Uppdatering.

Fick sån lust att uppdatera bloggen, så nu är jag här igen.
 
Livet rullar på. Börjar komma in i mina nya arbetsuppgifter på jobbet. Kämpar fortfarande med flera barns namn, men det blir bättre och bättre. Namn är inte min starka sida, tyvärr inte ansikten heller...
 
Jobbar som barnledare 4 dagar i veckan och fredagarna spenderas ute på kyrkogårdarna. Skönt att komma ut i friska luften efter några dagar inomhus och avsluta arbetsveckan med lite fysiskt arbete. Med barnen är det mest min lilla hjärna som blir trött.
 
Vi har under några veckor haft en stegräknartävling på jobbet. Vissa i arbetslaget gillar det, men många suckar uttråkat. Jag älskar sånt! Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och jag kastar mig in i tävlingen med liv och lust.
Tyvärr ställde en saftig förkylning till det så att två arbetskamrater fick ett onödigt stort försprång som jag sedan inte kunnat ta igen, men jag kan nöja mig med en tredjeplats.
Denna lilla tävling har inte bara hållit min motivation för träning på topp, utan också lärt mig se luckorna i vardagssysslorna. Man hinner ta en snabb promenad på 15-30 minuter eller jogga på löpbandet medans maten står i ugnen 12 minuter.
Bäst av allt har varit att jag tagit mig i kragen och gjort verklighet av en dröm jag haft. Att börja cykla till jobbet. Ja, ni läste rätt. Jag har länge drömt om att kunna cykla till jobbet.
Tidigare har jag varit beroende av bilen både av lathet och att jag använt den i jobbet. Vi har nämligen 4 kyrkor i församlingen och som vaktmästare blir det mycket åkande emellan.
Sen jag börjat som barnledare håller jag till i Kyrkans Hus, vilket innebär att jag inte längre behöver ha bilen till annat än att ta mig till och från jobbet.
Målet är att cykla minst 2 gånger i veckan, men hittills har det blivit 1-2 gånger per vecka. Väder, veckohandling och planer efter jobbet har satt stopp för mer.
 
Ludde älskar min idé att börja cykla mer. Det har till och med blivit tjafs på morgonen över det.
"Ska vi cykla idag?"
"Nä, idag åker vi bil"
"Men mamma, jag VILL cykla!!"
"Men det spöregnar ju ute!?"
"Men jag vill cykla ändå!!"
Efter lite tjafs och gnäll ger han sig och accepterar att vi ska ta den tråkiga bilen.
Sen cyklar vi förbi dagis för att lämna Ludde och fortsätter jag till jobbet som ligger ca 5 minuter bort. En snabb dusch, nya kläder och sen jag jag redo för en ny dag. Pigg och glad.
 
Vad händer mer i mitt liv just nu?
Inte mycket som är värt att skriva. Jag njuter mest av livet och allt jag får uppleva.
 
 
Bilden togs under morgonen idag. Bakom Films Kyrka brukar dimman ligga tät under hösten, och idag var inget undantag.

När någon gör min dag.

Idag åkte jag, Johnnie och Ludde på en så kallad skrotmarknad. Inte den typen av marknad som säljer godis,smycken, tröjor och korv, utan en marknad full av reservdelar, gamla cyklar m.m.
 
Ludde kollar leksaker, Johnnie kollar reservdelar och jag på allt annat. Vi tog ut pengar innan vi åkte men jag tänkte inte så långt som att försöka hålla mig till låga belopp på sedlarna.
På marknaden hittade jag snabbt på en sak jag ville ha, eller rättare sagt: en sak att ge till min mor. En äldre, glad farbror berättade att han ville ha 50 kr och började packa in den i papper.
Jag räckte fram min femhundralapp och han började leta växel, men förgäves. Normalt skulle nog säljaren tagit tillbaka varan, men lagt den åt sidan så att jag skulle kunna komma tillbaka och köpa den senare när jag betalat med sedeln någon annanstans och på så vis fått fram mer lätthanterliga sedlar.
Men mannen säger, utan någon längre betänketid: "Äh, ta den här och kom tillbaka senare när du betalat med sedeln någon annanstans och skaffat dig en 50-lapp. Jag litar på dig"
Han räcker mig påsen och ler varmt.
Jag lovar att återkomma och vi går vidare. I handen håller jag påsen med varan.
En kort bit längre bort hittar Ludde en bil han vill ha. Säljaren vill ha 10 kr för den. Jag förklarar att jag inte har några småpengar utan endast en femhundring än så länge och gör mig beredd på att fortsätta vidare om växel inte finns.
Mannen ler mot Ludde och förklarar att det är hans sons leksaker, men att Ludde kan få den. "Jag gör upp det med min son sen" fortsätter han. Jag blir helt paff och samtidigt väldigt glad. Tackar flera gånger innan vi går vidare.
 
Senare återvände jag till den äldre mannen och gav honom 50-lappen precis som vi gjort upp. Tackade dessutom för förtroendet.
Såhär i efterhand skulle jag ha velat förklara för honom att han gjort min dag och hur mycket jag uppskattade meningen: "Jag litar på dig". Det betydde nog mycket mer för mig än han kan ana.
Dessutom hade jag velat berätta för leksaksförsäljaren att Ludde älskade leksaken och att han o hans kusin lekt med den hela eftermiddagen.
 
Människor som dessa två växer inte på träd och dom ger mig hopp om mänskligheten. Så små saker i grund och botten, men för mig betydde det enormt mycket.
 
