Anna - Life is easy if you wear a smile!

Kom på att jag nog inte kommer hinna skriva några fler inlägg detta år, så jag valde att klottra ner några rader nu medans Ludde sover.

Ett inlägg som eventuellt kommer sätta punkt för 2014. Har inget storslaget att skriva, men något ska jag nog kunna koka ihop.

 

Började fundera lite på vad som hänt under 2014, och det tog tvärnit i mitt huvud. Vad har egentligen hänt under årets gång!?

Fick kika lite i bloggen för att minnas. Inte för att det hänt så jättemycket, men några milstolpar finns det.

Till exempel så åkte vi till Stockholm i våras för att jag skulle synas i Nyhetsmorgon. Resan, men betalt hotellrum, blev vår första tillsammans sen Ludde kom. Visst hade vi varit iväg på dagsturer, men det var vår första natt tillsammans på hotell.

Jag var konstigt nog aldrig speciellt nervös, utan tyckte snarare att det var jättekul att se allt bakom kulisserna. Att bli sminkad, träffa programledarna och vara framför kameran. Visst kändes det konstigt, men samtidigt naturligare än jag hade kunnat tro.

Och all respons efteråt! Alla kommentarer, alla sms..  Folk kunde skriva på facebook: "Sitter här och kollar på nyhetsmorgon där Anna är med. Vilken kämpe". Det värmer lika mycket nu som då att ha ert stöd, det ska ni veta! Och jag har alltid lust att gråta bara vid blotta tanken på hur underbara folk i omgivningen är och har varit.

 

I Augusti åkte vi till Östersund tillsammans på vår första semester. Ludde kunde vara lite tjurig på kvällarna då han minsann INTE ville sova om vi skulle fortsätta vara uppe, men annars gick allt jättebra. Hotellet hade ett jättefint(och tomt) gym som jag flitigt använde dagligen.

Dessutom åkte vi till Åre och traskade upp för Åreskutan. Ludde, som inte kunde gå själv, fick hänga med på min rygg.

Tanken var att jag skulle ha deltagit i Tjurruset i år, men ett överbelastat knä satte stopp för det. Tjurruset är ett tufft terränglopp, och det fanns inte en chans att ta sig igenom med så pass ömmande knän.

Trots att det kändes surt valde jag alltså att stanna hemma och vila.

Anledningen till att jag fick ont var en löprunda på ca 1 mil, och under viloperioden har jag forskat lite mer i varför det kunde bli så fel under en löprunda jag borde klara.

Den största anledningen är nog mitt dåliga löpsteg. I julhandeln letade jag efter en present till min bror och hans sambo, och snubblade över en vid namn "Det perfekta löpsteget". Började bläddra i den och man behövde inte läsa många meningar innan det stod klart hur viktigt ett bra löpsteg är, för ett dåligt ökar risken för skador markant.

Min bror och hans sambo gillar att ge sig ut på löprundor, så jag köpte boken till dom(det var ju dom jag skulle handla en bok till, inte mig själv). Men jag funderar starkt på att köpa ett eget exemplar, alternativt låna deras framöver. Boken verkade nämligen väldigt bra.

I skolan fick vi inte lära oss speciellt mycket om hur man ska springa, man bara sprang. Det har resulterat i att jag springer helt felaktigt. Jag låter nämligen hälarna slå i marken först.

Jag vet att det är fel, men har inte haft verktygen att ändra mitt sätt att springa. Nu har jag forskat en del på internet och börjar förstå. Så när knäna känns bra ska jag lära om mig totalt..

 

Men när jag sprang den där milen som tröttade ut mina knän, upplevde jag något som jag inte känt förr. Inte så starkt. Den totala njutningen av att springa. Jag bara flög fram och det kändes som om jag hade kunnat springa hur länge och långt som helst.

Där och då hittade jag verkligen löpningens själ, eller vad man nu brukar säga. Den känslan längtar jag efter att få känna igen, den totala frihetskänslan. Tyvärr måste man uppleva det själv för att förstå, för jag trodde innan att jag njöt under löpningen. Men den "gamla" känslan gick inte att jämföra med den nya.

Och framförallt: om jag kan uppleva den känslan med ett dåligt löpsteg, vad kan jag då uppleva med ett BRA!?

 

För övrigt har det inte hänt så mycket under året. Men en sak slår mig när jag kollar runt på bloggen, och det är att Ludde och jag gör bra mycket roligt om dagarna. Vi är ute och cyklar, badar, åker spark, går långpromenader, klättrar i berg, leker i sandlådan, busar i lövhögar, rullar omkring i snön, pysslar i stallet..

