Mitt 2015
Nu tar jag en paus från städningen här hemma och sammanfattar mitt 2015 här på bloggen.
Eftersom jag inte kan minnas annat än sjukdom och nytt jobb, tjuvkikade jag i min blogg för att friska upp minnet.
Det blir ett enkelt inlägg detta, för mitt år har egentligen inte handlat om så mycket mer än just sjukdom och nya jobbet..
Året började med knäproblem(gick ut för hårt med löpningen och fick ont i knäna, vilket höll i sig ca 6 månader) och förkylningar som avlöste varandra.
Under våren blev knäna bättre lagom tills att jag skulle börja på nya jobbet. Tyvärr hann jag knappt börja jobba åt Dannemorabygdens Församling innan jag fick kraftiga smärtor i buken. Detta visade sig vara en infektion och läkarna försökte behandla med antibiotika.
Tabletterna fick mig att kräkas och jag rasade i vikt. Rekommenderar INTE den bantningskuren.
Tillslut gav läkarna upp och bestämde sig för operation. Väl inne i buken visade det sig att vänster äggstock(höger är utplockad och nedfryst) växt samman med tarmen och urinledaren. Läkarna särade på dessa och äggstocken plockades ut eftersom den ändå var sönderstrålad och därmed inte till någon nytta. Dessutom städade dom upp lite eftersom en del var hade samlats.
Hela infektionen berodde alltså på strålningen jag fått som cancerbehandling 2013.
Hela sommaren och större delen av hösten har handlat om sjukdom, sjukskrivning, läkning och allmän återhämtning.
Sen har vi berättelsen om stenten. Under operationen satte dom in en stent(ett rör som vidgar) i urinledaren då dom upptäckte att det var aningen trångt där. Om flödet inte är tillräckligt kan njuren tillslut ta skada.
Efter 2 månader avlägsnades stenten och första dagarna kändes kanon. Stenten irriterade en del så det var skönt att bli av med den.
Lyckan blev dock kortvarig då jag några dagar efter ingreppet fick hög feber. Det visade sig bero på stopp i urinledaren så stenten hade inte gjort sitt jobb. Aldrig har jag haft en sån hemsk frossa!
Eftersom läget var akut fick jag en kateter som dränerade njuren.
Den hade jag en månad innan en ny stent(Om jag förstått det rätt, en något tuffare variant) sattes in.
Innan vi hann, under kontrollerade former, dra ut stenten fick jag fruktansvärt ont i njuren och det visade sig att stenten "knycklat" ihop sig och därmed orsakat ett flödesstopp.
Smärtstillande knaprades flitigt i någon dag innan jag fick tid för operation. Stenten avlägsnades och sen gick jag på nålar dom följande 2 veckorna, rädd att eländet skulle fortsätta.
Nu har veckorna rusat iväg och allt tycks funka. Var på röntgenundersökning strax innan jul för att se om urinvägarna ser bra ut, men har inte fått svar än. Det kommer antagligen efter nyår.
Jag jobbar igen(halvtid) och allt känns bra. Vid ett tillfälle när jag blev kall under en promenad kände jag av njuren, men annars har jag varit ovanligt frisk. Peppar, peppar, ta i trä..
Som nu förstår är jag inte helt nöjd med 2015. Det känns som 2013, dvs ett år som bara handlade om elände, smärta och sjukdom.
Men livet går vidare och ett nytt år närmar sig med stormsteg. Som man brukar säga: "Ett nytt år med nya möjligheter".
Jag är igång och tränar igen, fast mycket försiktigt nu i början. Lätt styrketräning och korta joggingturer. Mycket av nästa år kommer att handla om att komma tillbaka rent fysiskt. Jag är ständigt trött, orkeslös och ingen kondition. Det vill jag ändra på och återgå till min tidigare fysik, innan cancern.
Nästa år väntar ett nytt jobb också. Vikariatet åt kyrkan går ut och det är dags att söka sig vidare. Vad detta nya jobb är vet jag inte än, det återstår att se.