Jag blir väldigt glad för småsaker. Någon som håller upp en dörr, någon som ger mig ett varmt leende i mataffären eller någon som tackar vid ett möte i trafiken. Kanske för att det är saker man inte kan ta för givet.
När någon gör något för mig som jag uppskattar så försöker jag ge tillbaka. Ett tack i dörrhålet, ett lika varmt leende tillbaka i mataffären eller en glad vinkning i trafiken.
Ett leende eller liknande gör så mycket, och det varken kostar eller tar tid. Samtidigt som det kan göra någons dag. Ha det i åtanke nästa gång du handlar mat.
 
 
 

Livet som småbarnsförälder

Det är inte alltid så lätt att få ihop vardagen, alla med barn känner nog igen detta. Det ska hämtas och lämnas på dagis, mat ska handlas och lagas, det ska tränas, läsas sagor och många av oss jobbar dessutom större delen av dagen.
 
Jag försöker klämma in träning så ofta jag kan. En timmes löprunda, en tur med cykeln(med eller utan Ludde) eller ibland lite styrketräning på inne- eller utegym. Allt beroende på hur dagen artar sig och hur sambon jobbar.
 
Igår hade jag tänkt springa en sväng, men efter maten hann jag inte innan sambon skulle åka till jobbet. Suget efter att träna fanns kvar så jag körde ett eget träningspass i trädgården när Ludde somnat.
Endast fantasin sätter gränser och jag släpade fram ett tungt spett, ett däck, en lagom tung sten och en slägga.
Varför köpa dyr utrustning när jag har ett helt gym hemma?
 
 
Jag slog på däcket med släggan, slängde omkring med stenen och spettet användes som tyngd vid flera övningar. Hade tänkt köra i ca 45 minuter men efter 30 var jag helt slut i framförallt benen som darrade av trötthet. Idag känns det i låren kan jag lugnt säga.
 
Som sagt, endast fantasin sätter gränser.

Fast anställning

Man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag på min nya post igår. Som jag skrev häromdagen så har jag fått fast anställning åt Svenska Kyrkan nu, efter en tids vikariat på en och samma arbetsplats.
Jag har varit lite här och var då dom skrapat ihop lite timmar på olika ställen inom församlingen i hopp om att få ha mig kvar. Allt började med ett vikariat som vaktmästare när min vän skulle vara mammaledig, sen har det bara rullat på. Med tiden har jag visat min flexibla sida vilket cheferna verkar ha gillat, och därför har dom valt att ha mig kvar, fast att ingen fast tjänst funnits.
Tur har jag haft också eftersom folk har varit sjukskrivna, föräldralediga och liknande. Har hoppat likt Super Mario mellan vikariaten.
Men nu är jag alltså fast anställd eftersom en person i arbetslaget valde att säga upp sig. Men det är inte som kyrkvaktmästare vilket dom flesta nu vant sig vid att jag är, utan som barnskötare i församlingens barnverksamhet.
 
Församlingen har öppen förskola(Kyrkis) dit föräldrar kan åka med sina småttingar för att fika, leka m.m Man kan även åka dit för att få sina barn vägda en gång i veckan. Utöver det har vi barngrupper i olika åldrar, två pyssel- och lekgrupper och två körgrupper.
(skulle det låta intressant kan man hojta till, det finns några platser kvar)
 
Som sagt, man kan säga att jag hade min första riktiga arbetsdag igår. Egentligen inte då det var några arbetsdagar sedan jag bytte arbetsuppgifter, men det var igår barngrupperna drog igång på riktigt.
Min lilla ärthjärna fick jobba hårt. Inte nog med tempot, man ska även lära sig alla namn och ansikten. Är man uppväxt här så har man ofta koll på människor åtminstone lite, men jag som är inflyttad måste lära mig känna igen barnen och deras namn från grunden.
Gårdagen gick bra, på den korta tiden hann jag glädja barnen med att rita enhörningar plus att jag fick en teckning.
Idag har det också gått bra, vi har härliga barn i grupperna!
 
Har aldrig tidigare jobbat med barn så detta blir intressant. Jag hade inte gett mig in på detta om jag inte trott att det skulle bli kul, så jag klev in i min nya tjänst med nyfikenhet och en hel del idéer.
 
Jag saknar fortfarande "mina" kor och mitt förra jobb då jag gillar att jobba hårt, självständigt och utomhus. Jag gillar dock utmaningar och att lära mig nya saker, och detta är som sagt något helt nytt. Jag gillar gemenskapen i arbetslaget och nu när jag har Ludde är det skönt med fasta arbetstider. Nära till jobbet har jag också.
Jag är helt säker på att jag, Carol och alla "våra" barn kommer att ha riktigt roligt tillsammans!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Höst

Upptäckte precis att mitt senaste inlägg skrevs i början av juni! Tiden går fort när man har roligt.
 
Jag har haft en underbar sommar. Besökt min syster i Smögen där hon jobbat hela sommaren, vandrat en bit av Höga Kustenleden och varit på Gotland. Dessutom har jag pysslat massor med mina odlingar, ridit mina hästar och njutit av livet.
 
Nu är hösten här och jag, liksom så många andra, välkomnar alla rutiner som åter börjar infinna sig. Sommaren med dess ledighet må vara härlig, men rutinerna försvinner totalt.
 
Sen jag skrev senast har jag dessutom fått fast jobb åt Svenska Kyrkan. Kommer att ha en hel del nya uppgifter och jag är väldigt förväntansfull.
 