Nu när Ludde kan gå själv har lekandet dessutom tagits till en ny nivå och även om jag sörjer att tiden går så fort, gläds jag åt att ha hela framtiden framför oss!

 

2014 var kanske inget storslaget år, men det var skönt att ha ett lugnt år efter det extremt omtumlande 2013.

Jag gillar att se nyår som en slags nystart. Man får en chans att gå igenom vad som var bra och dåligt med året innan, för att sen vända blad och göra det kommande året till det bästa någonsin.

 

Om jag inte skriver några fler inlägg i år vill jag önska alla mina läsare ett GOTT NYTT ÅR!

(och drick inte för mycket, det är riktigt skönt att börja det nya året utan en baksmälla..)

Nu är vi förkylda istället. Verkar som om vi betar av den ena sjukdomen efter den andra såhär runt jul och nyår. Det började med att Ludde hade feber strax innan jul, men blev helt frisk till själva julfirandet. På juldagen fick jag feber och sen gottade vi ner oss totalt i förkylningens "underbara" värld.

Får hoppas på att 2015 börjar bättre än 2014 slutade. Och för att inte tala om 2013, de året vill vi helst inte ha i repris!

 

Har börjat fundera över nyårslöften. Många tycker att det är löjligt med nyårslöften, men för min del funkar det rätt bra. Det är ju lite samma sak som att ha mål, och jag måste ha mål i mitt liv för att ta mig framåt och känna att jag gör något vettigt.

Mitt stora mål har ju hittills varit att "ta mig tillbaka" nu efter cancern. Att hitta tillbaka till mig själv och bygga upp styrkan i kroppen igen. Jag är inte där än, men snart så. Rent psykiskt ligger jag bra till, mycket tack vare att jag låtit det ta sin tid och inte knuffat undan det jobbiga. Jag har funderat, klurat, tänkt och klottrat ner allt på bloggen. Det måste upp till ytan för att man ska kunna bearbeta allt.

Visst har jag mina jobbiga dagar, men nu är det egentligen bara en sak som känns jobbig och det är att jag inte kan få barn igen. Resten har jag tagit mig igenom, sakta men säkert.

Men rent fysiskt är jag inte där jag vill vara. Diverse skador och lättare sjukdomar har kommit emellan. Men det kommer, måste ha lite tålamod just nu bara...

 

Vi skulle egentligen åka och hälsa på min moster med man idag, men eftersom vi är sjuka stannade vi hemma. Snoriga, hostiga barn är inte speciellt charmigt..

Vi drog på oss vinterkläder istället och gick ut i snön och lekte. Johnnie pysslade med snöskotern medans jag och Ludde ålade, rullade och busade i snön.

 

Nu sover Ludde en sväng, och jag sitter här. När jag loggat ut ska jag skriva en inköpslista och hjälpa Johnnie att bygga ihop duschen som ska stå i bastun. Inte i själva bastun alltså, utan rummet bredvid!

 

Nu börjar det ordna upp sig. Huvudvärken finns kvar men är inte lika hemsk, så nu känns allt lite lättare. Febern är nog borta, eller så gott som borta.

Orkade till och med gå ut med Ludde en sväng i trädgården där vi lekte i snön. Försökte åka lite spark på vägen, men det var inte tillräckligt packat med snö och is, så vi körde fast i asfalten.

Johnnie tyckte att vi skulle stanna inne eftersom vi är lite sjuka(Ludde hostar och nyser) men vi vägrade. Så länge man klär sig ordentligt och inte ger sig ut på nåt i stil med en hård löprunda går det ju bra. Frisk luft behöver vi alla, framförallt om man är lite krasslig.

 

När huvudvärken är borta är det dags att ta tag i städningen här hemma. Vi har haft så fullt upp att vi inte hunnit ta tag i den biten nu när julen tackat för sig.

Känner dessutom att jag behöver fixa ordentlig leksaksförvaring åt Ludde. Efter julens alla klappar räcker knappast dom små lådorna under hans säng till.

 

Nä, nu kurrar magen så jag måste leta föda. Att jag känner hunger är ett tydligt tecken på att jag är på bättringsvägen, för igår ville jag inte äta något alls. Fick i mig sammanlagt en dubbelmacka på morgonen och två knäckemackor på kvällen. Plus några hemmagjorda pepparkakor. På tok för lite om man jämför med vad jag brukar äta på en dag!

