Hästkillen

På förmiddagen idag jobbade jag i kyrkan och sedan åkte jag hem för att byta om, äta och åka vidare till stallet.
Ludde var lite tjurig när jag kom hem och ville absolut följa med mig till stallet och rida. Vanligtvis är det något han säger för att på något vis övertala mig att han ska få följa med till gården, och i själva verket vill han inte rida utan bara leka.
Men idag var han bestämd, han ville rida. Han fick följa med, tänkte ändå inte göra något mer än mocka stallet, klippa en bagge och gå en sväng med Bullen som varit lite hängig på grund av pälsfällning. Vi är rätt säkra på att han saknar sin kompis Skruttan också, som varit iväg och tränats av en duktig tjej i Västerås. Men snart kommer hon hem, så han får hålla ut några dagar till.
 
Hur som helst, Ludde följde med och höll fast vid sin önskan att få rida. "Ja ja" tänkte jag, van vid att han ändrar sig. Han har aldrig ens velat sitta på en häst. Han tycker att dom är stora och läskiga.
Väl i stallet frågade jag igen. Han ville fortfarande.
På med hjälm och han fick ett grimskaft, sen traskade vi ut i hagen. Hästarna tittade nyfiket när vi kom gående, sen stegade dom fram och hälsade på oss.
Vi tog med Bullen ut ur hagen och jag frågade en sista gång. Japp, Ludde skulle rida. Jag lyfte upp honom på Bullens rygg och till synes vant kastade han över sitt högra ben så att han satte sig rätt direkt.
Vi skrittade sedan en sväng. Jag höll i Luddes arm hela tiden då man aldrig vet vad som kan hända. Bullen må vara lugn och van, men är samtidigt en riktig fjomp. Spelar rädd för allt, jämt!
 
Men idag gick han så snällt och Ludde såg så glad ut, men samtidigt lugn. Under promenaden red han i flera omgångar och varvade med lite löpning för egen maskin.
Varje gång jag satte honom på Bullen rygg och vi började gå, undrade han varför det gungade så. Jag förklarade att Bullens långa ben skapade gungandet.
 
När vi kom hem var han mycket stolt, men samtidigt utstrålade han någon form av lugn. Som om han inte gjort annat fast att det var hans första ridtur.
 
Efteråt hjälpte han mig att mocka stallet. Han tog sin rätt stora lastbil, skottade på dynga och körde ut på dyngstacken. Min pojk är en driftig och hjälpsam kille!
 
 
 
 
 

Löpning

Så var helgen över igen. det känns som om jag hunnit med massor, fast ändå inte. Tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd i alla fall. Jag har alltid mina "Att Göra-listor" och enligt den har jag inte hunnit mycket, men jag har istället gjort sånt som jag mår bra av och tycker är roligt. Och att ta det lugnt finns inte på min lista, men behövs ändå ibland.
 
Vi här i norra Uppland har haft tur med vädret så jag har verkligen tankat d-vitamin. Både under ridturer och på löprundor.
Knäna känns bra så det har blivit en del löpning den senaste tiden. Det är en motionsfom jag verkligen älskar, oavsett årstid. Lite kämpigare på vintern, men har man rätt utrustning fixar man det med.
Nu när vårsolen ger energi blir jag extra sugen på att ränna runt i skogen på mysiga stigar. Löpning må vara jobbigt, men det är det jag gillar. Jag älskar att köra slut på mig själv ordentligt, och det är så enkelt under en löptur. Har man dåligt med tid, spring en kort runda i ett tempo som får rådjuren att knappt reagera när du blåser förbi. Gott om tid? Då kan man ta en lång, skön sväng i lagom tempo.
Löpning är så enkelt, samtidigt som det finns massor att lära sig och jobba på. Man behöver bara ett par bra skor och sköna kläder, så det är ingen dyr sport heller.
 
Jag gillar att testa olika sporter och motionsformer, men återkommer alltid till vissa. Är man småbarnsförälder, hästägare och dessutom tillsammans med en åkare, då måste man vara flexibel för att få allt att gå ihop. Det blir mycket träning på egen hand, då man får ge sig ut när man får möjligheten. Inte lätt att planera att träna med andra när jag inte vet exakt när sambon kommer hem till exempel.
Men att träna själv är oftast inget problem. Jag är lite av en ensamvarg och gillar ensamheten för det mesta.
Att kunna gå in i min bubbla, fokusera på mig själv och inte behöva ta hänsyn till andra.
Men med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sällskap ibland! Att träna med andra kan vara väldigt givande. Någon att prata med, en person som kan hjälpa till att dra upp hastigheten och någon som gör att jag känner mig säker.
Efter det så kallade joggingmordet har jag blivit lite rädd för att jogga ensam på vissa ställen. Då är det skönt med sällskap.
 
I fredags sprang jag en sväng när solen var påväg ner. Det var en fröjd att vara ute just då och löpningen gick riktigt bra. Bra musik i öronen piggar upp när man börjar bli lite trött i benen.
Jag har väldigt blandad musiksmak och det märks verkligen i min spellista. Imagine Dragons, Sabaton, Linkin Park, Ariana Grande och Anton Hagman för att nämna några. En del gamla, en del nya. Den röda tråden är den fartiga, uppiggande melodin. Inga tröga låtar där inte.
Några låtar lyssnade jag mycket på när jag hade cancer. Nu när jag är frisk håller dessa låtar mig motiverad, eftersom dom lockar fram känslorna jag hade då. När jag hör dom minns jag varför jag kämpar på framåt.
 