Känns som om jag har MASSOR att berätta men tiden finns inte just nu. Klockan är mycket och jag måste sova..
Får ta mig i kragen och återkomma inom kort!
 
På bilden ser ni mig och min lilla familj när vi var på Gotland. Det blåste halv orkan men en snabb liten bild med självutlösaren hann vi ta innan mobilen tippade i blåsten.
 
 
 
 
 

Fullbokad helg

Plötligt händer det: Ett nytt inlägg!
Jag har varit sugen på att uppdatera bloggen länge, men livet kommer emellan.
Ni vet hur det är. Jobb, matlagning, handla, tvätta, diska, städa, rensa ogräs, tvätta bilen, rida.. Ja, ni fattar.
Tanken har slagit mig att jag borde uppdatera från mobilen men innan jag ens har försökt så har jag gett upp den idén. Att sitta och skriva långa texter på mobilen är inte speciellt roligt. Brukar tröttna efter andra meningen i ett sms.
 
Men nu är jag här, och ska väl kunna klottra ner några rader innan jag måste gå och lägga mig. Ligger lite minus på sömnkontot så jag försöker komma isäng ännu tidigare än normalt.
 
Andra halvan av maj har varit fullbokad. Känns som om allt händer då!
Nu har jag inte fullt lika mycket uppskrivet i kalendern så jag kan pusta ut lite innan semestern börjar. Känns dock som om den kommer vara fullbokad med aktiviteter i år.
Jätteroligt på ett sätt, men samtidigt så gillar jag att ha lite luckor så att man kan ta det lite lugnt.
 
Helgen vi precis lämnat bakom oss var en sådan helg då jag inte haft en lugn stund. Ni som följer mig på instagram har hängt med lite i svängarna, för er andra kommer min helg här:
 
I fredags jobbade jag halvdag. Åkte hem, packade klart och hakade på husvagnen efter bilen. Hämtade upp Min syster och far för att sedan åka norrut. Det var dags för cykelloppet Siljan Runt!
Det var ett bra val att ta husvagnen, lördagens morgon och förmiddag var nämligen regnig. Husvagn är trevligare än tält då.
Jag och min syster cyklade kortaste sträckan som är 7 mil. Trots regn under hela loppet kände jag mig stark och pigg. Vi kom i mål på en bättre tid än förra året, ca 3 timmar och 10 minuter.
 
 
Vi duschade, tog på oss torra kläder och kröp ner i husvagnens mysiga säng i väntan på pappa och brorsan som cyklade 16 mil.
När alla var klara styrde jag ekipaget hemåt igen. Strax innan 9 på kvällen parkerade jag hemma. Sov som en gris den natten, mör efter att ha kört upp, cyklat och kört hem.
Premiär för mig när det kommer till att köra med husvagn, och jag måste säga att jag är väldigt stolt över min insats! Att köra med släp av något slag är en av ytterst få saker som jag känner mig bra på, kanske för att så otroligt många är helt värdelösa på det?
 
 
På söndagen väntade jobb. En gudstjänst och en urnsättning. Kunde pusta ut något under eftermiddagen.
 
På måndagen åkte jag och mamma till Strömsholm för att besöka hästtävlingarna där. Väl hemma igen åkte jag med Ludde till min syster som skulle vara barnvakt och sen fixade jag mig inför kvällens dans i parken.
Höll mig städad men kom sent i säng, upp skapligt dagen efter för att åka med familjen på slottsvandring.
Ludde skötte sig exemplariskt under hela vandringen, stolt mamma! Han tyckte att det var väldigt spännande och roligt, och jag kan bara hålla med.
 
 
Sen byggde vi klart odlingstunneln innan det var dags att åka hem och äta, duscha och sova.
 
Jag gillar kontrasterna i mitt liv just nu. Att på en helg cykla 7 mil i regn, åka hem och ha gudstjänst och urnsättning, åka till Västerås för att kolla på hästar och sedan delta i en slottsvandring med familj och son. Sen avsluta helgen med växthusbygge.
Jag tycker att mitt liv är otroligt omväxlande och spännande just nu. Och vill ja ha lugn och ro sätter jag mig i trädgårdslandet och rensar ogräs.
 
Kroppen är stark, sommaren har precis kommit och jag njuter av livet.
 
Nu är jag där jag vill vara.
 
 
 
 
 

Sista April

Sista april. En dag som vanligtvis handlar om brasor, fest och folk.
Tanken var att vi skulle åka till den vanliga samlingsplatsen för oss grannar. Där brukar vi grilla, umgås och elda en brasa den här tiden på året.
Men när det började närma sig att åka hemifrån bestämde jag mig för att stanna hemma istället. Humöret var i botten och jag hade verkligen inte lust. Så istället för att stå där och vara osocial så gav jag mig ut på mountainbiken istället.
 
Jag var ute en bra stund och trampade omkring på små steniga stigar i skogen. Lyckades göra en snygg vurpa också, måste ha varit många år sen jag senast åkte omkull på en cykel så det var väl dags. Cykeln spårade i dom djupa, befintliga spåren och omkullåkningen var ett faktum. Valde dock ett ställe med enbart gräs, jord och lera, så det gick över förväntan.
Annars är det mycket sten på stigarna, och jag jobbar för fullt med att lära mig ta mig fram över stock och sten. Första gången jag gav mig ut på favoritstigarna vågade jag inte ha fart och cykeln kom knappt fram, men jag lär mig. Kanonträning för balans, koncentration, snabba beslut och muskler.
 
Idag blev det ingen musik i öronen, och det var jag väldigt glad för när jag väl trampade omkring där i skogen. Fåglarna kvittrade helt underbart och det låga humöret höjdes både av det och av träningskicken.
 
