Anna - Life is easy if you wear a smile!

Eftersom jag blev tvungen att lämna ett blodprov på sjukhuset idag, dvs en söndag, fick jag lämna det på en avdelning jag aldrig varit på tidigare.

Jag har alltid fått mina cellgifter på en annan avdelning, så just den här avdelningen var helt okänd för mig.

När jag kom in i byggnaden var det helt folktomt och jag började allt mer undra om det blivit något missförstånd när jag gick uppför trapporna.

Men när jag öppnade dörren till stället jag skulle till förstod jag att jag hamnat rätt. I den korridoren var det nämligen fullt av folk.

 

Tror att det är samma typ av avdelning som jag bor på i Örebro. Där folk är inlagda och får sin cancerbehandling. Där jag får mina cellgifter normalt stannar man bara under just den behandlingen man får den dagen.

 

Men idag, när jag klev in genom den dörren till korridoren, märkte jag en obehaglig sak jag inte tänkt på tidigare. För när jag klev in genom dörren slog olustkänslan mot mig som en vägg.

Stället riktigt andades sjukdom, sorg och död. För alla är där på grund av sin cancer, och många kanske inte ens går ur sin sjukdom levande.

Just denna korridor hade jag som sagt aldrig besökt tidigare, men byggnaden besöker jag dagligen och i Örebro bor jag ju på en sån avdelning. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag varför det blir allt svårare att återvända till dessa ställen. Energin man kom med försvinner i samma stund man öppnar dörrarna vid entrén och man drabbas av en jobbig olustkänsla. Sjuka människor överallt. En del har tappat hoppet, andra ser fortfarande framtiden framför sig.

 

Jag skulle aldrig kunna jobba på ett sånt ställe. Jag har inte psyket till det..

 

 Idag åkte jag, Johnnie och Ludde in till stan en snabbis för att jag skulle lämna ett blodprov. Egentligen är jag aldrig in till sjukhuset på helger, men nu blev det så på grund av Örebroresan.

På tisdag åker jag, och på måndag(imorgon) ska jag få veckans cellgifter. Innan cellgifterna ska dom hinna kolla mitt blod, och alternativet var annars att lämna provet tidigt imorgon.

Men att åka in tidigt och sen behöva vänta fram tills kl. 10 då jag ska ha cellgifterna kändes inte lockande.

 

Efter besöket i stan åkte vi hem till mamma och pappa där syrran hade lagat både mat och rabarberpaj. Det var jättegott och jag nästan rullade ut till bilen efteråt.

Innan vi åkte vidare hem hälsade jag som vanligt på hästarna. Längtar tills behandlingen är avslutad och jag får både tid och ork att pyssla mer med hästarna igen.

Dessutom hoppas mamma att hon ska få sitta barnvakt när jag pysslar med hästarna, inte mig emot!

 

 

 

Idag har Ludde varit på sin första fest!

Det var min kompis Heidi, Heidis pojkvän och Heidis mor som hade festen tillsammans. Det var en 100års-fest, för Heidis mor har fyllt 50 och dom andra 25.

 

Först hade dom 5-kamp, vilket jag jättegärna hade velat delta i. Men min något vuxnare hjärnhalva insåg att det var bäst att låta bli, för att inte ta ut sig allt för mycket. Nog för att jag är piggare än på länge, men man vet aldrig när all energi tar slut.

På festen fanns det mycket trevligt folk. Några ansikten man känner väl igen men inte träffat på länge, och andra helt nya människor.

Var väldigt kul att träffa folk jag känner sen tidigare, många hade jag inte träffat på år..

 

Nybadad Ludde på väg till festen!

Fick ett så fint kort idag i brevlådan. Det var nämligen barnmorskan som var med under kejsarsnittet som hörde av sig! Det var så många med i rummet när Ludde kom ut(säkert 10 personer!) så jag minns inte henne ordentligt tyvärr. Men skulle jag träffa henne hade jag vetat exakt, har dock så svårt att komma ihåg namn!

 

Nu går den här veckan mot sitt slut. Sen väntar min fruktade Örebrovecka nr 2..

 

Träffade som sagt min läkare igår och diskuterade behandlingen. Efter nästa vecka blir det ingen mer behandling, utan man anser att det ska räcka med de jag då fått.