 
Idag sprang jag en sväng med min bror. Han kom över till mig och sen åkte vi tillsammans vidare upp till naturreservatet jag bor i närheten av.
Det var bitvis en hel del sten och rötter på stigen, men det gjorde bara löpningen roligare. Man fick hålla sig skärpt och vara snabb i fötterna.
När vi kom tillbaka till bilen hade vi sprungit omkring 8 km, med lite korta pauser mellan varven.
 
 
Nu ska jag duscha oss sen krypa till kojs. God natt!
 

Mars - Lamm, löpning och gröna fingrar

Dagarna rullar på och vi är redan i mars! Då och då får vi riktiga vårdagar men dom klassiska bakslagen kommer som ett brev på posten.
 
Tidigare idag kände jag mig sugen på att skriva ett nytt inlägg här, och det kändes som om jag hade massor att berätta. Men nu, när jag väl sitter här, är jag helt tom i huvudet. Samma sak varje gång.
 
När jag och Ludde kom hem efter jobb och dagis åt vi lite lasagnerester innan vi begav oss till stallet. Mamma är/har precis varit magsjuk så vi höll oss ute i stallet(hästarna står på föräldrarnas gård, om någon missat det).
Magsjuka är verkligen inte kul, det vet jag. Men jag måste säga att jag älskar folks reaktioner när sjukdomen kommer på tal.
Tänk dig att du och dina arbetskamrater sitter i fikarummet och pratar. Plötsligt framgår det att en av personerna har ett barn som precis varit magsjuk. Man kan riktigt se skräcken i folks ögon när dom inser att bacillerna kan komma flygande genom luften vilken sekund som helst.
Det är då man inser att vi lever i ett (sjukdomsmässigt) förskonat land. Magsjuka går ju trots allt över väldigt fort, om man till exempel jämför med förkylningar som man kan kämpa mot i flera veckor.
Och så har vi det klassiska illamåendet som man känner efter att ha träffat någon som kan ha smittat en. Detta även om man inte ens är smittad..Är det inte lite komiskt?
 
Vi har varit ovanligt friska länge nu, så jag räknar med att vi får något härligt innan sjukdomsperioden lugnar sig. Hela februari, eller VABruari som småbarnsföräldrar brukar kalla månaden, var vi friska.
 
Hur som helst, vi åkte till stallet och mockade i vanlig ordning. Ludde kan rutinerna nu och hjälper gärna till. Han kan till och med bli arg om jag råkar ta något av det han vill mocka ut. Han mockar, ströar, delar ut hö och sopar golvet.
Idag ville han även hjälpa till att ta in hästarna. Jag hade tänkt ta alla 3 på en gång eftersom det funkar så bra med dessa hästar, men fick ändra på planerna för Luddes skull.
Min häst Skruttan "går i skolan" hos en tränare i Västerås för tillfället, så vi har bara 3 hästar kvar hemma just nu. Det går utmärkt att ta alla 3 samtidigt, Bullen på höger sida och ponnyerna på min vänstra.
När vi hade dom förra ponnyerna kvar hände det att jag till och med tog 4 samtidigt. Smidigt med väluppfostrade och snälla hästar!
 
Eftersom Ludde ville leda Bullen tog vi honom ensam först. Ludde ledde men jag assisterade. Bullen må vara snäll, men man vet ju aldrig.
Ludde var sen nöjd med sitt stalljobb så jag tog in dom sista två.
 
Lite mys med lammen hann vi med också. Årets första födsel resulterade i trillingar, vilket självklart ställde till lite problem. Tackan var duktig men hon hade inte alls mjölk för alla så en av lammen bor i föräldrarnas kök för tillfället. När den blivit lite starkare ska den få flytta ut igen.
Jag hade visat bilder på lammen för Ludde, så han visste att dom kommit. När han nu klev in i lösdriften blev han helt till sig över dom små liven. Jag fick dock påminna honom regelbundet att röra sig lugnt och prata tyst. Tackan blev nämligen nervös när vi var där.
Ludde fick klappa lammen lite och sen gick vi. Lite pyssel med den övriga fårflocken blev det innan vi gick ut från lösdriften.
Ludde har alltid haft stor respekt för djuren men nu vågar han gå in till fåren själv. Under uppsikt såklart. Han gillar fåren, det beror nog på deras behändiga storlek. Kor och hästar är lite väl stora.
 
 
Vi avslutade vistelsen med att hämta ägg från hönshuset. Ludde älskar att plocka ägg. Jag med för den delen, den sysslan blir aldrig tråkig!
 
När vi sedan började rulla hemåt tänkte jag på vilken rik uppväxt Ludde får. När Ludde föddes ville jag verkligen ge honom åtminstone en gnutta av den härliga uppväxt jag fått.
Jag och mina syskon växte upp på en mjölkgård och fick delta mycket i sysslorna.
Ludde vill så gärna hjälpa till, och även om det inte blir som jag vill ha det alla gånger så måste jag ändå uppmuntra viljan. Om jag ständigt hindrar honom eller gör jobbet åt honom kommer han aldrig vilja hjälpa till igen.
Det har hänt att han tappat ett ägg i backen och liknande, men det gör inget. Sålänge han inte gör det för att vara elak så.
 
