Anna - Life is easy if you wear a smile!

Ni får ursäkta att det sällan blir uppdateringar här på bloggen. Jag prioriterar helt enkelt inte datorn just nu!

Ska jag vara ärlig har jag blivit lite less på alla dessa sociala medier.. Känns bara skönt att vara ifrån datorn ett tag. Har till och med funderat på att stänga ner min facebooksida, men samtidigt är det ett smidigt sätt att kommunicera på i vissa fall.

Bloggen har jag i alla fall inga planer på att stänga ner, för jag tycker att det är skönt att klottra ner några rader då och då. Och på så sätt hålla er uppdaterade.

Facebook är så ytligt.. Alla vill visa sitt "perfekta" liv, och i perioder har jag drabbats av den klassiska "alla-verkar-ha-det-så-mycket-bättre-än-mig-känslan". Jag är tillräckligt gammal och smart att inse att alla verkligen inte har det perfekta livet, men känslan dyker ändå upp ibland.

Många får problem med ätstörningar, depressioner och liknande till följd av sociala medier. Dessutom blir man så sjukt nyfiken av att regelbundet kolla på facebook. Vad gör alla andra idag? Hur gick det med hennes förhållande? Har dom fått barn?? Åh, semesterbilder!.. Ni fattar..

 

Vi får se hur jag gör med facebooksidan, den får vara kvar tillsvidare.

 

Jaha, vad har jag att bjuda på idag? Jag sitter bänkad framför tv:n varje dag och kollar på VM i Falun samtidigt som jag broderar. Ja, ni läste rätt. Jag sitter och broderar när jag får tid. Skön avkoppling! (Har ju gått och blivit en gammal morsa)

Sverige imponerar med sin skidåkning och ger ofta våra norska grannar en ordentlig match. Medalj varje dag, inte illa!

Drabbades av en ny förkylning precis när jag blivit frisk från den förra. Ludde är givmild och delar gärna med sig av sitt snor, så det är inte lätt att hålla sig frisk när han blir förkyld. Har aldrig varit såhär sjuk. Sjuk såhär ofta alltså, för själva sjukdomen i sig är inte så jättehemsk.

Så det har inte blivit mycket till träning. Det märks, magen börjar bli oroväckande fluffig..

Nu är förkylningen påväg bort igen, men Luddes dagisstart närmar sig. Ve och fasa, nu kommer han komma hem med alla möjliga sjukdomar!

 

Nu är det prisutdelning på tv, VM ni vet.. Måste avsluta inlägget!

 

Men vi hade som sagt trevligt och Ludde hade massor av leksaker och kex att pyssla med. Dessutom bjöds det på smörgåstårta, inte illa!

Tack för en trevlig kväll Kim och Anders!

 

Efter blöjbyte och kvällsvälling somnade Ludde ovaggad, med ett leende på läpparna. Klockan var ca 22.30 då, och han brukar läggas 20.00 i vanliga fall. Trots det har han skött sig exemplariskt!

 

Johnnie lämnade jag kvar där, för jag och Ludde skulle ju ändå bara hem och sova. Så länge han hittar egen skjuts hem får han stanna.

Däremot tog jag med mig grannens tös hem, för hon ville också hemåt.

 

Nu gäspar jag snart käkarna ur led, så jag ska ta en macka, tvätta bort sminket och borsta tänderna. Sen hopp i säng!

 

Jag och Ludde nu på kvällen:

Idag, för två år sedan, fick vi beskedet att jag hade cancer.

 

Oj, nu kom tårarna.. Uppenbarligen är det fortfarande ett starkt minne. Medans jag skrev den första meningen började jag tänka tillbaka på den dagen. Telefonsamtalet från Akademiska där en kvinna undrade om vi kunde komma in under eftermiddagen. "Det är viktigt att din sambo följer med", en mening jag inte tänkte så mycket på just då. Nu vet jag att det inte bådar gott om han måste med.

 

Jag minns hur vi fick sitta i det lilla undersökningsrummet på varsin stol och vänta på att kvinnan skulle börja prata. När hon väl öppnade munnen sa hon inte mycket vi förstod. Tillslut fick vi be henne att prata enklare, och utelämna alla dessa fina läkarord. 