 

 

 

Igår på förmiddagen passade jag på att rida en sväng innan vi skulle vidare till Johnnies bror för att äta och öppna julklappar.

För att "busa till det lite" drog jag på mig tomtekläder och skägg innan jag hoppade upp på Mirrans rygg. Lite kul måste man få ha!

Bäst hade varit att rida utklädd till tomte på självaste julafton, men det har inte hunnits med, men tomten kan väl få rida en sväng även på juldagen?

Mirran brydde sig inte det minsta över mina kläder, och inte heller över luvan hon fick på huvudet. Den vita bollen längst ut på luvan fick jag dock sätta fast i käkremmen, för annars studsade den rakt i hennes öga i skritten.

 

Trots att jag inte red speciellt långt hann jag möta på flera hushåll där folk knackade på fönstren och vinkade. Ofta med överlyckliga barn i täten, men även dom vuxna såg väldigt roade ut. Dessutom mötte vi på en kvinna som var ute och gick med sin islandshäst på vägen. På hästen satt två små tjejer. Vi pratade lite innan vi sen skiljdes åt, och då ropade tjejerna "Hej då tomten!".

 

Själva ritten var jättekul, men ungefär halvvägs började jag frysa(trots ordentligt med kläder) och må illa. Värre blev det när jag hoppat av hemma vid stallet.

När Mirran var klar åkte jag hem och rasade ihop i soffan. Feber, sprängande huvudvärk och illamående. Inte en chans att jag kunde åka till Johnnies bror då, så grabbarna fick åka själva.

Själv gick jag och la mig en stund. Vaknade till nu vid 6-tiden, och känner mig hungrig. Ett gott tecken!

Hoppas på att huvudvärken ska ge sig under dagen i alla fall, för den är helt klart värst..

 

Nu ska jag äta lite och sen förhoppningsvis hinna sova lite till innan Ludde ska upp.

 

En snabb bild på mig och Mirran:

Idag är det julafton. I ca 20 minuter till eftersom klockan närmar sig midnatt.

 

Min julafton började inte riktigt som planerat. Vaknar kl. 4 på natten av att Ludde är ledsen. Fick inget riktigt svar på varför då han inte verkade sjuk. Brukar aldrig vakna på natten om det inte är så att han är ordentligt sjuk. Bytte blöja medans han grät hysteriskt, och lugnade sig först när jag slog på tv och gav honom välling.

Det var nästan -10 grader ute, och temperaturen inne hade sjunkit snabbt ner till 18. Vi eldar bara just nu, så det gäller att man eldar ordentligt på dagtid så att värmen håller i sig till dagen efter.

Började elda för att inte riskera att vakna av kylan sen. När Ludde ätit klart åkte han i säng igen, och somnade direkt.

Tillslut kom även jag i säng, men det dröjde innan jag somnade om. Har länge varit inne i en period med lite sämre sömn än normalt.

Vaknar till precis när solen var på väg upp. Minns att solen sken riktigt fint på träden utanför fönstret och himlen var alldeles blå.

Somnade om. Vaknade av att Ludde börjat "filosofera"(dvs prata lågt med sig själv) och leka med legot på bordet bredvid sängen.

Frågade Johnnie, som också precis vaknat, vad klockan var. Halv 11! När sov jag så länge senast? Tveksamt om det hänt sen Ludde föddes..

 

När klockan var runt 12 åkte vi hem till Johnnie syster med familj och firade lite med den delen av släkten. Det var lika trevligt som vanligt, och jag hade gärna stannat längre om det inte vore för att Johnnie ville hem och se Kalle i lugn och ro.

Resten av kvällen spenderades framför tv:n och på golvet bland Luddes nya leksaker. En lugn och skön julaftonskväll med andra ord. Precis som det ska vara.

 

Bilderna blev tyvärr lite suddiga..

Min familjs julfirande är över för i år. Vi firar nämligen alltid dagen före Julafton numera. Kanske låter konstigt, men vi har gjort det i många år. Det började med att mamma och pappa blev tvungna att jobba på självaste julafton, så vi flyttade firandet av den anledningen. Det funkade så bra att vi fortsatte med denna tradition.

Det är perfekt nu när jag träffat Johnnie, för då ser julhelgen ut såhär:

Vi träffar min familj dagen innan julafton. Då ses vi här hos oss eftersom vi har bäst med plats i huset(det är väldigt öppet och enkelt att umgås).

På julafton åker vi hem till Johnnies syster och firar lite där. Brukar träffa delar av Johnnies närmaste familj där.

På eftermiddagen, när det är dags för Kalle, åker vi hem och har myskväll. Bara vi.