Jaha, vad händer annars?
Jag har börjat springa igen, och knäna känns än så länge strålande. Gym, cykling och promenader i all ära, men få saker slår en riktigt härlig löprunda!
 
Odlingssäsongen har börjat här hemma. Kunde inte hålla mig så jag har sått chili, paprika och jordgubbar redan. Dessutom har jag och mamma börjat odla kastanjer för skojs skull. Det var mamma som började fundera över att försöka odla, så jag forskade fram bra metoder.
Dessutom fixade jag en hink(!) kastanjer åt henne efter att hon bett min plocka några. En av kyrkorna har två träd alldeles bredvid.
Jag började kalla henne för "Crazy kastanje-Lady" men efter att själv ha hakat på hamnade även jag under denna titel. 10 stycken har jag just nu som grott. Johnnie är orolig att jag tänker plantera alla i trädgården.
 
 
Plantering av pelargonskott. Har hur många som helst nu, men vet inte hur jag ska få plats med alla..
 

4 år

Idag är det fyra år sedan jag fick mitt cancerbesked. 4 år! Tiden går i en rasande fart.
 
Tiden går och alla minnen från 2013 bleknar allt mer. Men trots det berör cancern mig fortfarande väldigt mycket. Ibland när ämnet kommer på tal och jag berättar om min tidigare diagnos kan jag få tårar i ögonen, detta trots att jag berättat min historia så otroligt många gånger.
Jag har avdramatiserat ämnet så mycket jag kunnat och jag kan till och med skämta om det. Trots det så är det ett så otroligt starkt ämne, varesig jag vill det eller inte.
 
Men trots detta vill jag att folk ska kunna prata om det. Med mig eller om mig, jag vill inte att folk ska vara rädda att trampa på ömma tår.
Jag har till och med skojat om det faktum att jag inte kan få flera barn. Det är på ett sätt ett väldigt känsligt ämne än idag, men det går framåt och jag har kommit långt i arbetet att acceptera detta.
Att skoja om det är helt enkelt mitt sätt att skaffa mig en distans till det svåra. Det är mitt sätt att se på det med andra ögon. Ni vet hur jag är vid det här laget, försöker se något positivt med allt som sker.
 
Jag har fått en otroligt klok liten kille. Han har energi, tänker och funderar mycket, har en elefants minne(dvs otroligt bra) och har sinne för detaljer. Det är helt fantastiskt att se honom växa upp och utvecklas. I vår fyller han 4.
Den lilla 2-kilosklumpen har blivit stor.
 
Cancern var ett riktigt elände, och än idag kommer det stunder när ett ljud, en doft eller en syn får mig att minnas vad jag gått igenom. Det går som en obehaglig rysning genom kroppen.
Det är som dom säger på reklamen: "Vart än cancern har suttit så når det hjärnan tillslut" eller något i den stilen. Cancern är numera mitt lilla hjärnspöke som hemsöker mig då och då. Det blir dock allt längre perioder emellan dessa gånger.
Men även om diagnosen varit svår så gav den mig så mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Jag kan se saker på ett helt annat sätt och kan förstå andra så mycket bättre.
Dessutom uppskattar jag vardagen mycket mer än förr. Jag har blivit en väldigt tacksam person.
Igår sa en äldre dam detta till mig: "Man ska vara tacksam för denna dag, morgondagen har man nämligen ingen garanti för".
 
Jag känner mig lite vilsen just nu. Jag som brukar kunna klottra ner något vettigt tycker att det jag skriver nu bara blir något luddigt tjafs. Känns som om jag skriver mening efter mening men får inget sagt. Äh, läs mina inlägg från tidigare år istället(20/2), där har jag formulerat mig lite renare.
 
Förövrigt så mår jag väldigt bra just nu. Varje helg den senaste tiden har jag åkt långfärdsskridskor, något jag tycker är otroligt roligt. Det ger mig både träningen och en underbar frihetskänsla. Jag känner mig fysiskt stark för första gången på länge. Jag har även börjat jogga igen, och även där svarar kroppen bra.
Jag älskar min starka, envisa kropp!
 
 
 
 

Uppdatering!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.
Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.
Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.
Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.
 
Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.
_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!
 
Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.
"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.
Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!
 
Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.
Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.
Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.
Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).
Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.
Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.
 
Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".
Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.
 
Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.
 
 
Nä, nog tjatat om mina skridskor. Nu är det dags för mig att krypa till kojs, för klockan ringer i vanlig ordning 05.15 imorgon..
 
God natt!

Gott Nytt År!

Nu var det verkligen inte igår jag skrev ett inlägg här, och jag har inte ens loggat in på evigheter. När jag skriver nya inlägg vill/behöver jag tid. För ni ska veta att ju djupare jag gräver ner mig i mina inre känslor och klottrar ner det här, desto längre tid tar det. Vissa inlägg har tagit flera timmar att skriva..
 
Jag har helt enkelt inte tagit mig tid till att sitta här vid datorn. Visst, jag kan uppdatera via mobilen, men jag orkar knappt skriva ett sms på den då det är så trixigt. Skulle aldrig orka skriva ett ordentligt inlägg på den. Instagram uppdateras ofta, men där är det bilderna jag vill visa. Oftast är det någon mening eller två med text till, men det är väldigt enkla saker. Det är inte direkt någon idé att gå in djupare i funderingar och tankar där, även om jag ibland varit nära.
 