"Vi har hittat en cancertumör i din livmoderhals. En elakartad och aggressiv sort"

Jag minns att hon tystnade. Väntade på en reaktion. Vi satt bara där, tysta. Vill minnas att någon av oss utbrast "Jaha?" lite fundersamt. Hon satt fortfarande tyst. Som om hon verkligen väntade sig att vi skulle bli smått hysteriska.

Vore kanske naturligt att visa lite mer känslor, framförallt då jag satt där med ett barn i magen.

När reaktionen uteblev fortsatte hon berätta om hur vi skulle gå vidare. Läkarbesök, undersökningar och röntgen. 

Vi lyssnade, men jag vet inte hur mycket vi egentligen hörde och förstod.

 

Det var först på hemvägen som min reaktion kom. Jag grät tyst medans jag tittade ut genom bilfönstret. Är det såhär mitt liv ska sluta? Redan?

 

När vi kom hem gick jag in i vårat sovrum och stängde dörren. Måste ringa mamma och förklara vad som pågår. Jag förklarade gråtandes hur läget såg ut och undrade om hon kunde ringa mina syskon och berätta. Jag skulle inte orka.

Hon lät samlad och lugn samtidigt som hon förklarade att vi skulle klara detta. Senare fick jag veta att hon inte låtit lika lugn när hon pratat med mina syskon.

 

Inte långt senare kommer min bror Jimmy in genom ytterdörren. Han hade åkt direkt från jobbet för att finnas tillhands.

Kvällen spenderade jag gråtande i soffan. Sms:ade min chef så att han skulle veta. Inget mer jobb för min del på ett bra tag.

 

Sen blir allt lite suddigt. Man brukar prata om att man går in i sin "mammabubbla" eller liknande efter en förlossning, jag gick in i min "Cancerbubbla". Jag hade väldigt liten erfarenhet av cancer, och i mina ögon innebar det död.

Men att dö fanns inte riktigt som alternativ, vi skulle ju få barn!? Ludde har hjälpt mig att kämpa både innan och efter kejsarsnittet. När han låg i magen kämpade jag för hans liv, inte mitt egna. Och när han var född fick han mig att tänka på annat än sjukdomen och "hålla huvudet över vattenytan".

 

Johnnie har varit fantastisk, och jag är helt övertygad om att vårat förhållande blev starkare av det vi varit med om.

Min och Johnnies familjer har varit underbara. Alltid funnits där och hjälpt till. Besökt oss på sjukhuset, hjälpt till med Ludde och fick oss att glömma eländet för en stund genom telefonsamtal, aktiviteter och liknande.

Våra vänner har hört av sig, stöttat, pratat och gjort allt dom kunnat. Ni anar inte hur mycket era stöttande kommentarer hjälpt!

Min chef ringde och sms:ade regelbundet, besökte mig på sjukhuset och fanns alltid där om jag behövde prata. Han har utan tvekan varit en av dom viktigaste personerna under min sjukdomsperiod.

 

Jag kan inte tacka er nog för erat stöd, men jag hoppas att ni själva förstår hur mycket ni hjälpt mig.

 

Det var ett tag sen jag skrev ett så känslosamt inlägg. Tårarna har runnit ordentligt!

 

På ett sätt är jag glad över att sjukdomen drabbade mig, för jag är mycket tacksammare över livet nu än tidigare. Samtidigt fick jag offra min fortsatta förmåga att få fler biologiska barn, vilket har varit tufft att inse. Jag har accepterat det nu, i alla fall nästan. Jag har sörjt dom barn jag hade velat ha, och lämnat det bakom mig. Jag har Ludde, och han skänker mig oändligt mycket glädje varje dag.

 

Jag mår riktigt bra nu, för jag har allt jag önskat mig och mycket mer!

 

Life is easy if you wear a smile.

 

 

Öppnade just ett kuvert som var adresserat till mig. Jag får till 95% bara brev från Akademiska med kallelser och liknande, så jag var lite fundersam över vad brevet innehöll.

Visade sig vara den årliga kallelsen till cellprovtagning. Detta är alltså en allmän kallelse och har inte med alla mina sjukhusbesök att göra.

 

Har pratat med min läkare angående dessa kallelser, om det är nåt jag behöver bry mig om eller om dom har tillräckligt bra koll på mig. Jag minns inte exakt vad han sa, men det var inget jag behövde bry mig om i alla fall. På grund av min cancerhistorik skulle provet inte visa rätt.