På juldagen brukar vi vara hembjudna till någon. Ofta Johnnies pappa, men i år är det Johnnies bror vi ska besöka.

 

Idag var alltså min familj hem till oss och det är alltid lika roligt. Dock väldigt tråkigt att syrran inte kunde vara med i år(hon jobbar i Idre över vintern), det kändes tomt utan henne!

God mat(gillar inte julmat speciellt mycket, men maten i sig var det ju inget fel på), fina julklappar och härligt att få träffa familjen.

Ludde, klädd i bland annat fluga(dagen till ära), skötte sig fint även om han inte verkade speciellt imponerad av maten. Men julklappspapperet var superskoj, och presenterna likaså. Och all uppmärksamhet från släkten! Oj oj vad det var roligt! I alla fall om man ska tolka Luddes fånande och fjantande. Snacka om att han gör sig till! På ett positivt sätt alltså, han skrattar, busar, leker och har allmänt roligt åt allt släkten gör.

 

Nä, jag får återkomma senare och skriva mer. Måste sova!

 

 

 

Julen närmar sig med stormsteg! Har hittills inte känt mig stressad eller tyngd av tanken på julpynt, paket, julmat och gäster, utan det känns bara roligt. Precis som julen ska vara!

Paketen är klara sen länge, maten är inhandlad(min del, vi kör alltid knyt) och det är egentligen bara städningen kvar. Inte för att det är lätt avklarat, men det känns hanterbart i alla fall.

 

Igår bakade jag även min första egna pepparkaksdeg någonsin. När vi var små brukade vi baka pepparkakor från grunden med pappa, och nu är det dags att föra traditionen vidare till vår familj. Nu är Ludde lite för liten fortfarande och skulle antagligen göra precis som sin far(äta degen), men någon gång måste man börja. Det var busenkelt att göra degen, konstigt att inte fler gör egen.. Det är ju bara dygnet i kylskåp som är jobbigt. Bakar man vill man ju gärna ha "belöningen" direkt!

Får se om pepparkakorna blir goda, för i så fall kör jag vidare på receptet jag använde. Det finns ju rätt många pepparkaksrecept kan jag lova..

 

Igår ställde vi min nya kökssoffa där det är meningen att den ka stå, och det kunde inte bli mycket bättre! Snacka om att mysfaktorn höjdes ett snäpp.

Fick låna en bok av mamma om möbelmålning. Olika tekniker och tips man kan använda sig av för att piffa upp gamla slitna möbler. Fick lite nya idéer, så vi får se vad det blir!

Är fortfarande inne på att måla den vit, men vill helst inte ha den helt enfärgad. Vitt blir visserligen ljust och fint, men det finns inget tråkigare än hem som är enbart vita. Vita väggar, vita ramar till tavlorna, vit soffa, vita bord och stolar.. Fattas bara att hunden är vit också. Det blir så sterilt och dötrist.

Därför försöker jag hitta lösningar som gör möblerna lite roligare än att bara måla dom kritvita. Jag vill som sagt ha ljuset(det är så mörkt i detta hus..) men inte den sterila känslan. Dynan i soffan ska i alla fall vara färgglad, så det så!

Nu behöver jag ju inte ha hela huset vitt, men eftersom jag planerar att ha mestadels vita väggar i framtiden vill jag inte riskera att möblerna försvinner för mycket. Tricket är att hitta balansen mellan färg, ljus och sin egna stil. Tror ni förstår mina tankegångar, så nog om det.

 

Ludde och jag kom nyss hem från stallet där vi mockat och gjort iordning inför kvällen. Ludde var jätteduktig och hjälpte till med att bära tomma vattenhinkar och hjälpa mig bära dom fyllda. Det roliga med den här åldern är att dom så gärna vill hjälpa till med allt. Då är jag glad att kunna erbjuda en hel gård där han kan hjälpa mig med allt möjligt.

Han är dock inte förtjust i djuren, för dom är lite för stora. Förstår honom, skulle jag möta på ett djur vars huvud är lika stort som min kropp skulle jag också bli rädd.

 

Nu ska jag ta och börja med maten. Kycklinggratäng med curry, en av familjens absoluta favoriträtter. Så idag kommer man ligga på plus hos övriga familjemedlemmar!

 

 

Idag åkte jag, mina föräldrar och Ludde till Emmaus för att lämna grejer och titta efter saker att handla. Jag rensar ständigt här hemma och om ingen familjemedlem vill ha sakerna brukar jag lämna dom till Emmaus. Tycker att det är tråkigt att slänga fullt fungerande och hela saker nämligen. Och dumt för miljöns skull!