Men det kommer ta tre månader innan man kan avgöra om tumören är borta eller inte. Så som min läkare sa: man får ha is i magen..

 

Äntligen ser jag lite ljus i tunnelns slut! Har varit jobbigt att inte veta när det ska vara över.. Visst, jag kan inte veta det än på ett bra tag, men nu börjar allt i alla fall lugna sig!

För utan behandlingar kan jag börja piggna till ordentligt, och förhoppningsvis träna igen. Återgå till den person jag var innan allt de här drog igång.

 

Men som sagt, först tre månader efter avslutad behandling kan dom se hur det står till med tumören. Ser allt bra ut kommer jag kollas var 3:e månad första året. Besöken kommer sen bli allt mer sällan, men dom kommer hålla koll på mig under 5 år.

"Så vi släpper dig inte än på ett tag" sa min läkare. "Nä, det hoppas jag verkligen inte ni gör! Jag vill bli av med de här eländet!" utbrast jag snabbt.

Skönt att dom håller koll, för då behöver jag inte oroa mig över "återfall" än på ett tag. För dyker nåt upp, är chansen stor att dom hittar på det direkt.

 

Resan till Örebro är inget jag ser fram emot, men det känns bra mycket bättre nu än tidigare. För nu vet jag att det blir lugnt efteråt och att jag får vila upp mig från allt som brutit ner min kropp och psyke dom senaste månaderna.

 

Nu vaknade lillgrabben, får skriva mer senare..

 

Nu är den lille grabben nattad och jag hoppas han somnar snabbt idag. Ibland kan det ta ett bra tag innan han blir trött nämligen. Jag har mer tålamod än Johnnie, men ibland blir jag bra less... Undrar emellanåt om han bara skriker och vägrar somna för att vara elak!

Nu till exempel har han inget att vara arg över, ändå gnäller han. Hoppas det går över snart!

 

Efter dagens behandling(strålning) var jag väldigt trött. Sov inte mycket i natt eftersom lillgrabben skulle ha mat. Ofta tar Johnnie nätterna, men han sov djupt och jag hade inte hjärta att väcka honom eftersom jag ändå var klarvaken.

Tänkte sova lite mitt på dagen men det blev inte av. Var för pigg helt enkelt! Och mot kvällen piggnade jag till så pass att jag kände för en promenad. Tog med mig Ludde då jag ansåg att även han behövde lite frisk luft.

Blev en längre promenad än tänkt, ca 3km. Tänkte bara gå en liten sväng så att jag inte överanstränger mig, men som vanligt blir det mer än planerat..

När jag kom hem var jag fortfarande väldigt pigg, så jag satte på en Linkin Park-skiva och cyklade 3 km på träningscykeln. Sen kände jag mig relativt nöjd!

 

Nu ska jag skutta in i duschen lite snabbt, och sen blir det sängen. Nu när det är så varm är det skönt att duscha lite innan sängdags. Sover bättre då.

 

Var på ett läkarbesök idag och fick reda på mer om min behandlingsplan. Men det får jag skriva om imorgon, för nu börjar jag bli bra trött!

 

Nattinatt!

 

I går var jag på läkarbesök, fick cellgifter och strålning. Full pott med andra ord!

 

Under läkarbesöket tog jag upp min huvudvärk och ryggvärk jag haft sen Örebroresan. Det visade sig att det var helt normalt eftersom jag fick ryggmärgsbedövning. Det är tydligen väldigt kinkigt vilken mängd ryggmärgsvätska man har, så det räcker med en extra droppe för att det ska bli lite "fel i balansen". Förstod jag det rätt så suger man nämligen ut lite vätska, för att kunna tillsätta själva bedövningen.

Ryggen har varit bra i flera dagar, men huvudvärken har hållit i sig längre. Nu börjar dock även huvudvärken ge med sig, vilket jag tackar för!

Flera i min omgivning ville att jag skulle ringa om detta redan under helgen, men jag ansåg att det inte var någon fara så länge det inte blev värre. Jag kontaktar inte sjukhus i onödan, har aldrig gjort och kommer verkligen inte göra det i framtiden då man ständigt blir räddare och räddare för sjukhusmiljön!

 Skönt att höra att det var en normal biverkning i alla fall, så alla kan vara lugna!

 

Cellgifterna och strålningen gick bra, men jag blir så otroligt trött när jag får cellgifter. Det märks att det är gift man får in i kroppen!