Mitt "team" på Akademiska sjukhuset har koll på mig i några år till, sen får vi se hur kontrollerna ska skötas efter det.

 

Men jag rekommenderar starkt er kvinnliga läsare att gå och lämna prov. Det går snabbt, och är inte alls farligt. Dom flesta som inte går på cellprovskontroller prioriterar nog helt enkelt bort det, men det finns också dom som tycker att hela "hoppa-upp-i-gynstols-grejen" är läskig.

Visst, det känns lite konstigt att visa upp sig för en främmande människa, men dom är vana och det är skönt att ha lämnat provet. Det andra alternativet är ju att helt enkelt skippa dessa prov, och på så vis riskera att hamna i den sits jag suttit i.

Jag kan säga som så att jag hellre skulle ta detta prov en gång i veckan än drabbas av en fullt utvecklad livmoderhalscancer igen. Det var helt enkelt inte speciellt roligt med behandlingar, smärta och ovisshet. Ju tidigare man hittar cellförändringarna, desto lättare är det att häva sjukdomen.

 

För er som undrar hur det gått med min röntgen kan jag meddela att jag fortfarande inte fått höra resultatet.

 

Nu ska jag slå mig ner i soffan och titta på skid-VM. Heja Sverige!

 

Igår röntgades jag inne på Akademiska. Allt gick bra och enligt planerna, infarten fick dom på plats direkt och sprutan i låret kändes men inte mer än så. Jag är ju lite räddare för sprutor nu än innan jag blev sjuk, så jag fasar alltid lite för just dom momenten. Dessutom har blodådrorna i armvecken blivit svårare att sticka i efter alla infarter, blodprov och sprutor, vilket resulterar i att dom ofta får sticka flera gånger för att komma rätt.

Dom fick dock ta om några bilder som dom inte var helt nöjda med, men annars var allt som vanligt. Haha, får det att låta som om det är vardag att röntgas, men som ni säkert förstår har jag varit med om det några gånger nu. Ludde med för den delen, för han låg i magen dom första gångerna.

 

Tror till och med att jag nickade till en sväng, för jag var så trött och inte blev man piggare av att ligga där och lyssna på musik.

 

I vanlig ordning kan jag inte svara på hur röntgenplåtarna såg ut eftersom läkarna ska ta sig en titt och sen återkomma med "domen". Som jag skrev häromdagen lägger jag inte ner någon energi alls på att oroa mig över resultatet, så jag känner mig helt lugn i väntan på samtalet.

Ska rent utsagt bli intressant att höra om allt är i sin ordning fortfarande. Jag går ju bara på känsla, men har ingen aning om hur det egentligen går där inne i min kropp. Men det känns bra, så det är lovande!

 

Efter röntgen får jag alltid några kex och juice, så att min fastande kropp ska få lite nytt bränsle. Johnnie och Ludde följde med in den här gången så vi åkte tillsammans och åt efteråt. Blev dock inte som tänkt då jag lagom tills att maten serverades började må väldigt illa.

Jag är den sortens person som är väldigt känslig för hunger, och blir ofta väldigt knepig och sur om jag inte ätit i tid. Dessutom kan jag, om jag blir alltför tom i magen och sen äter mycket på en gång, må väldigt dåligt.

När min "hungergrinighet" kommer på tal brukar jag skoja med Johnnie och säga att han borde, precis som i reklamerna, säga "Hey, have a snickers!" och räcka fram en Snickerschoklad när mitt humör tryter. Vi vet dock båda två att om Johnnie skulle få tag i en Snickers, skulle den inte vara kvar tillräckligt länge att jag kunde äta den när magen skriker. Den skulle nämligen hamna i Johnnies mage snabbare än kvickt.

 

Hur som helst, jag började må illa och det blev så illa att jag spenderade större delen av matpausen på toan, beredd att spy. Misstänkte att illamåendet berodde på matbristen, så jag försökte pina i mig lite av födan. Spydde inte, men mådde inte helt bra resten av den kvällen. Nu mår magen dock prima, och får mat relativt regelbundet igen!

 

Kan tillägga att Casanovan Ludde raggade upp en tjej(igen!) när vi satt och åt. Han spanade in en kvinna i min ålder och när han fick ögonkontakt fick han hundvalpsögon och kråmade sig som en hingst i en stoflock. Tjejen blev självklart charmad och tyckte att han var sååå söt. Vad ska det bli av den grabben!?