Hur som helst. Loggar in här och möts av en så fin kommentar som skickades till mig för mer än en månad sedan. Tack fina du, det värmde verkligen att höra att det jag skriver uppskattas. Även om jag kanske borde förstå det eftersom folk går in och läser, så är det alltid roligt att höra. Jag kan förstå att folk följde mig när jag var sjuk, men det är roligt att vissa hänger med fortfarande. En del har hängt med sedan min "skrivstart" på Lunarstorm för mååånga år sedan.
 
I kommentaren jag fick stod det följande:
 
Hejsan!!!
Jag skriver sällan men ditt skrivande är verken tomt eller meningslöst!! Du är viktig och att du bara orkar kliva upp och gå till jobbet är värt att skriva..
Vad har du gjort för 5 saker du är stolt över, just denna dagen???
Vad för 5 saker är du tacksam över, just denna dagen??
Det skriver jag varje dag men på papper. Det skulle vara intressant att veta om du vill skriva det..

Puss och kram "Du är en värdefull kvinna!!"
 
Okej, jag gör ett försök att komma på 5 saker jag är stolt över att ha gjort idag:
 
1) Skrivit en jobbansökan
2) Tagit en fin bild som jag blev väldigt nöjd med.
3) Haft en lugn dag, utan att ha känt alltför stor press att jag måste få något gjort.
4) Lagat mat, trots att jag inte hade någon lust..
5) Unnade mig choklad, utan att tänka på hur onyttigt det är. Man måste unna sig!
 
Tacksam över:
Oj, detta var svårt.. Jag är tacksam över så mycket, men allt blir som en klump istället för 5 specifika saker.
Jag är tacksam över att, i det stora hela, vara frisk.
Jag är tacksam över att ha underbara människor omkring mig i form av familj, vänner, arbetskamrater m.m.
Jag är tacksam över Johnnie och Ludde.
Jag är tacksam över att kunna njuta av varje dag på ett sätt jag aldrig gjort innan cancern.
Jag är tacksam över att kunna känna denna ständiga tacksamhet över att få leva och andas.
 
 
 
 
Jag tror att ni förstår, det är svårt att urskilja något när jag är tacksam för så mycket.
 
Jag har som sagt skrivit en jobbansökan idag och jag tycker att det är riktigt roligt.
Som ni nog vet så är jag inte fast anställd åt Svenska Kyrkan i nuläget utan det är bara ett vikariat. Jag trivs, men eftersom framtiden är aningen osäker så söker jag självklart andra jobb.
Jag har inte känt någon press utan när det dykt upp ett lämpligt jobb så har jag sökt. Annat hade det varit om jag var arbetslös, då hade jag sökt mycket mer. Kan man jobba, så ska man.
 
Hittills så har jag inte fått napp, men det kommer alltid nya jobb.
Jag har ovanan att inte riktigt kunna se mig som en duktig, kunnig och bra anställd, fast att jag egentligen borde det. Jag har så höga krav på mig själv och tycker att jag inte är speciellt bra på något här i livet.
Men när jag sätter mig och skriver det Personliga brevet till en jobbansökan, då kommer jag på andra tankar.
Helt plötsligt kan jag lyfta fram massor av goda egenskaper jag har. Jag är glad och positiv, jobbar gärna självständigt men funkar även bra i grupp, jag gör mitt bästa och är inte rädd att ta i..osv.
Jag är väldigt nöjd med mina personliga brev(Skräddarsyr dom självklart efter jobbet jag söker) och tycker att dom speglar mig bra, utan att jag ljuger.
 
Nu är jag klar med min ena jobbansökan, och inom kort ska jag fixa den andra. Känns så spännande, samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.
 
Snart är 2016 slut, och jag är väldigt nyfiken på vad nästa år har att erbjuda. Nytt jobb kanske?
Någon dag kanske jag sätter mig och sammanfattar 2016 här i ett inlägg, det brukar vara roligt. Sen om det hänt så mycket det är frågan, men något kan jag nog skriva om. Lite bilder finns det i alla fall.
 
Om detta blir mitt sista inlägg detta år, vill jag önska er besökare ett riktigt Gott Nytt År!
 
Vår får troligtvis ett lugnt nyår. Vi är förkylda och ja, dom flesta tycks vara sjuka nu. Det blir nog en mysig kväll med familjen skulle jag tro.
 
Ha det bra och ta hand om er!
 
 
 
 
 

En uppdatering

Idag fick jag en sån stark lust att uppdatera bloggen, så jag satte mig här vid datorn. Exakt vad jag ska skriva vet jag inte, vi får väl se vart det bär.
 
Ännu en arbetsvecka har nått sitt slut. En av dom värsta på länge faktiskt. Jag har varit fruktansvärt trött, sliten och omotiverad. Vet inte varför, vädret? Den luriga förkylningen som pyr i kroppen? Slarv med östrogenintaget?
Eller helt enkelt en kombination av dessa faktorer.
Veckan har gått fruktansvärt trögt på grund av detta. Allt har tagit längre tid och inget har känts roligt. Ena stunden har jag haft sprängande huvudvärk och andra stunden vill man bara sätta sig någonstans och gråta en skvätt.
Jag har tvivlat på mig själv och känt att jag inte gör ett bra jobb, och jag har tvivlat på mig själv som vän, mor och sambo.
Arbetsveckan blev dock bättre mot slutet och en lyckad arbetsuppgift blev vändningen. Jag fick tillbaka lite av tron på mig själv och kände att jag gjort ett bra jobb. Små saker kan göra stor skillnad.
 