 

 

Alla verkar ha haft en härlig midsommar, alla utom jag. Vi var bjudna hem till Elin och Kemppi i vanlig ordning, men huvudvärken och ryggvärken jag haft dom senaste dagarna gjorde att jag var tveksam till att åka.

 

Under dagen vilade jag massor för att bli så pigg och frisk som möjligt. Var uppe några svängar då vi fick gäster. Bland annat så kom några grannar förbi på fyrhjuling och pratade lite. Johnnie är där ibland och tar några öl, men dom ville gärna träffa mig(har inte träffat mig ordentligt).

Pratade ett bra tag, och dom var hur trevliga som helst. Dom har lite nötkreatur så dom var nyfikna på mitt jobb och djuren hos mina föräldrar.

 

Vi bestämde oss tillslut för att åka hem till Elin och Kemppi en sväng. Johnnie skulle få stanna hur länge han ville, men jag skulle nog bara stanna över maten. Det var härliga människor där, maten var jättegod och musiken kunde inte bli bättre. Tyvärr var huvudvärken hemsk så jag fick knappt i mig någon mat innan jag tackade för mig och fick åka hem.

När jag har huvudvärk mår jag även väldigt illa, så det slutade med att jag fick upp maten igen. Johnnies syster var underbar och kom över så att jag fick vila. Hur jag än mår måste Ludde ha sin mat.

Johnnie fick komma hem tidigt, så även han fick ett surt midsommarfirande.

 

Firandet blev tråkigt i år, men jag tar igen det nästa år!

 Igår la vi en filt på golvet som Ludde kunde ligga och sprattla på. Efter ett tags sparkande och viftande lessnade han på att ligga på rygg(lika otålig som mor sin). Placerade honom på mage, och då började han nöjt paddla med benen. Kom dock inte så långt då huvudet var lite för tungt.

Inte heller så smart att hålla tag ordentligt i filten med händerna, samtidigt som man sparkar vilt med benen. Svårt att komma framåt då.. Killar är inte så smarta inte.. :)

 

 

Nu har vi varit ute och åkt en liten sväng. Efter flera dagars jobbig huvudvärk och ryggvärk tyckte Johnnie att det var dags att "rasta" mig. Han vet att jag blir så deppig av att bara ligga hemma och kolla på tv, så han föste ut mig till bilen och körde hem mig till föräldrarnas gård.

Både syrran och ena brorsan var hemma, så jag fick träffa några ur familjen också. Mamma och pappa jobbar tyvärr, men några syskon är inte alls fel att få träffa!

 

Att få komma ut till gården, träffa familjen och klappa på djuren laddar verkligen mina batterier. Då känns allt plötsligt mycket lättare igen! Och hemma kan jag vara mig själv, så vill jag gråta en skvätt behöver jag inte skämmas för de.

När jag klev in i min unghästs hage och ropade på henne, lyfte hon huvudet och kom travande emot mig. Hon är så fin, och jag ser fram emot att börja hantera henne igen. Har inte fått göra så mycket för mamma tidigare på grund av min sjukdom och graviditet, då hon anser att jag inte behöver en hästspark eller liknande också. Helt rätt av henne att hindra mig, för Flamman är fortfarande lite knepig när det gäller vissa saker.

Hon har svårt för att lyfta en bakhov(fick en skada där när hon var yngre) och det måste hon självklart öva på.

Senast vi gjorde det ordentligt var jag fortfarande gravid, och hon slet hoven ur handen på mig och sparkade ordentligt ut i luften. Jag blev inte rädd, men det är dumt om hon råkar träffa mig när jag har så mycket annat..

 

Men snart är jag stark och frisk, och då jäklar ska hon få jobba!

 

Imorgon börjar en ny vecka full av behandlingar, men nu börjar jag se ljuset i tunnelns slut. Nu är det nämligen bara två veckor planerade med behandlingar, sen återstår det att se hur mycket det är kvar av tumören. Om jag har en riktig, otrolig supertur kanske det börjar lugna sig efter dom här två veckorna, men jag hoppas inte för mycket, för det kan mycket väl tillkomma några veckor.

Vill inte bryta ihop bara för att det behövs mer behandling än läkarna trott. Men jag hoppas det här helvetet tar slut snart, för jag vill kunna njuta lite av sommaren! Och framförallt njuta av min familj!