 

Nu ska jag krypa till kojs och försöka bli av med den här jobbiga förkylningen Ludde så snällt delat med sig av..

 

På onsdag är det dags för röntgen igen. Var längesen nu, så det känns som om det är dags. Det är en helt vanlig rutinkontroll, så allt är i sin ordning. Inga konstiga saker har hittills upptäckts.

 

Jag måste säga att jag är tacksam över att tillhöra den lilla skara cancerdrabbade som är lugn inför läkarbesök, röntgen och liknande. Jag tror att alla jag varit i kontakt med har antingen varit oroliga eller till och med smått panikslagna när sjukhusbesöken närmar sig.

Jag är helt lugn, för jag anser att det inte gynnar mig ett dugg att oroa mig. Jag lever för dagen och har blivit mycket bättre på att vara här och nu. Kunna stanna upp och bara njuta av livet.

Mamma brukar använda uttrycket "den dagen, den sorgen" och det är lite så jag lever numera. Skulle cancern komma tillbaka, får jag ta det då. Tills dess ska jag njuta av att umgås med Ludde, göra saker jag mår bra av och träna upp kroppen.

Dessutom känns det som om jag är bättre förberedd nu eftersom jag inte har ett växande barn i magen. Att ha Ludde mitt i smeten var självklart inget drömscenario. Så skulle det vara tillbaka kan vi i alla fall köra igång behandlingen med full kraft på en gång.

 

Men allt känns bra och dom små skavanker jag känt beror med allra största sannorlikhet på biverkningarna jag fått efter behandlingen.

 

Och det är faktiskt VÄLDIGT skönt att besöka sjukhuset utan att behöva bli "plågad", dvs behandlingar, undersökningar, kejsarsnitt m.m. Vid röntgen får jag en infart i handen, där spårvätskan sprutas in, och en spruta i låret(vätska som lugnar mag- och tarmverksamheten, på så vis får man bättre bilder).

Dessutom får man juice och kex efteråt, eftersom man inte fått äta på 4 timmar innan undersökningen. Det känns alltid bättre med en liten belöning som plåster på såren! Ungefär som när man i unga år besökte tandläkaren och fick välja en present ur den blå skattkistan..

Ludde blev förkyld häromdagen, blev antagligen smittad av antingen sin far eller morfar. Efter några dagars nysande, hostande, snorande och lite gnäll har nu denna sjukdom intagit även min kropp. Typiskt!

Perfekt längdskidåkningsväder ute och jag blir förkyld. Så nu är det vila och sömn som gäller några dagar framöver.

 

Känns alltid lika surt att bli sjuk, även om det bara är en liten förkylning. Jag vill träna nu när jag har viljan och motivationen på topp!

Ska gå och lägga mig nu vid 10, så jag förhoppningsvis får sova många timmar innan Ludde vaknar imorgon. Sömn är(för mig) det utan tvekan bästa botemedlet mot förkylningar.

 

När förkylningen är borta ska jag våga mig på att börja jogga igen. Om det inte är svinhalt på vägarna alltså.

Börjar dessutom bli dags att handla gymkort, nu när den värsta "jag-ska-börja-träna-efter-nyår"-folkmassan börjar ge upp träningen. Ska nog avvakta någon månad till..

 

Nä, klockan går. Dags för att borsta tänderna!

Just nu faller skogen i rasande takt hemma på mina föräldrars gård. Granplanteringen såg för dålig ut, så den avverkas tidigare än tänkt. Pappa pratade om att den var planterad någon gång mellan 1965-1970 så den var inte så värst gammal.

 

Min ena bror, Jimmy, kör skördare och har fått äran att slutavverka. Pappa har bett mig att under avverkningens gång dokumentera lite med hjälp av "finkameran", så jag har varit där och fotat lite under veckan. Inte illa att vara hemma(kallar både föräldrarnas gård och Johnnies hus för "hemma", något förvirrande för omgivningen ibland) och samtidigt kunna göra studiebesök på brorsans jobb.