Känns dock bra att helgen är här. Dags att hämta kraft och så att man kan vara på topp när alarmet ringer på måndag morgon.
 
Tänkte försöka ge mig på fårklippningen nu under helgen. Mina föräldrar har ett litet gäng på ca 15 vuxna tackor som jag brukar klippa vår och höst. Emellanåt har jag fått hjälp av min mor och bror, men oftast sköter jag det själv till tonerna av bra musik.
 
Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera bloggen, vilket ni säkert har märkt. Min instagram uppdateras mycket oftare, för det är så enkelt att kasta ut någon bild med enbart någon mening till.
När jag uppdaterar bloggen vill jag helst ha något speciellt att skriva, men det händer inte så mycket just nu. Så då blir det såna här enkla texter.
Ribban lades rätt högt under cancerperioden. Då hade jag något viktigt att skriva, både för er som undrade hur det gick och för mig som behövde ösa ur mig allt som fanns i huvudet. Allt jag skriver nu känns så tomt och meningslöst i jämförelse.
 
Men gillar ni bilder får ni gärna följa min instagram för lite mer regelbundna uppdateringar.
anna__wallin
 
Smakprov på vad ni hittar på mitt instagramkonto:
 
 
 
 
 
 
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka och sen är det dags att krypa till kojs.

Halloweenfest

Igår var jag och Johnnie bortbjudna på halloweenfest hos några bekanta. Jag gillar att klä ut mig, för det sker ju så sällan.
I år spökade jag ut mig till hårdrockare. Tack syrran för lån av kläder och smycken!
 
Tack Micke och Ulla för en trevlig fest med supergod mat och härliga människor. Hoppas på att detta blir tradition!
 
 
 
Jag skulle jobba idag, så jag fick ta det väldigt lugnt med både dricka och tid för sänggång. Snacka om kontrast att först vara klädd som på bilderna här ovanför för att sedan jobba i kyrkan klädd i kavaj, ett kors runt halsen och prydligt flätat hår.
 
Ludde tyckte att jag var jättefin i svart läppstift, och tyckte även att jag skulle ha det på jobbet idag. Avstod detta dock, tror att chefen inte hade blivit värst nöjd..
 

En dröm.

Som ni märker är jag sällan inne här och uppdaterar för tillfället. Jag har helt enkelt inte haft tiden och behovet. Under dom senaste åren har jag ju mest skrivit för att bli av med tankar och funderingar.
Men ni ska veta att det är oerhört skönt att ha den här bloggen, för den har hjälpt mig så många gånger.
 
I natt drömde jag en väldigt speciell dröm. Som ni vet så försvinner gärna detaljer snabbt ur minnet, men jag minns en kort snutt och jag minns känslan när jag vaknade.
Jag drömde att jag var höggravid. Att jag gick där, som en "normal" höggravid kvinna och väntade på att födseln skulle sätta igång. Inga sjukdomar eller besvär, bara en stor mage och en härlig väntan på att få se vem som bott i ens mage i 9 månader.
Efter en sådan dröm trodde jag att jag skulle vara deppig och ledsen, för ni anar inte hur mycket jag hade velat ha en "normal" graviditet istället för kaoset vi fick gå igenom.
Men jag vaknade med en sån skön känsla i kroppen. Som om jag plötsligt fått känna på just den känslan, om bara för en natt.
 
Jag har alltid känt mig så utanför när mammor pratar om sina graviditeter och förlossningar. Jag mådde kanon i början, inga besvär alls. Jag jobbade på med korna och magen växte så fint. Det var så häftigt att se/känna kroppens förändringar!
Jag minns första gången jag kände Luddes sparkar. Jag satte mig i bilen och började köra hem från jobbet. En konstig, kittlande känsla i magen. Det var bara början det, som den grabben har sparkat! Jag fick ofta hålla emot sparkarna mot slutet då han gillade att kicka mot mina revben. Inte speciellt skönt..
Men mitt i allt kaos var det skönt med en livlig bebis i magen, man behövde aldrig vara rädd för att något var fel med honom.
Han är lika livlig nu också, så ni kanske förstår vilken fart det var i min mage!
 
Ibland får jag en oskyldig fråga från någon nybliven mamma: "Hur var din graviditet/förlossning då?"
Ja, vad svarar man egentligen på det? "Fick cancer under graviditeten, Ludde plockades ut 2 månader för tidigt och jag var nedsövd under kejsarsnitter eftersom bedövningen var otillräcklig. Sen drabbades jag av en liten förlossningsdepression samtidigt som jag fick behandling för cancern. Kunde inte äta, mådde pyton och hade ont som satan. Frågor på det?"
 
Jag kommer aldrig få uppleva en relativt normal graviditet och förlossning, hur gärna jag än hade velat. Jag förstår att förlossningen i sig kanske inte är speciellt rolig, men då hade jag i alla fall fått uppleva det. Då hade jag förstått vad alla pratar om.
 
Snaggat hår, en infart på armen där jag fick mina cellgifter och värktabletter bredvid sängen. Men trots det glad och positiv ändå, för snart var det dags för Ludde att se dagens ljus!
 