Jag ska passa på att tacka er bloggläsare för stöttande kommentarer och uppmuntrande ord under det gångna året. Nu får mig att orka ta mig igenom eländet och fortsätta tro på att allt kommer bli bra. Gott nytt år på er, och jag hoppas att ni fortsätter följa min resa även nästa år.
Nu väntar jag med spänning på vad 2016 har att erbjuda!
En sväng till stan
I måndags åkte jag in till stan efter jobbet för att träffa mitt härliga A-gäng. Almungegänget. Några av dom har jag känt i över 20 år, övriga har droppat in under grundskoletiden. I högstadiet var vi ett gäng på 6 tjejer som alltid höll ihop och stöttade varandra, och det gör vi än i dag även om vi inte ses lika ofta längre.
Det härliga med A-gänget är att vi alltid har så roligt när vi ses. Trots att åren går har vi fortfarande lika lätt att skratta tillsammans.
Numera är det inte ofta alla har tid att ses samtidigt, men den här gången var gänget komplett. Komplett plus ½ kanske jag ska säga, då Karin hade med sig sin lilla tös.
Tiden går tyvärr fort när man har roligt och plötsligt var det dags att åter igen gå skilda vägar. Vi måste försöka ses oftare.. Härligt att hinna få en liten uppdatering på läget i alla fall, då jag inte träffat några av dom på länge.
Dom har koll på mig genom den här bloggen, vilket är väldigt skönt. Annars hade jag haft mycket att berätta efter sommarens sjukhusvistelse.
Lite trixigt att få med alla på bild, men Sandra lyckades. Så fina ni är tjejer!
Efteråt begav jag mig till Gränby för att kika lite efter träningskläder. Ett par shorts och ett par halvlånga byxor skulle behövas då jag tränar mycket inne nu på vinterhalvåret, och det blir rätt varmt med långbyxor då.
Att jag sedan, mitt inne på Intersport, kommer på att det är mellandagsrea gjorde mig hoppfull. Kanske man kan hitta något för bra pris?
Men jag har höga krav både på pris och utseende, så efter att ha testat omkring 20 plagg gav jag upp. Var det inte det ena så var det de andra som inte stämde. Antingen satt dom konstigt över rumpan, eller så kanske dom klämde obekvämt i midjan, eller så såg man ut som en säl som klämt ner sig i alldeles för trånga byxor..
Av någon anledning avskyr jag alltid min kropp när jag står i en provhytt. Där uppmärksammas alla skavanker man har, eller helt enkelt de extra kilon man ätit upp sig över jul.
Jag gillar att träna i tajta kläder, och det gör letandet efter perfekta plagg svårt då minsta lilla detalj av ens kropp syns på ett annat vis än i pösiga plagg.
Så det blev inget, jag får fortsätta träna i långbyxor ett tag till. En sorts reflex att jogga i fick jag med mig hem i alla fall. Istället för stora, flaxiga västar kommer jag numera kunna jogga i något som snarare påminner om en sele med reflexer på. Skönt!
Har dock ingen bild på den så jag återkommer med det en annan dag.
Provhyttsselfie:
Julfirande
Det är mycket julfirande nu under julhelgen, och därför blir det inte speciellt mycket uppdateringar här på bloggen. Har däremot fått rumpan ur vagnen och skaffat instagram, och dit är alla bloggens följare välkomna. Jag har så mycket bilder som inte behöver text, och då känns det bättre att lägga ut dom på ett ställe där bilden, och inte texten, står i fokus.
Instagramkontot heter "anna__wallin", observera att det är två streck mellan namnen.
Förövrigt så har det firats jul för fulla muggar. I onsdags kom min familj hit och firade, igår(på julafton) var vi hem till Johnnies syster, idag besökte vi Johnnies bror och i morgon står hans far på tur. På söndag ska vi till Västerås för att träffa min moster.
Fullt upp!
Brorsan fixade en riktigt fin gran i år:
Vovve ville hellre bli kliad på magen än posera på ett foto..