 
 
Johnnie och Ludde åkte och grillade korv med grannarna, och sen sammanstrålade vi hemma där jag tog över Ludde så att Johnnie kunde återvända till festligheterna.
När jag väl fått vår superpigga son att somna satte jag mig vid datorn där några räkningar betalades och deklarationen ordnades.
Och när jag ändå sitter här kan jag lika gärna uppdatera min stackars bortglömda blogg!
 
Nu måste jag dock krypa till kojs. Imorgon ska jordkällare renoveras, hästar skötas, nässelbröd och banankaka bakas, mat lagas, äppel-och körsbärsträd grävas ner, ett barn badas och mycket mer. Det vanliga alltså.
God natt!

Hästkillen

På förmiddagen idag jobbade jag i kyrkan och sedan åkte jag hem för att byta om, äta och åka vidare till stallet.
Ludde var lite tjurig när jag kom hem och ville absolut följa med mig till stallet och rida. Vanligtvis är det något han säger för att på något vis övertala mig att han ska få följa med till gården, och i själva verket vill han inte rida utan bara leka.
Men idag var han bestämd, han ville rida. Han fick följa med, tänkte ändå inte göra något mer än mocka stallet, klippa en bagge och gå en sväng med Bullen som varit lite hängig på grund av pälsfällning. Vi är rätt säkra på att han saknar sin kompis Skruttan också, som varit iväg och tränats av en duktig tjej i Västerås. Men snart kommer hon hem, så han får hålla ut några dagar till.
 
Hur som helst, Ludde följde med och höll fast vid sin önskan att få rida. "Ja ja" tänkte jag, van vid att han ändrar sig. Han har aldrig ens velat sitta på en häst. Han tycker att dom är stora och läskiga.
Väl i stallet frågade jag igen. Han ville fortfarande.
På med hjälm och han fick ett grimskaft, sen traskade vi ut i hagen. Hästarna tittade nyfiket när vi kom gående, sen stegade dom fram och hälsade på oss.
Vi tog med Bullen ut ur hagen och jag frågade en sista gång. Japp, Ludde skulle rida. Jag lyfte upp honom på Bullens rygg och till synes vant kastade han över sitt högra ben så att han satte sig rätt direkt.
Vi skrittade sedan en sväng. Jag höll i Luddes arm hela tiden då man aldrig vet vad som kan hända. Bullen må vara lugn och van, men är samtidigt en riktig fjomp. Spelar rädd för allt, jämt!
 
Men idag gick han så snällt och Ludde såg så glad ut, men samtidigt lugn. Under promenaden red han i flera omgångar och varvade med lite löpning för egen maskin.
Varje gång jag satte honom på Bullen rygg och vi började gå, undrade han varför det gungade så. Jag förklarade att Bullens långa ben skapade gungandet.
 
När vi kom hem var han mycket stolt, men samtidigt utstrålade han någon form av lugn. Som om han inte gjort annat fast att det var hans första ridtur.
 
Efteråt hjälpte han mig att mocka stallet. Han tog sin rätt stora lastbil, skottade på dynga och körde ut på dyngstacken. Min pojk är en driftig och hjälpsam kille!
 
 
 
 
 

Löpning

Så var helgen över igen. det känns som om jag hunnit med massor, fast ändå inte. Tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd i alla fall. Jag har alltid mina "Att Göra-listor" och enligt den har jag inte hunnit mycket, men jag har istället gjort sånt som jag mår bra av och tycker är roligt. Och att ta det lugnt finns inte på min lista, men behövs ändå ibland.
 
Vi här i norra Uppland har haft tur med vädret så jag har verkligen tankat d-vitamin. Både under ridturer och på löprundor.
Knäna känns bra så det har blivit en del löpning den senaste tiden. Det är en motionsfom jag verkligen älskar, oavsett årstid. Lite kämpigare på vintern, men har man rätt utrustning fixar man det med.
Nu när vårsolen ger energi blir jag extra sugen på att ränna runt i skogen på mysiga stigar. Löpning må vara jobbigt, men det är det jag gillar. Jag älskar att köra slut på mig själv ordentligt, och det är så enkelt under en löptur. Har man dåligt med tid, spring en kort runda i ett tempo som får rådjuren att knappt reagera när du blåser förbi. Gott om tid? Då kan man ta en lång, skön sväng i lagom tempo.
Löpning är så enkelt, samtidigt som det finns massor att lära sig och jobba på. Man behöver bara ett par bra skor och sköna kläder, så det är ingen dyr sport heller.
 
Jag gillar att testa olika sporter och motionsformer, men återkommer alltid till vissa. Är man småbarnsförälder, hästägare och dessutom tillsammans med en åkare, då måste man vara flexibel för att få allt att gå ihop. Det blir mycket träning på egen hand, då man får ge sig ut när man får möjligheten. Inte lätt att planera att träna med andra när jag inte vet exakt när sambon kommer hem till exempel.
Men att träna själv är oftast inget problem. Jag är lite av en ensamvarg och gillar ensamheten för det mesta.
Att kunna gå in i min bubbla, fokusera på mig själv och inte behöva ta hänsyn till andra.
Men med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sällskap ibland! Att träna med andra kan vara väldigt givande. Någon att prata med, en person som kan hjälpa till att dra upp hastigheten och någon som gör att jag känner mig säker.
Efter det så kallade joggingmordet har jag blivit lite rädd för att jogga ensam på vissa ställen. Då är det skönt med sällskap.
 