Att få vara frisk och stark

Häromdagen ringde mobilen och det var ett nummer jag inte kände igen. Vanligtvis är jag tveksam till att svara på dessa samtal eftersom det oftast är försäljare, men denna gång valde jag att svara.
Tur det för det visade sig vara min läkare. När dom ringer från sjukhuset brukar det alltid vara från dolt nr, men han missade nog detta denna gång.
 
Röntgenplåtarna såg bra ut. Inga tecken på tumörer eller liknande. Han frågade mig hur jag mådde och hur det varit med besvären sen vi sist sågs. Som ni kanske minns så hade jag problem med ryggen på ett oroande vis för en tid sedan.
Jag förklarade att allt varit bra och att jag kunnat jobba, träna m.m. utan problem.
 
Han var nöjd över det svaret och jag var självklart välkommen att höra av mig igen om mer problem dök upp. Sedan avslutade vi samtalet.
 
Skönt att höra att allt är bra på insidan. Det har känts bra senaste tiden men man kan fortfarande hamna i stunder då man undrar och känner efter. Det är som reklamen om cancer berättar: Vart än cancen har suttit så hamnar den i huvudet tillslut. Man funderar, oroar sig och deppar ihop en stund ibland. Oftast är det bra, men ibland är det tungt. Det har gått snart 4 år sedan cancern, men trots det är den emellanåt så nära att den skrämmer mig till tårar.
 
Men när allt känns bra, vilket är oftast, då är allt otroligt bra. Jag mår så mycket bättre än tidigare och kan njuta av livet på ett sätt jag tidigare bara upplevt ett fåtal gånger.
Jag är så otroligt levnadsglad nu jämfört med tidigare. Kanske andra inte märker skillnad, men jag gör. Det krävs så lite för att jag ska nå den där totala lyckokänslan inombords.
Men det är klart, har man varit på botten är väl allt ovanför vattenytan underbart?
 
Jat tittade på "I huvudet på Gunde Svan" häromdagen. Det är ett av mina absoluta favoritprogram då jag älskar både sport och Gunde. Dessutom tycker jag att programmet lyfter fram idrottare på ett väldigt fint och respektfullt sätt.
Nu senast var det enduroåkaren Anders Eriksson, en för mig nästan helt okänd människa. Men han var helt underbar och en så fin människa, så jag var helt tagen när programmet slutat.
På en träning råkade han ut för en svår olycka och hade turen att överleva. När han sedan skulle förklara för Gunde vad sporten betydde för honom och hur gärna han ville sätta sig på cykeln igen, brast han ut i tårar. Gunde är även han en känslig människa så han började också gråta.
Och jag då, jag som gråter åt allt, kunde inte stoppa floden av tårar. Jag kände så igen känslan när han berättade.
Jag hade samma typ av känslor och målbilder när jag låg på sjukhus. Ni kanske minns när jag hade infektionen i magen och låg på sjukhus en period. Det var otroligt tufft för mig psykiskt och när allt var som värst slöt jag ögonen och såg mig själv på en helt annan plats.
Jag föreställde mig att jag åkte skidor ute en klar, kall vinterkväll. Och när jag åkt en bit stannade jag till och såg upp mot månen som lös upp den snötäckta marken och alla stjärnor som glittrade.
Jag tänkte på det där om och om igen. Känslan av att vara frisk och stark. Känslan av att leva i nuet och kunna njuta av varje sekund.
Tiden gick. Ärret på magen där läkarna gått in för att fixa infektionen läkte och en vacker vinterkväll stod jag där. På ett par skidor och tittade upp mot stjärnorna. Det var rent utsagt magiskt att få uppleva den där "målbilden".
 
Jag har, precis som Anders Eriksson, sökt en känsla från när man var frisk och stark. Och det är just detta jag sökt, att vara frisk och stark. Jag är fortfarande inte riktigt där än, men jag närmar mig sakta men säkert.
 
 
 
 
 
 

Solig fredag

Hösten är som finast nu, och man kan inte annat än njuta. I helgen ska dessutom vädret vara kanon, så om allt går som tänkt blir huset färdigmålat i dagarna. Underbart!
 
Idag har jag och Ludde varit lediga, så vi passade på att åka och handla. Jag är inte speciellt förtjust i att handla, men älskar känslan av att ha fyllt kylen med mat. Kan tänka mig att det är en inbyggd överlevnadsgrej.
Ludde är så gott som jämt helt helt underbar att ha med sig i mataffären.
Hjälpsam, lugn, inget tjat och plockar gärna upp stackars frukter och grönsaker som hamnat på golvet. När jag betalar kravlar han upp vid rullbandets slut och håller koll på varorna tills jag kommer. Sen packar vi kassarna tillsammans, något folk brukar kommentera och berömma.
Blev lite extra stolt idag när vi handlade i en butik vi sällan besöker. Den vanliga har det mesta av godiset i en gång några meter från kassorna, men denna hade allt snask precis där man måste gå för att ställa sig i kö. Ludde tittar nyfiket på allt godis, jag förbereder mig på tjat.. Men inget kom. Inte ett ljud. Däremot blev han lite tjurig när jag började lägga varor på bandet utan honom.
 
Han kan vara både svår, tvär, busig och fjantig. Men han har väldigt bra sidor också ska ni veta.
 