Dessutom går deras överskott till bättre behövande och jag blir av med saker jag inte längre vill ha. Alla vinner på det!

 

Jag har börjat kolla efter lite nya möbler och idag hittade jag nästan allt jag sökte. Slog till på en kökssoffa och två stolar. Hittade även på en skohylla som står bra hemma i vår hall(har länge tänkt köpa en men det har aldrig blivit av). Bara bra, genomtänkta köp alltså, inga impulsköp.

Johnnie fick även en tidig julklapp, för jag hittade en sån där trähink att ha i bastun. Ville ge den direkt så att han inte råkar köpa en egen. Han blev jätteglad så det var ett bra köp.

 

Priset för allt då?

Soffan: 450kr

Stolarna: 100kr/st

Skohyllan: 75kr

Vattenbyttan till bastun: 50kr.

 

Helt ok priser enligt mig!

Vill måla om soffan lite, men har inte bestämt mig för vilken färg än. Lutar mot vitt.. Kom gärna med förslag!

 

Knäna fortsätter att bråka, så träningen lyser med sin frånvaro. Jag känner ju av knäna vid minsta lilla rörelse emellanåt, så jag vågar inte träna på något vis eftersom jag är rädd att förvärra problemet.

Gick en kort sväng med Ludde och vovven för ca 1 vecka sen, men inte ens en lugn promenad gick bra.

 

Jag försöker vila, men det är lättare sagt än gjort med tanke på Ludde, hästarna m.m. "Knäna är ju en kroppsdel som inte går att vila" sa en person idag. Det stämmer, för varje gång man ska förflytta sig måste knäna jobba. Tycker inte heller att det blir någon skillnad om jag ligger på soffan en hel dag eller om jag städar, leker med Ludde osv. Men uppenbarligen kräver problemet mer än bara vila, eftersom det inte blivit bättre på länge.

 

Jag pratade med vårdcentralen för några dagar sen. Frågade vem jag bör vända mig till för att utreda problemet. Tjejen var jättetrevlig och förklarade att sjukgymnasten bör vara det första steget, som jag misstänkte. Hon letade upp närmaste tid deras sjukgymnast hade ledig, och det var inte förrän i början på Januari. Jag var dock välkommen om problemet förvärrades.

 

Jag blir så less. Träningen är den av dom grundstenar jag lutat mig mot nu när det varit tufft efter behandlingens slut. Att kunna jogga en runda, cykla med Ludde eller bara ta en promenad har varit viktigt för min väg tillbaka. Det känns som om allt har stannat upp för tillfället.

Och då får dom negativa tankarna plats att svepa runt runt i huvudet. Sorg över att inte kunna få fler barn och oro över framtiden. Tankar om hur orättvist livet är.

 

Har en dålig dag idag, som ni märker.. Såna dagar bör jag inte skriva inlägg egentligen, för det blir bara "synd om mig-inlägg" då. Allt ordnar sig, det vet jag ju. Men det är skönt att skriva av sig lite elände ibland, så man blir av med lite..

 

 

 

 

Igår var det en fullbokad dag! Först och främst packade vi(Jag och Ludde) fikakorgen och begav oss till stallet där min kompis har sin häst uppstallad.

Vi hade nämligen bestämt oss för att ses, men hon ville även hinna rida på förmiddagen. Eftersom vi var upptagna på eftermiddagen kom jag med förslaget att ta med fika till stallet.

Jag hade tänkt mig att Ludde skulle sova i bilen, men vi hann knappt mer än sätta oss innan han vaknade och ville upp.

Ludde är rädd för hästar, antagligen för att dom är så stora. Så han blev inte helt nöjd över att se Malins stora travare titta på honom med stora ögon när vi klev in i stallet. Dessutom var han allmänt blyg och nyvaken, så han vägrade lämna mitt knä förrän strax innan vi skulle åka hem. Då började han nyfiket plocka i fikakorgen, sprida ut hästarnas mat i stallgången och rulla i halmen.

 

När vi kom hem var det bara att gå in och fixa oss lite snabbt innan vi skulle vidare. Vi var bjudna på "Glöggmys" hos några grannar. Ludde ville fortfarande inte sova ordentligt utan fick följa med ut ur bilen. Vi var vid en grillstuga med öppen eld, så jag fick passa Ludde ordentligt. Dessutom fanns med massor av roliga saker framme på bordet som Ludde gärna ville riva runt i, så jag fick knappt en lugn stund.