I fredags sprang jag en sväng när solen var påväg ner. Det var en fröjd att vara ute just då och löpningen gick riktigt bra. Bra musik i öronen piggar upp när man börjar bli lite trött i benen.
Jag har väldigt blandad musiksmak och det märks verkligen i min spellista. Imagine Dragons, Sabaton, Linkin Park, Ariana Grande och Anton Hagman för att nämna några. En del gamla, en del nya. Den röda tråden är den fartiga, uppiggande melodin. Inga tröga låtar där inte.
Några låtar lyssnade jag mycket på när jag hade cancer. Nu när jag är frisk håller dessa låtar mig motiverad, eftersom dom lockar fram känslorna jag hade då. När jag hör dom minns jag varför jag kämpar på framåt.
 
 
Idag sprang jag en sväng med min bror. Han kom över till mig och sen åkte vi tillsammans vidare upp till naturreservatet jag bor i närheten av.
Det var bitvis en hel del sten och rötter på stigen, men det gjorde bara löpningen roligare. Man fick hålla sig skärpt och vara snabb i fötterna.
När vi kom tillbaka till bilen hade vi sprungit omkring 8 km, med lite korta pauser mellan varven.
 
 
Nu ska jag duscha oss sen krypa till kojs. God natt!
 

Mars - Lamm, löpning och gröna fingrar

Dagarna rullar på och vi är redan i mars! Då och då får vi riktiga vårdagar men dom klassiska bakslagen kommer som ett brev på posten.
 
Tidigare idag kände jag mig sugen på att skriva ett nytt inlägg här, och det kändes som om jag hade massor att berätta. Men nu, när jag väl sitter här, är jag helt tom i huvudet. Samma sak varje gång.
 
När jag och Ludde kom hem efter jobb och dagis åt vi lite lasagnerester innan vi begav oss till stallet. Mamma är/har precis varit magsjuk så vi höll oss ute i stallet(hästarna står på föräldrarnas gård, om någon missat det).
Magsjuka är verkligen inte kul, det vet jag. Men jag måste säga att jag älskar folks reaktioner när sjukdomen kommer på tal.
Tänk dig att du och dina arbetskamrater sitter i fikarummet och pratar. Plötsligt framgår det att en av personerna har ett barn som precis varit magsjuk. Man kan riktigt se skräcken i folks ögon när dom inser att bacillerna kan komma flygande genom luften vilken sekund som helst.
Det är då man inser att vi lever i ett (sjukdomsmässigt) förskonat land. Magsjuka går ju trots allt över väldigt fort, om man till exempel jämför med förkylningar som man kan kämpa mot i flera veckor.
Och så har vi det klassiska illamåendet som man känner efter att ha träffat någon som kan ha smittat en. Detta även om man inte ens är smittad..Är det inte lite komiskt?
 
Vi har varit ovanligt friska länge nu, så jag räknar med att vi får något härligt innan sjukdomsperioden lugnar sig. Hela februari, eller VABruari som småbarnsföräldrar brukar kalla månaden, var vi friska.
 
Hur som helst, vi åkte till stallet och mockade i vanlig ordning. Ludde kan rutinerna nu och hjälper gärna till. Han kan till och med bli arg om jag råkar ta något av det han vill mocka ut. Han mockar, ströar, delar ut hö och sopar golvet.
Idag ville han även hjälpa till att ta in hästarna. Jag hade tänkt ta alla 3 på en gång eftersom det funkar så bra med dessa hästar, men fick ändra på planerna för Luddes skull.
Min häst Skruttan "går i skolan" hos en tränare i Västerås för tillfället, så vi har bara 3 hästar kvar hemma just nu. Det går utmärkt att ta alla 3 samtidigt, Bullen på höger sida och ponnyerna på min vänstra.
När vi hade dom förra ponnyerna kvar hände det att jag till och med tog 4 samtidigt. Smidigt med väluppfostrade och snälla hästar!
 
Eftersom Ludde ville leda Bullen tog vi honom ensam först. Ludde ledde men jag assisterade. Bullen må vara snäll, men man vet ju aldrig.
Ludde var sen nöjd med sitt stalljobb så jag tog in dom sista två.
 
Lite mys med lammen hann vi med också. Årets första födsel resulterade i trillingar, vilket självklart ställde till lite problem. Tackan var duktig men hon hade inte alls mjölk för alla så en av lammen bor i föräldrarnas kök för tillfället. När den blivit lite starkare ska den få flytta ut igen.
Jag hade visat bilder på lammen för Ludde, så han visste att dom kommit. När han nu klev in i lösdriften blev han helt till sig över dom små liven. Jag fick dock påminna honom regelbundet att röra sig lugnt och prata tyst. Tackan blev nämligen nervös när vi var där.
Ludde fick klappa lammen lite och sen gick vi. Lite pyssel med den övriga fårflocken blev det innan vi gick ut från lösdriften.
Ludde har alltid haft stor respekt för djuren men nu vågar han gå in till fåren själv. Under uppsikt såklart. Han gillar fåren, det beror nog på deras behändiga storlek. Kor och hästar är lite väl stora.
 
 
Vi avslutade vistelsen med att hämta ägg från hönshuset. Ludde älskar att plocka ägg. Jag med för den delen, den sysslan blir aldrig tråkig!
 