 

Nu börjar Ludde bli orolig, dags för mat antagligen. Så jag får avsluta inlägget här! Men inom kort kommer ett inlägg om resan till Örebro.

Sedan i torsdags har jag haft både huvudvärk och ryggvärk, så mina dagar har bestått av vila, vila och åter vila. Så fort jag rest mig upp har huvudet börjat dunka..

Vanligtvis brukar huvudvärken ge sig efter att man fått sova ordentligt, men den här gången är den seg.

Ryggen har inte heller varit bra, men det har bara visat sig om jag suttit framåtböjd en stund, till exempel om jag suttit med Ludde i knät och pysslat med honom. När jag sedan reser mig känns det som ett knivhugg i ryggen, och jag kan knappt räta ut den.

Misstänker att dessa problem har med ryggmärgsbedövningen jag fick i Örebro, då det känns som om det är där jag haft ont i ryggen(där dom stack). Kanske är det någon stackars nerv som inte mår bra.. Det krävs inte mycket för att få ont i huvudet, räcker med att man är spänd eller liknande. Kanske på grund av en nerv i kläm?

 

 

Hemma igen, vilket är obeskrivligt skönt!

 

Själva Örebro var det inget fel på, men behandlingen var inte det minsta kul. Men den får jag berätta om senare, för jag orkar inte skriva något ingående inlägg om det just nu.

Ryggen bråkar extra mycket idag, dock inte som den brukar. Nu sitter värken högre upp, jippi..Precis vad jag behöver!

Huvudvärk också, så jag tänkte krypa till kojs strax. Vill ju kunna fira midsommar imorgon, lite i alla fall.

 

Ludde sover fint i sin säng. Var underbart att komma hem och lägga sig i soffan med honom på bröstet, se honom ligga och titta på mig med sina stora mörka ögon. Min fina lilla pojk!

 

Jag vet att detta inte var nåt givande inlägg, men nu vet ni i alla fall att jag överlevde den här resan till Örebro!

Klockan är 02.40 och jag kan inte sova. Beror antagligen på resan till Örebro som jag har så blandade känslor inför. Jag fasar inför den, men samtidigt lurar en liten nyfikenhet inom mig som ser fram emot resan. Men bara en LITEN nyfikenhet, för sidan av mig som inte ser fram emot resan väger över.

Ska bli skönt att få det avklarat i alla fall, men det jobbiga är att jag ska dit vecka 27 också. För jag tror knappast att det är så kul att jag vill tillbaka.

Idag, om några timmar kommer mamma och pappa för att hämta mig, sen bär det av. Kommer inte ta med mig datorn, så bloggen får sova några dagar. Får se om jag uppdaterar något på torsdag, beror helt på hur trött jag är.

 

På fredag är det midsommarafton, och om jag är tillräckligt pigg ska vi hem till några grannar. Känns bra att det är just dom, för dom bor nära, är helt införstådda i läget och har ett eget barn. Dvs, dom bor nära så det är lätt för mig att ta mig hem om jag blir trött, dom är helt införstådda i läget så om jag blir akut trött känns det inte oartigt att lägga sig på soffan en stund och vara osocial. Till sist så har dom som sagt ett eget barn, så skulle Johnnie vilja dricka lite och jag blir akut trött så kan dom hålla ett öga på Ludde(i värsta fall).

Men jag räknar med att vara med ett tag, äta och ha lite trevligt. Sen åker jag hem med lilla Ludde, så får Johnnie spendera kvällen som han vill.

 

Nä, nu måste jag krypa tillbaka ner i sängen. Ska få sova ensam några nätter så det är bäst att passa på att krama om Johnnie medans man kan!

Dessutom städade jag lite väl intensivt innan läggdags så ryggen blev lite väl trött. Men det var så kul att städa.. Så ryggen måste få vila så mycket som möjligt innan jag ska upp igen.

 

Håll tummarna för min skull nu när jag är borta, så ska jag försöka återkomma och berätta om resan så snart som möjligt. Är det nåt så går det bra att sparka iväg ett sms :)

 

Tjao!

 

 

Håller på och förbereder inför resan till Örebro imorgon bitti. Vi ska åka tidigt eftersom jag ska på strålning i Uppsala på vägen dit.