Vi blev bjudna på chiligryta(supergod), glögg, öl, kakor, godis, muffins.. Listan kan göras lång. Dom snålade verkligen inte med tilltuggen!

Vi var även bjudna på ytterligare ett glöggmys hos "Storbonden", så när Ludde började bli allt för trött och omöjlig packade vi in honom i bilen och åkte dit.

Där bjöds vi på ytterligare glögg och tilltugg, samtidigt som Ludde kunde springa och leka. Dom har själva rätt små barn, så huset är relativt Luddevänligt. Trappan fick jag dock passa, för Ludde är inte van vid såna. Vi har ju en enplansvilla. Han var upp i den ett par gånger, varav sista gången höll han på att ramla precis när jag kom och kunde fånga honom.

Men sen skötte han sig bra resten av kvällen, fram tills ca 12 på natten(!!) när tröttheten tog över. Han tog en kort Power-nap när vi kom till gården, och det var väl den som gjorde att han orkade leka så länge.

Men för min del var det lagom att börja röra sig hemåt vid den tiden, för då började folk bli så berusade och högljudda.

Fick även med mig Johnnie hem, som vinglade på sin väg från bilen till ytterdörren samtidigt som han sa: "Vadååå, jag är inte aaalls full?"

Sen slocknade han på soffan innan han knappt hunnit lägga sig ner. Ludde fick välling och ny blöja, sen somnade han som en stock i sin säng. Båda somnade tämligen ovaggat med andra ord.

Det är hårt för grabbarna att vara på festligheter!

 

Jag sov som en stock fram tills 7 när Johnnie hittade in till sovrummet, sen kunde jag inte somna om utan låg bara och grubblade. Efter en timmes vridande, vändande och funderande på framtiden klev jag upp. Får troligen mer gjort uppe än i sängen.

Nu har jag eldat, städat i pannrummet och kastat ut aska. Passade även på att ta in ved och äta frukost medans grabbarna sov.

 

Nu hör jag att den lille busen vaknat så jag ska gå och plocka upp honom. Vore skönt att vakna innan Ludde oftare...

 

Tack alla inblandade för en trevlig Lucia!

Nu på eftermiddagen lämnade vi av Ludde hos hans mormor och morfar, och begav oss in till stan. Johnnie hade några saker att inhandla, och jag hade föreslagit att vi skulle passa på att äta något i centrum på någon trevlig restaurang.

Efter lite besök i butiker åkte vi till centrum och parkerade bilen. Vi var båda sugna på Kinamat, så vi avnjöt en smarrig buffé innan vi mer eller mindre rullade ut från restaurangen.

Vi traskade vidare upp till Stora torget för att kolla lite på årets Musikhjälpen, nåt jag absolut ville göra. Det var faktiskt därför jag kom med idén att åka in till stan från första början.

 

Det var roligt att se det "live" eftersom jag följer ståhejet både på tv och radio så mycket jag bara kan. Och nu när dom sänder från centrala Uppsala kunde jag ju inte låta bli att åka och ta mig en titt. Självklart har jag även skänkt pengar varje år, skandal vore det annars.

Vet ni inte vad Musikhjälpen är, gå in på deras hemsida. Vill minnas att det helt enkelt är musikhjalpen.se

(tv 2 sänder en hel del från musikhjälpen och på p3 sänder nonstop fram tills 22.00 på söndag)

 

Hade jag kunnat skulle jag gärna ha stannat längre där, för det var så härlig stämning. Barn tultade omkring, ungdomar skrattade och äldre njöt av musiken. Det är verkligen ett evenemang för alla!

Men vi hade lite bråttom tillbaka till Ludde, så efter att jag lämnat pengar och önskat en låt åkte vi hemåt.

 

 

 

Se där ja, nu har man gått och blivit faster med! Låter lite gammalt med "faster Anna", men det måste innebära extra vuxenpoäng va?

Blev en liten pojk, precis som jag trodde. Jag verkar ha en viss talang för att känna vilket kön det ofödda barnet har, för nu är det nog 4-5 barn jag gissat rätt på. Efter varandra alltså, av ca 5-6 möjliga. Hade det varit 100 barn jag gissat könet på hade ju inte 4-5 rätt varit mycket att skryta om.. Så nu är det inte bara dom nyblivna föräldrarna som är stolta, jag sträcker också lite på mig och säger: "sa ju de!".

Alla har vi våra talanger..Haha!