När vi sedan började rulla hemåt tänkte jag på vilken rik uppväxt Ludde får. När Ludde föddes ville jag verkligen ge honom åtminstone en gnutta av den härliga uppväxt jag fått.
Jag och mina syskon växte upp på en mjölkgård och fick delta mycket i sysslorna.
Ludde vill så gärna hjälpa till, och även om det inte blir som jag vill ha det alla gånger så måste jag ändå uppmuntra viljan. Om jag ständigt hindrar honom eller gör jobbet åt honom kommer han aldrig vilja hjälpa till igen.
Det har hänt att han tappat ett ägg i backen och liknande, men det gör inget. Sålänge han inte gör det för att vara elak så.
 
Jaha, vad händer annars?
Jag har börjat springa igen, och knäna känns än så länge strålande. Gym, cykling och promenader i all ära, men få saker slår en riktigt härlig löprunda!
 
Odlingssäsongen har börjat här hemma. Kunde inte hålla mig så jag har sått chili, paprika och jordgubbar redan. Dessutom har jag och mamma börjat odla kastanjer för skojs skull. Det var mamma som började fundera över att försöka odla, så jag forskade fram bra metoder.
Dessutom fixade jag en hink(!) kastanjer åt henne efter att hon bett min plocka några. En av kyrkorna har två träd alldeles bredvid.
Jag började kalla henne för "Crazy kastanje-Lady" men efter att själv ha hakat på hamnade även jag under denna titel. 10 stycken har jag just nu som grott. Johnnie är orolig att jag tänker plantera alla i trädgården.
 
 
Plantering av pelargonskott. Har hur många som helst nu, men vet inte hur jag ska få plats med alla..
 

4 år

Idag är det fyra år sedan jag fick mitt cancerbesked. 4 år! Tiden går i en rasande fart.
 
Tiden går och alla minnen från 2013 bleknar allt mer. Men trots det berör cancern mig fortfarande väldigt mycket. Ibland när ämnet kommer på tal och jag berättar om min tidigare diagnos kan jag få tårar i ögonen, detta trots att jag berättat min historia så otroligt många gånger.
Jag har avdramatiserat ämnet så mycket jag kunnat och jag kan till och med skämta om det. Trots det så är det ett så otroligt starkt ämne, varesig jag vill det eller inte.
 
Men trots detta vill jag att folk ska kunna prata om det. Med mig eller om mig, jag vill inte att folk ska vara rädda att trampa på ömma tår.
Jag har till och med skojat om det faktum att jag inte kan få flera barn. Det är på ett sätt ett väldigt känsligt ämne än idag, men det går framåt och jag har kommit långt i arbetet att acceptera detta.
Att skoja om det är helt enkelt mitt sätt att skaffa mig en distans till det svåra. Det är mitt sätt att se på det med andra ögon. Ni vet hur jag är vid det här laget, försöker se något positivt med allt som sker.
 
Jag har fått en otroligt klok liten kille. Han har energi, tänker och funderar mycket, har en elefants minne(dvs otroligt bra) och har sinne för detaljer. Det är helt fantastiskt att se honom växa upp och utvecklas. I vår fyller han 4.
Den lilla 2-kilosklumpen har blivit stor.
 
Cancern var ett riktigt elände, och än idag kommer det stunder när ett ljud, en doft eller en syn får mig att minnas vad jag gått igenom. Det går som en obehaglig rysning genom kroppen.
Det är som dom säger på reklamen: "Vart än cancern har suttit så når det hjärnan tillslut" eller något i den stilen. Cancern är numera mitt lilla hjärnspöke som hemsöker mig då och då. Det blir dock allt längre perioder emellan dessa gånger.
Men även om diagnosen varit svår så gav den mig så mycket. Jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och min omgivning. Jag kan se saker på ett helt annat sätt och kan förstå andra så mycket bättre.
Dessutom uppskattar jag vardagen mycket mer än förr. Jag har blivit en väldigt tacksam person.
Igår sa en äldre dam detta till mig: "Man ska vara tacksam för denna dag, morgondagen har man nämligen ingen garanti för".
 
Jag känner mig lite vilsen just nu. Jag som brukar kunna klottra ner något vettigt tycker att det jag skriver nu bara blir något luddigt tjafs. Känns som om jag skriver mening efter mening men får inget sagt. Äh, läs mina inlägg från tidigare år istället(20/2), där har jag formulerat mig lite renare.
 
Förövrigt så mår jag väldigt bra just nu. Varje helg den senaste tiden har jag åkt långfärdsskridskor, något jag tycker är otroligt roligt. Det ger mig både träningen och en underbar frihetskänsla. Jag känner mig fysiskt stark för första gången på länge. Jag har även börjat jogga igen, och även där svarar kroppen bra.
Jag älskar min starka, envisa kropp!
 
 
 
 

Uppdatering!

Känns ovant att skriva inlägg här numera. Sitter aldrig vid datorn längre.
Anledningen till att jag satte mig här nu var att jag skulle ordna det sista med mitt CV och personliga brev. Ska nämligen söka ett jobb jag är intresserad av.
Jag har fortfarande mitt vikariat åt Svenska Kyrkan, men eftersom det är just ett vikariat kan jag inte förlita mig på att bli kvar. Visst, alla verkar vilja ha mig kvar, men det ska ju finnas en tjänst också.
Sitter säkert fram till och med april, sen får vi se. Därför söker jag lite jobb då och så, när det dyker upp något av intresse.
 
Och när jag ändå sitter här kan jag klottra ner några rader. Såg ju trots allt att ni är några trogna läsare som fortfarande kikar in här då och då. Kan påminna om att min instagram är mycket aktivare, även om de´n är mycket ytligare och enklare än bloggen. Delar bilder jag gillar, men några djupa känslor hittar man sällan där.
_annawallin_ heter jag, kika in och säg hej!
 