Vi passade även på att plocka solrosor. Älskar att besöka dessa ängar med solrosor som man får plocka på när man vill. Så kallat självplock.
Mycket av anledningen till att jag älskar dessa är nog tilliten som ängens ägare har för sina kunder. Jag ser verkligen upp till personer som vågar släppa försäljningen så fri.
Innan man åker lägger man nämligen en bestämd summa pengar i en låda vid platsen. Undrar hur många som är hederliga?
Nu när vi besökte just denna äng var det verkligen i slutet på säsongen. Dom flesta blommorna hade blommat ut, men vi lyckades hitta några skönheter som fick följa med hem.
Ludde var förste sekatöransvarige och fick (som titeln skvallrar om) ansvara över sekatören och dess användning.
 
Nästa år ska jag också odla solrosor. Köpte hem frön till detta år men det blev aldrig av att jag sådde dom.
 
Sol ute och sol inne:
 
Resten av dagen har vi målat på huset, diskat, gjort bananpannkakor(första gången men inte sista, svingott!) och letat efter goda pumparecept. Kom gärna med tips om ni har något!
 
Under helgen hoppas jag att vi kan komma ut och plocka blåbär. Fick lite panik när jag insåg hur lite sylt jag har här hemma. Vi äter en del pannkakor så det förbrukas en del sylt, och köpesylt är inte alls lika god som hemmagjord.. Så jag vill hinna göra lite blåbärssylt innan bären blir övermogna.
 
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka och sedan krypa till kojs för att sova bort förkylningen jag fått i kroppen.
 
 
 

Röntgen

I tisdags var det dags för röntgen.
Var ett tag sen nu, så det kändes faktiskt lite ovant att komma dit igen.
Det var helt vanlig röntgenundersökning, för att helt enkelt kolla läget i min kropp.
 
Allt var lugnt fram tills dagen innan då jag faktiskt började inse att det var dags. Jag blir nervös, sjukhus och allt däromkring gör mig nervös nuförtiden. Inget konstigt om man tänker på vad jag fått gå igenom under dom senaste åren.
Jag försökte hålla mig lugn, det var ju trots allt bara en helt vanlig röntgenundersökning. Men djupt inne i magtrakten började stressen öka.
 
Tisdagen kom. Blev lite extrajobb på förmiddagen men det gjorde inget. Var nog bara bra om jag fick tänka på något annat.
Efter jobbet åkte jag in till stan och mötte upp mamma som redan var där. Vi uträttade lite ärenden tillsammans och sen var det dags.
Klev vant in genom ingången till sjukhuset och visste precis vart jag skulle. När jag anmält min ankomst satte jag mig och väntade.
När det var min tur fick jag gå igenom de vanliga förberedelserna. Ur med ringarna i öronen och eventuella övriga smycken, byte av kläder till en sjukhusskjorta och berätta för sköterskorna att nej, jag har ingen metall i kroppen. Enbart en ståltråd bakom framtänderna efter att ha haft räls i 3 år. Tråden skulle hålla i tänderna lite efter att rälsen plockades ut. Tråden skulle få sitta så länge den satt fast, vanligtvis runt 5 år. Åren har gått och tråden sitter som berget, trots att över 10 år har passerat.
 
Hur som helst, dags för själva undersökningen. La mig på britsen och hade då redan förklarat att jag var svårtstucken. Men "röntgenfolk" brukar lyckas bra så enbart några försök att få in infarten brukar behövas. Infarten behövs för att spruta in kontrastvätska.
Fick sprutan i låret i vanlig ordning. Den är till för att lugna tarmarnas aktivitet för att sedan kunna få bättre bilder.
Sen var det dags för den förbannade infarten.
Dom två sköterskorna klämde och kände. Det var inte lätt för dom att hitta bra ställen att sticka på, det märktes.
Många minuter, 3 sköterskor och 7 försök senare satt infarten på plats.
Det var nog rekord i antal försök. Jag var inte ett dugg irriterad på sköterskorna efter alla dessa stick. Jag vet att jag är svår och dom gjorde sitt bästa. Dom var jättegulliga och det var nog värre för dom än för mig.
 
Undersökningen flöt sedan på bra. Efteråt var det dags att åka och äta. Jag måste fasta 4 timmar innan undersökningen och det där med att hoppa över måltider är inte min grej.
Vi gjorde ett snabbt ärende till innan vi skulle äta. Påväg till stället vi skulle äta på började jag må fruktansvärt illa, ett tecken på att jag verkligen måste få i mig mat.
Jag var till och med in på toa en sväng innan för att se om jag kunde spy. Då förstår ni hur dåligt jag mådde.
 
Vi fick maten snabbt och sen satt jag och pillade i mig den väldigt sakta. Om jag hade ätit fortare hade jag med all säkerhet spytt. Såhär fel kan det bli för mig och jag inte äter relativt regelbundet.
Efter maten återvände orken jag jag kände mig som en ny människa. Fast illamåendet höll sig kvar en aning fram tills dagen efter.
 
Ingen vidare dag för mig med andra ord. Var längesen jag mådde så dåligt efter att inte ha ätit ordentligt.
Nu hoppas jag bara att röntgenplåtarna visar att allt är okej.
 
 

Målning och chilitjuvar

Idag har jag målat på huset hela dagen lång. Jag har farit upp och ner på stegar, stått på knä, krypit över ett tveksamt bodtak och suttit uppe på själva hustaket. Ibland känns det som om jag nästan slog knut på mig själv.
Johnnie har skött mycket av pysslandet runt omkring, så jag har kunnat måla på för kung och fosterland. Ludde har skött sig utmärkt och Johnnies pappa var här och målade ett gäng fönsterfoder.
 