 

Allt hade i alla fall gått bra och snabbt, så dom kan verkligen inte klaga på förlossningen. Får se när jag möter på den lille nykomlingen, den kommer vara en riktig bamse i jämförelse med hur stor Ludde var när han kom ut. Man blir alltid lika förvånad när man ser nya små barn, för man kan knappt tro att Ludde en gång var ÄNNU mindre än dessa normalstora knyten!

 

Själv har jag inte gjort mycket idag. Solen sken så jag packade ner Ludde i sittvagnen, kopplade hunden och gick en bit ut på en skogsväg. Där släppte jag lös både barn och hund så dom fick rasta sig själva lite. Vovven sprang runt, nosade och njöt av friheten. Ludde plockade sten, kollade på vovven och skallade sittvagnen när han skulle dra i bromsen på den.

Efter det var hans humör inge vidare, så vi fick gå hem igen. Tror att hungern slog till i samband med att det röda märket på näsan tillkom.

Tänkte åka och klättra idag på eftermiddagen, men det fick jag skippa efter att knät åter igen började kännas under den korta promenaden. Suck..

Imorgon ska jag ringa vårdcentralen och höra hur jag ska göra. Jag kan inte vila mer än såhär, har ju trots allt ett barn, ett hem att sköta, hund, hästar.. Kan passa på att fråga er läsare nu när jag ändå skriver.. Är det vårdcentralen man ska prata med? Eller ska man satsa på en sjukgymnast direkt? Eller vilka alternativ finns det mer?

 

Jag och Ludde sa även adjö till syrran idag, för imorgon åker hon upp till Idre fjäll för att jobba i flera månader. Ludde fick sina julklappar också, en mössa och lego. Han fick öppna dom nu så att syrran kunde se på, eftersom hon inte kommer vara med på julafton.

När vi kom hem lekte han vidare med sitt nya lego, som var i form av ett tåg med siffror som last. Nu ska han lära sig räkna!

 

Nä, nu måste jag komma i säng. Johnnie ska upp tidigt och snarkar redan ljudligt, måste ha varit trött. Nu ska jag krypa ner och snarka i takt med honom.

Nattinatt!

 

Jaha, mina helgplaner sprack innan jag ens hunnit halvvägs...

Började med att rida Mirran en sväng i det underbara vädret. Skönt att jag kunde ta en ridtur just idag när det var sånt kanonväder!

Vi hann inte skritta långt innan vi möter på ett gäng jägare på väg tillbaka till jaktstugan. Deras lösa hund sätter av i full fart mot Mirran och jag gjorde mig beredd att hoppa av och försvara min häst(om detta skulle behövas). Hunden var dock väluppfostrad och tvärnitade när husse sa åt honom/henne. Skönt, för Mirran hade broddar så jag ville inte ha hunden allt för nära. Nog för att hon är en klok häst, men man vet aldrig vad ens häst kan hitta på när en hund kommer för nära.

Jägarna var jättetrevliga och började glatt prata med mig. Killen som gick i täten frågade dessutom om han fick ta en bild på oss, eftersom ljuset var så fint. När vi ställt upp som fotomodeller utbytte vi några meningar till innan jag red vidare.

Ridturen gick jättebra, och vi hade ett väldigt bra samspel. Skönt att vi allt oftare kan samarbeta när vi är ute, istället för att bråka om vilket tempo vi ska hålla. Mirran vill ju helst öka farten hela tiden, och jag minska. Men nu börjar vi lära känna varandra allt bättre och ridturerna blir bara roligare och roligare.

 

Hade gärna tagit en tur på Bullen med, men han vilar. För en vecka sen när hovslagaren var på besök kunde han knappt lyfta ena frambenet. Vi undersökte honom och upptäckte att allt var ok förutom ena frambenet som han inte ville stå helt på(vilket han måste om man håller upp det andra frambenet). Hovslagaren hade redan dragit av skon på ena fram, så hon fick dra av resten med. Troligen hade han bara vrickat sig(inga tecken på svullnad, sår eller liknande) så han fick helt enkelt vila ett tag.

Nu verkar han vara bra igen och jag ska kontakta hovslagaren för att göra ett nytt försök att sko honom. Han blir så ledsen om inte han också får komma ut på ridturer.

 

Hur som helst. Efter ridturen gick jag in och åt en matlåda med lasagne(som halva familjen stod och dreglade över då det luktade så gott) och sen gick jag ut för att klippa får.

Hann dock bara klippa 1½ innan saxen började gå allt för dåligt. Hade för mig att dom var bra, men tydligen inte. Så jag fick ta handsaxen och klippa klart tackan så att hon skulle slippa se ut som en stylad bil med kjolpaket nedtill.