Hur som helst, livet tuffar på. Känner mig trött och sliten som alla andra såhär års, men piggnar till när solen kommer fram.
"På cancerfronten intet nytt" - Inget nytt på cancerfronten alltså. Läkarbesök nu på onsdag och jag känner mig lugn. Kroppen känns bra och jag börjar komma tillrätta igen. Lär känna min kropp på nytt och försöker hålla känslor och tankar under kontroll. Mycket har såklart förändrats på grund av cancern, och det tar tid att känna igen sig själv igen.
Ju mer jag tränar desto mer hittar jag tillbaka till den jag var. Träning är fantastiskt!
 
Åkte långfärdsskridskor på Stordammen i fredags. Det var soligt och fint när jag kom dit. En familj spelade hockey och lekte vid strandkanten, annars var det lugnt.
Jag gav mig ut och isen var helt ok. Lättåkt men man fick vara på sin vakt periodvis. När snön smälte och sedan frös blev det lite ojämt på vissa delar.
Jag tänkte satsa på 1 mil, vilket jag inte åkt än då.
Solen började gå ner bakom trädtopparna och jag åkte varv efter varv på lilla slingan(tror den hade bäst is).
Det var så fint, och tyst. Allt som hördes var skridskornas rytmiska skrapande mot den blanka isen och stavarnas dova duns när jag körde ner spetsarna i isen.
Jag kan inte beskriva känslan mer än att jag njuter av blotta tanken på hur det kändes att fara fram över isen.
 
Det har hänt att Johnnie ibland tittat på mig när jag tränat framför tv:n och sagt: "Hur orkar du!?" eller "Varför utsätter du dig för det där?".
Men för min del är det just denna känsla jag strävar emot. Jag har känt den några gånger förr och kan leva på den länge om så behövs.
 
Jag gav mig efter 1,65 mil, fast ska jag vara ärlig så tvekade jag en minut när jag tog av mig skridskorna. Jag ville inte sluta, men kroppen tyckte att det fick vara bra.
 
 
Nä, nog tjatat om mina skridskor. Nu är det dags för mig att krypa till kojs, för klockan ringer i vanlig ordning 05.15 imorgon..
 
God natt!

Gott Nytt År!

Nu var det verkligen inte igår jag skrev ett inlägg här, och jag har inte ens loggat in på evigheter. När jag skriver nya inlägg vill/behöver jag tid. För ni ska veta att ju djupare jag gräver ner mig i mina inre känslor och klottrar ner det här, desto längre tid tar det. Vissa inlägg har tagit flera timmar att skriva..
 
Jag har helt enkelt inte tagit mig tid till att sitta här vid datorn. Visst, jag kan uppdatera via mobilen, men jag orkar knappt skriva ett sms på den då det är så trixigt. Skulle aldrig orka skriva ett ordentligt inlägg på den. Instagram uppdateras ofta, men där är det bilderna jag vill visa. Oftast är det någon mening eller två med text till, men det är väldigt enkla saker. Det är inte direkt någon idé att gå in djupare i funderingar och tankar där, även om jag ibland varit nära.
 
Hur som helst. Loggar in här och möts av en så fin kommentar som skickades till mig för mer än en månad sedan. Tack fina du, det värmde verkligen att höra att det jag skriver uppskattas. Även om jag kanske borde förstå det eftersom folk går in och läser, så är det alltid roligt att höra. Jag kan förstå att folk följde mig när jag var sjuk, men det är roligt att vissa hänger med fortfarande. En del har hängt med sedan min "skrivstart" på Lunarstorm för mååånga år sedan.
 
I kommentaren jag fick stod det följande:
 
Hejsan!!!
Jag skriver sällan men ditt skrivande är verken tomt eller meningslöst!! Du är viktig och att du bara orkar kliva upp och gå till jobbet är värt att skriva..
Vad har du gjort för 5 saker du är stolt över, just denna dagen???
Vad för 5 saker är du tacksam över, just denna dagen??
Det skriver jag varje dag men på papper. Det skulle vara intressant att veta om du vill skriva det..

Puss och kram "Du är en värdefull kvinna!!"
 
Okej, jag gör ett försök att komma på 5 saker jag är stolt över att ha gjort idag:
 
1) Skrivit en jobbansökan
2) Tagit en fin bild som jag blev väldigt nöjd med.
3) Haft en lugn dag, utan att ha känt alltför stor press att jag måste få något gjort.
4) Lagat mat, trots att jag inte hade någon lust..
5) Unnade mig choklad, utan att tänka på hur onyttigt det är. Man måste unna sig!
 
Tacksam över:
Oj, detta var svårt.. Jag är tacksam över så mycket, men allt blir som en klump istället för 5 specifika saker.
Jag är tacksam över att, i det stora hela, vara frisk.
Jag är tacksam över att ha underbara människor omkring mig i form av familj, vänner, arbetskamrater m.m.
Jag är tacksam över Johnnie och Ludde.
Jag är tacksam över att kunna njuta av varje dag på ett sätt jag aldrig gjort innan cancern.
Jag är tacksam över att kunna känna denna ständiga tacksamhet över att få leva och andas.
 
 
 
 
Jag tror att ni förstår, det är svårt att urskilja något när jag är tacksam för så mycket.
 