Lycka är att vara frisk
Känslan när man sakta men säkert börjar lita på att ens kropp "håller ihop" igen efter allt elände jag fått gå igenom. Ingen smärta och inga besvär, bara obeskrivlig lycka.
Onsdagens undersökning
I onsdags var jag in till sjukhuset för att röntga urinvägarna. Allt har känts bra efter att dom tog bort stenten, men läkarna ville ändå röntga för att se om allt ser ut att funka tillräckligt bra.
Stenten har alltså suttit i urinledaren, då en förträngning gjorde att flödet inte funkade tillräckligt bra. Njuren kan ta skada av det otillräckliga flödet, så därför ville läkarna åtgärda problemet.
Då jag har märkt att folk emellanåt har dålig koll på kroppens anatomi, visar jag härmed en bild på en kvinnas urinvägar(Bilden kommer från internet)
Man får aldrig några besked vid själva röntgenundersökningen då en läkare måste titta på bilderna först. Eftersom julen nalkas kommer jag antagligen inte få svar förrän efter nyår. Men det gör inget, huvudsaken är att det känns bra just nu och förhoppningsvis ett bra tag framöver.
Själva undersökningen tog tid, men gick förövrigt bra. Dom fick sticka mig 3 gånger innan dom fick in infarten i ett blodkärl. Förvånar mig inte då mina blodkärl i vanlig ordning gjort vad dom kunnat för att gömma sig inför sjukhusbesöket. Tittade ner på mina armar när det var dags att sätta infart, och blodådrorna var som sytrådar. Jag förstår att dom inte vill vara med längre, men det underlättar inte situationen.
Hur som helst, tillslut gick det. Jag fick dricka ungefär en liter vatten och sedan vänta någon halvtimme. Toabesök för att tömma blåsan och sedan var det dags. Ett radioaktivt medel sprutas in i blodet som man sedan kan följa i sin väg mot urinblåsan. En skärm visar medlets framfart i form av små vita prickar mot en svart bakgrund. Fascinerande att se. Jag får ligga still i 20 minuter, sen är det klart.
Ytterligare ett toabesök men den här gången mäter man mängden urin för att mäta hur mycket som runnit ner i blåsan under dessa 20 minuter. I anslutning till undersökningen fick jag även ett urindrivande medel för att öka flödet något.
Nu återstår bara att få höra läkarens utlåtande. Jag hoppas så otroligt mycket att det är klart nu. Jag vill njuta av livet och dess vardag, inte "hänga" på sjukhuset var och varannan dag.
Musikhjälpen -15
Nu har väl inte missat att Musikhjälpen pågår? Både i P3 och SVT 2.
Jag är helt trollbunden av Musikhjälpen varje år, och lyssnar så mycket jag bara kan. Aldrig är musiken så bra och blandad som under den veckan, så jag kan varmt rekommendera er att lyssna om ni inte redan gör det. Jag får höra så mycket gamla "godingar" som fallit i glömska under årens lopp!
Försöker städa här hemma men kommer då och då på mig själv med att dansa och sjunga med låtarna istället för att plocka leksaker. Humöret är på topp!
Självklart skänker jag pengar varje år. Jag tjänar inte mycket, men jag har tak över huvudet, kläder på min kropp och mat på bordet. Alltså har jag råd att skänka en hel del. Jag blir gråtfärdig varje år när Musikhjälpen går av stapeln, för då märker man hur givmilda många fortfarande är i ett land som ofta tycks ha blivit för "fint" för att hjälpa dom som har det sämre.
Folk hävdar att dom inte har råd att skänka, och går sedan och köper senaste mobilen. Jo tjena.
Kom igen nu och skänk en slant!
Jag får ofta så dåligt samvete. Man hör om alla barn och vuxna som har det svårt, inte har något hem och mätta magar kan dom bara drömma om. Deras liv är ett stort kaos och dom har ingen aning om hur morgondagen ser ut. Vårdtäkter, misshandel och mord är vardag för både stora och små.