Visade sig att vi inte hade några fler vassa skär(dålig planering från min sida) så jag får avvakta med klippningen någon vecka.

Jag som ville klippa får nu i helgen.. Surt. Men för fårens del är det ingen brådska, så det gör egentligen ingenting att det dröjer lite.

Får ägna mig åt annat i helgen istället! Träna unghästen till exempel, och städa.

 

Nu ska jag slå mig ner i soffan och snutta på mitt rödvin samtidigt som jag läser lite. Kan man inte träna, får man lata sig och snutta på vin istället!

Idag åkte jag, Ludde, mamma och syrran till Norrtälje. Mamma skulle klippa sig, så vi andra hängde på för att få lite kvalitetstid tillsammans nu innan syrran åker upp till Idre för att jobba.

Är faktiskt lite avis på henne, nu när hon köpt skidor och pratar om att åka massor i backarna. Jag är otroligt sugen på att åka snowboard(kan inte åka skidor) nu när det gått så lång tid sen jag åkte senast. Jag samlade ihop "gänget" när jag var gravid och tänkte åka en sista gång innan magen skulle bli för stor. Men det var när ryggen började bråka, så jag hoppade av och stannade hemma för att vila.

 

Men, åter till saken: Vi åkte till Norrtälje som sagt, och började med att äta lunch. Sen gick mamma och klippte sig medans vi andra gick och kollade i affärer. Var bland annat in på HM en sväng, och det tog väl knappt 5 minuter innan personalen charmats av Ludde!

Den här lilla killen kommer bli en riktig tjejtjusare om han fortsätter såhär! Vart vi än går står folk och ler, skrattar eller börjar prata med oss. Inte oss emot, jag tycker(än så länge) att det enbart är gulligt att han charmar folk!

 

Vi avslutade Norrtäljeresan med att fika lite. Precis när vi kliver in på fiket upptäcker jag, trots nyligen nytt blöja, att Ludde är alldeles blöt om kläderna. Så det var bara att smita in på toan och snabbt byta alla hans våta kläder. Suck, hatar när det händer.. Nog för att dom där "Up and go"-blöjorna är smidiga att dra på, men dom är ruskigt opålitliga tycker jag. Såna här problem hade vi aldrig förr med dom vanliga blöjorna. Men dom är lite knepiga att få på när han sprattlar istället. Pest eller kolera..  

 

Nu är fredagsölen uppdrucken och Ludde har somnat. Funderar på att krypa till kojs nu, för jag har en del att göra i helgen. Bland annat så ska jag hinna rida och klippa fåren hos föräldrarna.

 

Nattinatt!

Min kompis Camilla ville gärna ha mitt recept på saffransbullar med vit choklad, så här kommer det:

 

Ingredienser:

50g jäst

100g smör

5 dl mjölk

250g kesella kvarg

2 pkt saffran

1½ dl strösocker

½ tsk salt

ca 17 dl vetemjöl

 

Fyllning:

50g rumsvarmt smör

200g vit choklad

1 uppvispat ägg

1 dl pinjenötter (gillar inte riktigt nötter så dom brukar jag hoppa över och ta pärlsocker istället)

 

1) Smula ner jäst i en bunke. Smält smör, tillsätt mjölken och värm upp till fingervärme innan det blandas med jästen.

 

2) Tillsätt kvarg, saffran, socker, salt och mjöl.

 

3) Arbeta degen tills den är blank och smidig.

 

4) Jäs i 30 minuter under en handduk.

 

5) Dela degen i två delar och gör som med vanliga kanelbullar. Dvs: Knåda, kavla ut.

 

6) Nu kommer det smarriga: Bred ut det rumsvarma smöret. Viktigt att det är rumsvarmt eftersom det annars är för hårt eller för mjukt för att bre ut. Grovriv chokladen och strö det över smöret.

 

7) Rulla ihop likt kanelbullar och skär i skivor som du sen lägger på en plåt med bakplåtspapper på.

 

8) Jäs i ca 20-30 minuter under en handduk.

 

9) Pensla med ägg och häll på nötter eller pärlsocker.

 

10) Puff in i ugnen! (225 grader, ca 5-7 minuter)

 

11) Frossa i dessa krämiga läckerheter som riktigt dryper av smör och smält choklad! Mycket roligare än klassiska lussebullar.

Förresten, det blir ca 50 st. bullar av receptet. Kan vara bra att nämna.

 

Hoppas det ska smaka!