Ska packa och göra allt klart så att jag bara kan kliva upp, äta frukost och sen åka.

 

Fick några papper hemskickade som jag nu suttit och fyllt i. Dom ska fyllas i inför såna här besök så att läkarna vet det dom behöver veta om en innan man sätter igång. Den ena lappen var lite allmänt om mig, och den andra om saker som rör buken/underlivet(eftersom det är där jag ska få deras behandling). Frågorna var till exempel om man fått barn, om man opererats i buken och om man ätit p-piller.

 

Har varit ute på en liten promenad med Ludde idag. Nu när ryggen börjar bli bättre kan jag "ta ut svängarna" mer och mer, så nu kan jag gå kortare svängar utan att ryggen skriker.

Men det blev bara ca 1 km, för den är ju inte helt bra än. Vill inte riskera att ligga på soffan hela dagen bara för att jag överanstränger ryggen på förmiddagen!

 

Ludde, som varit hur pigg som helst hela morgonen, sov som en stock i vagnen. Gick dessutom på en skogsväg, men trots lite ojämnt underlag sov han gott. Myggen var dock inte lika lugna, så jag fick försvara oss ordentligt. Ludde har i alla fall ett myggnät som håller dom flesta borta, men jag hade behövt ett jag med. Glömde myggsprayen hemma.

 

 

Nu när allt känns tungt och svårt gillar jag att titta på bilder som väcker fina minnen. Det får mig på bättre humör, och ger mig nåt att kämpa för när jag tvivlar.

 

Den här bilden är tagen i somras när jag och Johnnie åkte till Östersund. Det var nog vår bästa semester tillsammans, och mest aktiva. Jag har ju lite svårt för att bara slappa, även om det är semester. Så det var min idé att göra en massa saker..

 

Jag är dock missnöjd över att jag inte såg något storsjöodjur. Inte ens en liten storsjöodjursunge!

Dagen har gått segt, men nu är den äntligen över. Jag vill att dagarna ska gå fort så att allt de här tar slut någon gång!

Misstänker att biverkningarna från behandlingen börjar få fart nu, för jag får allt mer problem. När jag äter får jag ofta väldigt ont i magen, och idag fick jag plötsligt en extremt kraftig halsbränna. Har aldrig såna problem annars. Har ont i hela buken emellanåt, och eftersom det är där jag får strålningen är det också naturligt att jag får ont där. Svider så förbannat när jag ska kissa också, så man fasar inför varje toabesök. Känns ungefär som urinvägsinfektion(vilket är lagom skönt..) men det är inte det. Hade samma problem när jag var gravid, men trots upprepade kontroller hade jag aldrig urinvägsinfektion. Besvären försvann sen ett tag, men nu är dom tillbaka, jippi..

 

Det är just snyggt, när man väl blir bättre i ryggen kommer nästa problem!

 

Dessa saker kanske inte låter så hemskt i era öron, men tro mig: man vet inte hur bra man har det som frisk, förrän man blir sjuk.

 

Aja, nu ska jag sluta klaga en stund!

Jag har inte gjort mycket idag. Städat och tvättat lite, men mest kollat på tv, matat Ludde och legat ute i solen med en bok i handen.

Mina bröder kom över en sväng också, vilket uppskattades. Att regelbundet umgås med familjen är guld värt just nu. Då får jag för en stund vara den där lilla dottern/systern igen, hon jag var innan jag blev sjuk. Nog för att alla stöttar och är alldeles underbara just nu, men dom flesta är lite för inkörda på min sjukdom. Jag har inget emot att prata om det, men jag vill gärna tänka på nåt annat emellanåt.

 

 

Förr gillade jag helgerna, när jag kunde spendera dagen som jag ville. Numera känns det bara jobbigt, och jag får nästan panik när helgen kommer.

 

Jag har behandlingar och liknande på vardagarna, och slår på så sätt ihjäl några timmar varje dag. Men på helgerna har jag inget att göra, medans alla andra har massor. Jag vill så mycket, men kan inte. Ryggen är så pass bra att jag inte behövt ta tabletter för den på ett dygn, men det är på gränsen. Det innebär att jag ändå måste ligga på soffan en hel del.