Sen tänker jag på min lilla grabb som sover sött i sin säng med mätt mage och varmt täcke över sig. Vi har haft en sån förbannad tur som föddes i Sverige, och inte i till exempel Syrien.
Jag har möjlighet att ge min son en trygg och lugn uppväxt där han känner sig älskad. Hans största problem om dagarna är att han inte får det där kexet han vill ha eller att han inte har lust att gå in från trädgården riktigt än.
Årets tema i Musikhjälpen är klimatet och dess förändringar. Stormar, torka, översvämningar m.m. gör att folk måste lämna sina hem. Det är något vi i Sverige inte märker av så mycket av än, tack och lov. Men andra är inte lika lyckligt lottade.
Dra ditt strå till stacken och skänk en slant. Du har råd, det vet du.
Ärrad för livet
Såhär ser mitt ärr på magen ut idag. Dom flesta av er som följer bloggen har säkert koll, men jag förklarar ändå.
Det vågräta ärret är efter att Ludde fick plockas ut i vecka 32 på grund av cancerdiagnosen jag fick. Som ni ser är det lite av ett dike eftersom själva ärret ligger lite längre in än magen i övrigt, framförallt på min vänstra sida. Annars har det läkt väldigt bra, både enligt mig och läkarna.
Nervtrådarna har funnit varandra igen(förut hade man en lite avdomnad känsla närmast ärret eftersom nervtrådarna skurits av) och ärret har bleknat.
Det lodträta ärret är från operationen i somras, då läkarna blev tvungna att öppna min buk på grund av en infektion. Urinledaren, äggstocken och tarmen hade vuxit samman på ena sidan efter strålbehandlingen jag fick 2013 och det var det som orsakat infektionen.
Äggstocken plockades ut då den ändå var strålskadad och inte skulle funka igen, och jag vill minnas att dom sydde något stygn i tarmen. Urinledarens problem borde ni inte ha missat, eftersom jag regelbundet tjatat om min stent och alla besvär kring det.
Ärret i sig läker trögt. Det buktar ut något och går bland annat över bukens mest utbuktande del, vilket gör att alla kläder gärna dras fram och tillbaka över ärret. Jag går fortfarande mest i "mammabyxor" som dels går hela vägen upp över magen(dvs inga byxkanter precis vid ärret) och dessutom sitter rätt löst över just det känsliga området. Kan varmt rekommendera mammabyxor efter operationer i buken/magen!
När jag jobbar har jag arbetsbyxor, och dom är rätt hårda i sömmar och kanter eftersom dom är sydda i hårt o starkt tyg. Eftersom byxkanten går precis över ärret har jag löst det så att jag har strumpbyxor, långkalsonger och en tunn handduk/trasa mellan själva byxorna och ärret.
Det funkar bra, lite bökigt när man ska på toa bara. Det klassiska problemet på vintern med alla lager kläder man har.
Jag kommer alltid ha dessa ärr och dom kommer alltid att synas även om dom bleknar. Men det gör mig inget, huvudsaken är att jag får ha hälsan i behåll.
Ärren påminner mig om att vara tacksam och inte ta livet och hälsan förgivet.
Frost
Ibland påminner naturen mig om hur fantastisk den är.
Tänk att lite frost på bilen kan göra mig så fascinerad!
Pepparkaksbak
Igår bakades det pepparkakor här hemma. Jag och Ludde bakade iordning en deg häromdagen som sedan fick vila i kylen tills vi skulle få tid att kavla ut den.
Min privata åsikt är att det både är bättre och roligare att göra degen själv. Det tar inte alls lång tid men man får självklart komma ihåg att den ska vila i kylen över natten innan man kavlar ut och gräddar.
Den här gången testade jag ett nytt recept som kom med ICA´s reklamblad. Hade dock önskat något mer smak och dessutom tyckte jag att den var lite svårjobbad. Bra att veta tills nästa gång vi ska baka.