Nu är jag helt slut och mina handleder är glada över att det äntligen är dags att vila. Det är inte mycket kvar att måla på huset nu, så vi börjar se ljuset i tunneln.
Jag gillar att måla, framförallt nu när det blir sån skillnad. Johnnie berättade att en person stannat ute på vägen och frågat om huset var nybyggt. Måste vara ett gott betyg för oss som jobbat med huset!
Men även om jag gillar att måla så känner jag mig lite stressad. Jag vill ha huset klart i år, och vintern närmar sig med stormsteg.
Hade vi även hunnit med lillstugan och gräsmattan, då hade jag varit mer än nöjd. Lillstugan ska målas och gräsmattan fixas. Lite pyssel, men sätter man igång så tar det inte så värst lång tid. I vår familj är det startsträckan som är lite väl lång emellanåt.
 
Min köksträdgård vill jag gärna sätta igång med också, så att jag kan börja odla mer än bara i växthuset nästa år. Ni hör, vi har massor att göra och kommer troligtvis bara hinna med hälften. Om vi har tur.
 
På tal om mitt växthus: Det har skett en vandalisering/stöld här hemma. Någon har smugit sig in i växthuset nattetid och rensat en chilibuske på alla dess frukter. Och inte nog med det, tjuven har även varit så fräck att denne kalasat på stöldgodset i växthuset. På självaste brottsplatsen!
Jag blev paff och Ludde skrek rakt ut när vi gjorde upptäckten. Vem kan ha en sån stålmage att man kan kalasa på en hel hög chilifrukter? Inte jag i alla fall.
Började forska lite på internet, och det lutar mot att det är en fågel. Fåglar kan tydligen inte känna hettan i chilifrukter på samma vis som oss andra.
Har tänkt ha växthuset stängt i fortsättningen för att undvika fler stölder, men glömde i natt. Imorse hade rackaren snott ännu mer.
Sicken buse!(och idol, för skulle jag äta den mängden hade jag trott att jag skulle dö)
 
 

Livet på landet

Idag har vi spenderat större delen av dagen ute på föräldrarnas gård.
Först sorterade vi upp koflocken i två grupper, vilket gick ovanligt smidigt. Jag och pappa skötte själva arbetet medans Ludde och mamma var åskådare/grindvakter.
Sedan har vi mest lekt och pysslat i trädgårdslandet. Dagen har varit sådär lugn och skön som en ledig dag ska vara.
 
Ludde klappar jättepumpan. Ska odla mer pumpor nästa år, det är ju så fruktansvärt roligt!
 
Hade bara en prydnadspumpeplanta i år, men den har massor av små knottriga pumpor på sig.
 
Mitt växthus är proppfullt med röda tomater just nu, och fler blir det!
 
Ludde skördar tomater endast klädd i t-tröja, kalsonger och gummistövlar.
 
Nyskördad morot.
 
"Hääääääästarnaaaaa!!!!" ropar Ludde bestämt när vi kliver in i hagen för att bjuda på några kasserade morötter.
 
Nä, dags för middag. Idag blir det lax och (hör och häpna) egenodlad potatis. Gott!

Stora killen

Dagarna rullar på. Redan september! Vart tog augusti vägen?
 
Jag har gått och blivit lite förkyld, så jag sov rätt oroligt i natt. Jobbade idag men kommer vara ledig både tisdag och onsdag(Jobbar som sagt 50% för tillfället) och det är nog bra så att jag får vila lite extra.
Det är full fart på Ludde som vanligt och i helgen har vi varit på lite olika ställen. I fredags åt vi ute på restaurang och Ludde skötte sig över förväntan. När vi väntade på bord stod han som ett ljus trots att det dröjde, och vid bordet åt han snällt.
I lördags åkte vi hem till min vän Heidi, och där var han däremot stökig. Annars brukar han sköta sig rätt bra när vi är borta, men inte denna gång. Egentligen borde jag nog sagt åt honom på skarpen ordentligt, men jag är lite feg när man är borta på middag sådär. Skärpning Anna!
 
Sen igår var vi hem till min bror en sväng så att Ludde skulle få leka med sin kusin Arvid. Om lekte jättefint tillsammans och det gick jättebra. Dom är så fina tillsammans! Ludde är för det mesta den som är framåt och energisk medans Arvid knallar efter och deltar i leken på sitt egna, lugna vis.
Jag tror att dom grabbarna kompletterar varandra väldigt bra.
 
Nu är grabben nästan helt blöjfri dessutom. Träningen skulle ha påbörjats för längesen, men av olika anledningar har det dröjt. Vet att jag började potträna förra året riktigt ordentligt med siktet inställt på att han skulle sluta med blöjan, men strax efter fick jag den där infektionen i buken och då blev det avbrutet. Johnnie hade fullt upp med jobb, Ludde och mig så inte heller han kunde jobba vidare på det just då.
Men nu under min andra semester(hade uppdelat i två) var det dags. Första dagarna blev det några olyckor, såklart, men sen har det gått oväntat bra.
Fortfarande händer det någon enstaka olycka och han har blöja på natten, men det går framåt!
 
Liten börjar bli stor! (Och lika glad nu som då!)
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Anna

RSS 2.0