Ludde tycker att skördaren är rolig att studera på håll, men ville inte alls provsitta sätet. Han är inne i en lite knepig period, då allt tycks vara lite farligare än vad det egentligen är.. Häromdagen ville han inte åka med på snöskotern och idag ville han inte kolla hur en skördare ser ut i hytten. Både Johnnie och Jimmy tycks lite sårade över detta, eftersom dom vill att Ludde ska gå i deras fotspår när han blir äldre.

 

Men katterna och hönsen tycker han om, så jag ligger snäppet bättre till när det kommer till att få honom intresserad av djur. (Hehe)

 

Några smakprov på bilder från avverkningen(tagna med mobilen):

 

Kom precis in efter att ha åkt lite längdskidor. Johnnie har verkligen lyckats med spåret denna gång, det ska han få beröm för! Var riktigt roligt att åka, men balansen är något jag verkligen måste öva på. Vinglar till oroväckande mycket emellanåt, men det blev ingen vurpa idag.

Spåren var som sagt bra, men det är synd att vovven måste springa mitt i spåren hela tiden. Det finns plats på sidorna, men nä, mitt i spåret är tydligen bäst. Hade självklart kunnat lämna honom inne, men jag gillar sällskapet och han har väldigt roligt han med. Emellanåt måste man till och med stanna för att det ligger en hund och RULLAR i spåret. Undrar om Kalla också har såna problem..

 

Johnnie kunde tyvärr inte njuta av kanonspåret i dag, för han jobbar.

 

Igår cyklade jag på träningscykeln medans jag kollade på "Biggest Loser". Körde på i en timme, men tog pauser vid reklamavbrotten för att gå ut i köket och diska. Ska man hinna med åtminstone en del av allt man måste göra, får man vara lite smart. Så jag kollar på tv, tränar och diskar samtidigt. Vi har ju ingen diskmaskin, så vi(läs: JAG) får köra på det gamla hederliga sättet. Då är det perfekt om jag fyller diskhon med vatten och disk, låter det ligga och blötas upp lite fram till reklamen, diska, i med ny disk och när reklamen slutar tittar och tränar jag vidare.

 

Sover så otroligt bra nu när jag kommit igång med träningen. En del påstår att man inte ska träna för sent på kvällen eftersom kroppen blir piggare av träningen, men för mig funkar det bra. Jag måste passa på när Ludde är nattad, så det blir oftast någon gång mellan 20.00-23.00.

 

Nu är jag bra mör i kroppen! Jag har varit och spelat bandy med dom andra tjejerna, och det gick verkligen vilt till. Vi var endast 6 stycken idag, vilket innebär två lag(lokalen vi spelar i är liten). Är man endast 2 lag innebär det att vi spelar 10 minuter, sen kort vila, spela igen osv. Är man flera lag får ett lag vila medans dom andra spelar.

Tycker att det är bäst när vi bara är 2 lag, för då får man spela så mycket som möjligt.

Märkte dock pinsamt fort att kondisen inte är vad den borde vara. Tog bara några minuter innan man kände tröttheten smyga sig på..

Jag blev helt slutkörd, och mot slutet hade jag dåligt samvete eftersom jag inte tyckte att jag gjorde mitt lag rättvisa. Men bra träning var det!

 

Den stackars bollen fick flyga ordentligt idag. Vet inte när vi spelade så hårt och högt senast! Jag fick en hel del hårda bollar på benen, en i skallen, en i magen och en snuddade hästsvansen i bakskallen. För att inte tala om alla som varit nära att träffa.. Men trots alla bollar här och var var det ingen som skadade sig. Lite tillfällig sveda bara. Som man brukar säga: "Den som är med i leken får leken tåla".

 

När jag kom hem hittade jag ett gång grabbar i soffan. Ludde, Johnnie, Hakkis och Peter. Johnnie hade varit duktig och lagat mat, så det var bara att värma.

Hakkis och Peter åkte hem, och jag slog mig ner med en öl i soffan. Dricker väldigt sällan, men jag var sugen på en kall öl efter all innebandy.

Det är nästan pinsamt så lättpåverkad jag är! En öl och man är en bra bit förbi de där första ruset. Billig i drift i alla fall, som Johnnie glatt påpekade. Minst sagt..

 

Nu ska jag skutta in i duschen och sen sova. Kan lova att jag kommer sova gott i natt med tanke på hur trött hela kroppen är. Varje muskel känns sliten, fast på ett skönt sätt.