Hur som helst, Ludde tyckte att det var rätt kul. Roligt att pyssla med formarna och leka med mjölet, men själva degen tröttnade han relativt snabbt på.
Han var alldeles vit när han gick från bordet, för han "smörjde" in sig i mjölet.
När pepparkakorna väl var gräddade fångade dom hans intresse desto mer. Han åt flera stycken med ett nöjt leende på läpparna.
När vi ungar var små bakade pappa pepparkakor med oss. Dom stunderna och dom gånger vi bakade pizza minns jag med glädje. Hela köket fullt av ungar, deg, plåtar och allt annat som behövdes.
Nu gäller det att föra vidare traditionerna till nästa generation.
Soluppgång
Det finns många fördelar med att jobba utomhus året runt, och en av dessa är att man får se många vackra soluppgångar.
Jag trivs med att jobba utomhus, även om man ibland kan ledsna på kyla, regn, stekhet sol och liknande. Men jag gillar att följa årets alla årstider och ständigt vara i rörelse.
I nuläget inte tänka mig att ha ett stillasittande jobb inomhus, jag skulle tröttna direkt.
Just nu känns framtiden väldigt oviss. Vad ska jag hitta på när detta vikariat går ut? Jag känner på sätt och vis ingen press över detta, men visst känns det lite olustigt att för första gången i sitt liv känna sig lite vilse. Tidigare har jag alltid vetat vad jag velat göra.
Gå på Jälla naturbruksgymnasium och sen jobba på en gård. Inga tveksamheter.
Men nu när jag både varit sjuk och fått barn har jag tappat tråden en aning och vet inte riktigt vad jag vill. Jobbet ska passa mig och vara givande, samtidigt som det ska funka med familjelivet. Inte alltid lätt att hitta.
Jag är dock rätt flexibel, och tänker inte sitta hemma och sura bara för att inte rätt jobb dyker upp(har mött folk som gör så). Dyker inte det där "perfekta kanonjobbet" upp i vår när vikariatet går ut, får jag sysselsätta mig med något annat så länge. Det ordnar sig.
Helst vill jag jobba med kor igen, men dom jobben växer inte på träd med tanke på att bönderna redan går på knäna. Minst sagt.
Hur som helst är jag väldigt glad över att detta vikariat dök upp, för jag har faktiskt varit nyfiken på den här sortens jobb.
Jag trivs jättebra och lär mig nya saker hela tiden. Och bättre arbetskamrater får man leta efter!
Helgpyssel
Måndag igen, tiden går fort!
Den här helgen fick jag vara hemma med familjen, och inte på sjukhus som på första advent. Allt känns bra och jag är mer än tacksam för var dag som går utan hälsoproblem.
I lördags kväll åkte vi till Gävle för att äta på restaurang med några bekanta till Johnnie. Vi får ständigt höra saker som "kom över och fika någon dag vetja!" eller "kan vi inte åka till stan och äta middag någon dag?" av alla möjliga människor men vi är urusla på att få det gjort. Vi vill, men det blir aldrig av helt enkelt. Allt annat kommer i vägen.
Men den här gången fick vi rumpan ur vagnen och åkte iväg. Johnnies mamma kunde passa Ludde och äntligen blev det av.
Senast vi åt på Church Street Saloon var jag gravid med Ludde. Jag tog sprutor dagligen för att minska risken för blodpropp, och minns att jag fick gå ner till toaletterna och ta sprutan(skulle tas samma tid varje dag). Det var precis i början då jag inte lärt mig ta sprutan själv än. Därför fick den bekanta vi var ut och åt med(utbildad sjuksköterska) hjälpa mig.
Det måste alltså ha varit väldigt tidigt efter sjukdomsbeskedet, för jag lärde mig snabbt att ta den där sprutan själv. Det är ju svårt att jämt vara beroende av andra, och Johnnie är extremt spruträdd så honom kunde jag inte be.
Hur som helst. Strax innan avfärd kom jag på att jag, för första gången på länge, inte tar någon form av medicin. Så i väntan på maten smuttade jag nöjt på en riktigt kall öl. Godaste ölen någonsin!
