jag har svårt att få in bilder i datorn nu efter att vi uppdaterade den. Får kolla med min datanörd till bror sen.

 

Passar även på att önska alla vasaloppsåkare ett stort Lycka till! (Och stort grattis till alla er som kört övriga lopp nu under vasaloppsveckan med gott resultat)