Jag har som sagt skrivit en jobbansökan idag och jag tycker att det är riktigt roligt.
Som ni nog vet så är jag inte fast anställd åt Svenska Kyrkan i nuläget utan det är bara ett vikariat. Jag trivs, men eftersom framtiden är aningen osäker så söker jag självklart andra jobb.
Jag har inte känt någon press utan när det dykt upp ett lämpligt jobb så har jag sökt. Annat hade det varit om jag var arbetslös, då hade jag sökt mycket mer. Kan man jobba, så ska man.
 
Hittills så har jag inte fått napp, men det kommer alltid nya jobb.
Jag har ovanan att inte riktigt kunna se mig som en duktig, kunnig och bra anställd, fast att jag egentligen borde det. Jag har så höga krav på mig själv och tycker att jag inte är speciellt bra på något här i livet.
Men när jag sätter mig och skriver det Personliga brevet till en jobbansökan, då kommer jag på andra tankar.
Helt plötsligt kan jag lyfta fram massor av goda egenskaper jag har. Jag är glad och positiv, jobbar gärna självständigt men funkar även bra i grupp, jag gör mitt bästa och är inte rädd att ta i..osv.
Jag är väldigt nöjd med mina personliga brev(Skräddarsyr dom självklart efter jobbet jag söker) och tycker att dom speglar mig bra, utan att jag ljuger.
 
Nu är jag klar med min ena jobbansökan, och inom kort ska jag fixa den andra. Känns så spännande, samtidigt som jag inte vill hoppas för mycket.
 
Snart är 2016 slut, och jag är väldigt nyfiken på vad nästa år har att erbjuda. Nytt jobb kanske?
Någon dag kanske jag sätter mig och sammanfattar 2016 här i ett inlägg, det brukar vara roligt. Sen om det hänt så mycket det är frågan, men något kan jag nog skriva om. Lite bilder finns det i alla fall.
 
Om detta blir mitt sista inlägg detta år, vill jag önska er besökare ett riktigt Gott Nytt År!
 
Vår får troligtvis ett lugnt nyår. Vi är förkylda och ja, dom flesta tycks vara sjuka nu. Det blir nog en mysig kväll med familjen skulle jag tro.
 
Ha det bra och ta hand om er!
 
 
 
 
 

En uppdatering

Idag fick jag en sån stark lust att uppdatera bloggen, så jag satte mig här vid datorn. Exakt vad jag ska skriva vet jag inte, vi får väl se vart det bär.
 
Ännu en arbetsvecka har nått sitt slut. En av dom värsta på länge faktiskt. Jag har varit fruktansvärt trött, sliten och omotiverad. Vet inte varför, vädret? Den luriga förkylningen som pyr i kroppen? Slarv med östrogenintaget?
Eller helt enkelt en kombination av dessa faktorer.
Veckan har gått fruktansvärt trögt på grund av detta. Allt har tagit längre tid och inget har känts roligt. Ena stunden har jag haft sprängande huvudvärk och andra stunden vill man bara sätta sig någonstans och gråta en skvätt.
Jag har tvivlat på mig själv och känt att jag inte gör ett bra jobb, och jag har tvivlat på mig själv som vän, mor och sambo.
Arbetsveckan blev dock bättre mot slutet och en lyckad arbetsuppgift blev vändningen. Jag fick tillbaka lite av tron på mig själv och kände att jag gjort ett bra jobb. Små saker kan göra stor skillnad.
 
Känns dock bra att helgen är här. Dags att hämta kraft och så att man kan vara på topp när alarmet ringer på måndag morgon.
 
Tänkte försöka ge mig på fårklippningen nu under helgen. Mina föräldrar har ett litet gäng på ca 15 vuxna tackor som jag brukar klippa vår och höst. Emellanåt har jag fått hjälp av min mor och bror, men oftast sköter jag det själv till tonerna av bra musik.
 
Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera bloggen, vilket ni säkert har märkt. Min instagram uppdateras mycket oftare, för det är så enkelt att kasta ut någon bild med enbart någon mening till.
När jag uppdaterar bloggen vill jag helst ha något speciellt att skriva, men det händer inte så mycket just nu. Så då blir det såna här enkla texter.
Ribban lades rätt högt under cancerperioden. Då hade jag något viktigt att skriva, både för er som undrade hur det gick och för mig som behövde ösa ur mig allt som fanns i huvudet. Allt jag skriver nu känns så tomt och meningslöst i jämförelse.
 
Men gillar ni bilder får ni gärna följa min instagram för lite mer regelbundna uppdateringar.
anna__wallin
 
Smakprov på vad ni hittar på mitt instagramkonto:
 
 
 
 
 
 
Nu ska jag ta en liten kvällsmacka och sen är det dags att krypa till kojs.

Halloweenfest

Igår var jag och Johnnie bortbjudna på halloweenfest hos några bekanta. Jag gillar att klä ut mig, för det sker ju så sällan.
I år spökade jag ut mig till hårdrockare. Tack syrran för lån av kläder och smycken!
 
Tack Micke och Ulla för en trevlig fest med supergod mat och härliga människor. Hoppas på att detta blir tradition!
 
 
 
Jag skulle jobba idag, så jag fick ta det väldigt lugnt med både dricka och tid för sänggång. Snacka om kontrast att först vara klädd som på bilderna här ovanför för att sedan jobba i kyrkan klädd i kavaj, ett kors runt halsen och prydligt flätat hår.
 
Ludde tyckte att jag var jättefin i svart läppstift, och tyckte även att jag skulle ha det på jobbet idag. Avstod detta dock, tror att chefen inte hade blivit värst nöjd..
 

Om

Min profilbild

Anna

RSS 2.0