Maten var över all förväntan, hade glömt hur gott det var där.
När jag klev ut från lokalen kände jag mig som en stoppad korv. Proppmätt är bara förnamnet.
Ska tillägga att sällskapet också var väldigt trevligt, så det finns inget att klaga på.
På söndagen tog vi det mest lugnt. Vi städade på förmiddagen, tittade på längdskidor och sen tog vi 4-hjulingen ut i skogen för att plocka lite mossa. Vi fick även med oss lite granris eftersom vi hittade en liten gran som brutits av(inget att spara på alltså).
Hittade även på lite bark som ramlat av ett dött träd. Perfekt, jag har nämligen gått och tänkt att vi(jag och Ludde) ska göra barkbåtar och släppa ner dom i ett vattendrag. Det är annat än spel på mobilen eller konstiga barnprogram på tv!
Adventsljusstaken är äntligen klar: (Bättre sent än aldrig)
Av det som blev över pysslade jag och Ludde ihop varsin..eh..prydnad. Jag satsade på ett rätt rent utseende, medans Ludde körde på. Han plockade ner mossan i småbitar, drog av barren från den lilla tallkvisten, plockade av bladen i lingonriset.
Det är så roligt att gå i skogen med Ludde. Han ser så mycket som man själv inte längre tänker på. Mossa, grenar, älgbajs, stenar.. Det finns så mycket att titta på!
Barn får oss föräldrar att verkligen bli barn på nytt. Om föräldrarna behagar stoppa undan mobilen vill säga.
Sömn
En man på jobbet frågade tidigare i veckan hur det var. När vi pratat om min hälsa en stund frågade han om jag kunde sova.
"Ja då, det kan jag" blev mitt svar vilket han blev glad över att höra. Jag ligger inte sömnlös om nätterna, trots att hälsan varit som den varit utan somnar relativt snabbt.
När samtalet sedan var slut började jag fundera över min sömn och kom fram till att jag sovit väldigt oroligt dom senaste dagarna. Det var inget jag tänkt på förrän jag fick hans fråga, eftersom jag bara tagit mig upp ur sängen och gjort mig klar för jobbet varje morgon och därmed inte stannat upp tillräckligt länge för att fundera över saken.
Jag har vaknat till emellanåt och sedan somnat om, trott att jag försovit mig och drömt oroliga drömmar. Ingen dröm har varit den andra lik, men alla har det där negativa gemensamt. Inga ordentliga mardrömmar som jag vaknar upp kallsvettig från, men ändå inget trevligt.
Häromnatten blev jag till exempel jagad genom en mörk, tät och svårframkomlig skog. Jag kämpade mig fram bland slyträd, stammar och sten samtidigt som jag kastade nervösa blickar bakåt i hopp om att männen skulle tappa spåret.
För min del är det väldigt uppenbart varför jag sovit oroligt med tanke på att jag varit på helspänn nu efter stentborttagandet. Funkar det eller kommer den där fruknasvärda smärtan tillbaka?
Normalt sover jag bra. Somnar snabbt och sover som en stock. Drömmer inte så mycket(alla drömmer men jag syftar på drömmar man sedan minns) men om jag gör det är det sällan något negativt. Jag har nästan aldrig mardrömmar längre, dom försvann för flera år sedan.
I natt sov jag däremot bättre. Vaknade till en sväng, men annars var allt som det ska. Kan tänka mig att jag börjar slappna av lite nu när det gått några dagar sedan sjukhusvistelsen. Allt verkar funka, för annars borde det väl hänt något nu?
Fick kallelsen till undersökningen idag. Undersökningen som ska kolla om allt funkar.
Den 16:e december är det upp till bevis.
Njuren känns alltså bra men tröttheten ligger över mig som en tung filt. När jag kommer hem från jobbet går jag oftast och lägger mig en stund samtidigt som Ludde sover. Det är troligtvis en blandning av årstid, noll träning(man blir pigg av träning on nu någon missat det) och att kroppen slappnar av efter sjukhusvistelsen.
Torsdag och snöslask
Nu smälter snön bort. Jag som hade hopp om att få plocka fram längdskidorna snart..
Flödet från njuren tycks gå bra fortfarande, för jag har inte haft några problem än. Det ömmar från ryggslutet, men det känns lindrigt i jämförelse med allt annat som hänt senaste tiden. Lite försiktighet och vila så repar det sig nog bra.
Dom senaste dagarna har jag varit så otroligt trött att jag gått och lagt mig när jag kommit hem. Idag känns det lite bättre men trots det måste jag ta det lugnt.
Helst av allt hade jag velat dra igång en storstädning här hemma, eftersom städningen inte prioriterats på ett tag. Idag diskade jag lite och satte igång tvättmaskinen när jag kom hem från jobbet, man får vara glad för det lilla.
Igår följde Ludde med till stallet på kvällen. Han hade under flera dagar tjatat om korna, fåren och även baggen. Tyvärr fick vår snälla gamla bagge vandra vidare till dom evigt gröna ängarna på grund av sjukdom nyligen, men
några snälla tackor finns ju att hälsa på.
Först mockade vi stallet och Ludde hjälpte till. Han har nämligen egna små redskap som hans mormor inhandlat. Sen tog vi in hästarna. Ludde stod snällt bredvid grinden och väntade tills vi gått förbi, då vände jag på huvudet och ropade att han kunde komma.
Försiktigt skuttade han efter på säkert avstånd. Hästarna var inte helt tillfreds med "skuttandet" men det är bra att dom får vänja sig.
När hästarna var nattade gick vi med morfar ner till lösdriften. Där hälsade vi på fåren, korna och traktorerna. När det sen var dags att packa in Ludde i bilen blev han inte alls glad, det är alldeles för roligt ute på gården(Jag klandrar honom inte, jag älskade också att vara med på gården som liten)
(Ludde har inga vantar eftersom vi bara skulle gå från bilen och in, men han ville mellanlanda lite i vattenpölen)
Hej December!
Redan december, vart tar tiden vägen?
Satt vid datorn för att ordna upp lite med försäkringskassan igår, och bläddrade i almanackan för att hålla koll på datumen. Då insåg jag vad jag gjort för att få min tid att flyga iväg. Sjukskriven, sjukskriven och åter sjukskriven..
Dagen har gått bra, men jag har varit väldigt trött. Kroppen känns seg och jag har gäspat regelbundet. Tycker inte att jag har sovit för lite, men kroppen ligger nog lite på minus i sömn nu efter helgens bravader. När detta inlägg är färdigskrivet ska jag krypa ner i sängen och vila en stund.
Känner fortfarande av njuren så som igår, men inget har blivit värre. För varje dag som går kan jag pusta ut en liten aning, för varje dag hamnar jag lite närmare målet. Om inget hänt innan veckan är slut kan jag nog se den värsta tiden som avklarad.
Sen är frågan när jag kommer kunna slappna av helt. Tidigare har det ju kunnat gå en månad eller två innan nästa problem dyker upp. Jag får försöka ta det som det kommer och inte tänka så mycket, för inget blir bättre av att jag är hispig och stressad.
I eftermiddag ska jag åka och klippa mig hos en bekant. Håret må vara längre än normalt(vilket jag gillar) men det är så risigt att till och med skatorna dissar det. Värst var det efter duschen jag tog på sjukhuset med deras schampo utan balsam efteråt. Hua!
Detta blir förövrigt första gången jag klipper det på.. ja, låt se.. 2,5 år kanske? Det var ju någon gång innan jag blev sjuk i alla fall(2013).
Så det är dags nu.
Det är så härlig stämning utomhus såhär års. Allt sover och det känns så fridfullt. Vi har haft en väldigt fin eftermiddag dessutom, som om vi inte var tillräckligt bortskämda efter höstens kanonväder.