Jag har börjat städa lite här hemma, men måste regelbundet lägga mig ner för att inte överanstränga ryggen. För en del kanske detta vore himmelriket, att bara ligga på soffan hela dagarna. Men för mig är det ren tortyr, och jag hatar det. 95% av mina dagar känns helt värdelösa, då jag inte kan/får göra nåt annat än vila.

Mamma och Heidi har näst intill skällt på mig att jag måste vila nu när jag har så mycket behandlingar som tar på krafterna. Dom menar på att jag måste acceptera läget just nu och släppa alla måsten.

 

Om det ändå vore så enkelt.

 

 

Nu är lillen nattad och sover sött i sin säng. Känner mig rätt trött, så jag ska nog också krypa till kojs inom kort.

 

Dagens behandling har gått bra och efteråt handlade jag och mamma lite smått och gott. Ville fixa lite inför min resa till Örebro nästa vecka. Usch, det ska inte bli kul.. Ser inte fram emot det, men samtidigt vill jag få det överstökat.

 

Nä, känner inte för att skriva så mycket ikväll. Får vara desto bättre på det imorgon. Sen blir det lugnt nästa vecka, för jag tar nog inte med mig datorn till Örebro.

 

Nattinatt!

 Gick en promenad i regnet, vilket var väldigt trevligt! Det är så frisk luft ute när det regnar, och dessutom får man vara ifred. Inga andra är så konstiga att dom ger sig ut i regnet..

 

Johnnie tror dock att jag börjar bli galen som ger mig ut när det öser ner, men det var så skönt att ta en långsam promenad med bra musik i öronen. Gå i egna tankar och bara drömma sig bort någonstans där cancer, behandlingar och tabletter inte finns.

 

Hittade lite bilder från dagarna innan Ludde föddes. Blev så mycket på en gång att bilderna aldrig nådde bloggen.

Men här kommer dom nu!

 

Regnet öser ner ute, och jag är sugen på en promenad.

Förr, när jag hade mitt jobb, var man tvungen att ge sig ut i alla väder. Jag gillade det, det var lite av en utmaning nämligen. Och sålänge man har ombyte har jag inget emot att blöta/smutsa ner mig riktigt ordentligt, det är bara roligt!

 

Nu när jag är sjukskriven tvingas man inte ut på samma vis som förr, och framförallt så har min rygg satt stopp för äventyr utomhus. Men nu när ryggen sakta blir bättre längtar jag ut mer och mer. Helst av allt önskar jag att jag kunde jobba, det vore underbart!

Nu tänker alla semestersugna människor: "Vill jobba? Är hon inte klok!?"

Men vem skulle inte vilja komma igång och börja jobba igen när man varit fånge i sin egna kropp såhär länge som jag varit nu? Jag hatar att sitta still och jag hatar att inte kunna göra som jag vill, när jag vill.

 

Jag saknar mitt jobb så förbannat mycket. Skulle kunna ge mycket för att få spola tillbaka tiden. När jag var frisk, kunde jobba ordentligt och njöt av livet.

 

 

Har precis kommit hem från stan där jag fått dagens strålbehandling. Efter strålningen fick jag träffa min läkare för att diskutera lite hur det går med allt just nu. Har flera läkare, men den här är boss över alltihopa(och dessutom en av dom bästa i landet på de här området sägs det).

 

Han frågade hur det gått hittills med behandlingar och barn. Förklarade att jag haft en svacka förra veckan men att det sen gått bara bra.

Vi gick igenom nästa veckas schema som blir rätt omständigt på grund av besöket till Örebro.

Jag ska nämligen upp tidigt på måndag och åka till stan och få strålning. Sen åker vi direkt vidare till Örebro där jag ska träffa läkare, undersökas och plågas(blodprover och liknande).

Under tisdagen och onsdagen ska jag behandlas med deras specialstrålning, och på torsdag åker jag hemåt men mellanlandar i stan för min vanliga strålning.

 

På fredagen är det midsommarafton(sägs de, själv håller jag inte koll på sånt längre eftersom jag ändå inte kommer kunna/orka göra nåt speciellt då) och då blir det ingen behandling alls.

 

Ser inte fram emot den veckan, men jag har inget val. Kan jag få landets bästa behandling, är det bara att tacka och ta emot.

Frågade min läkare om dom kan se någon förändring på tumören än, men det var lite för tidigt. Att min rygg börjar bli bättre är dock ett gott tecken.

 

Läkarbesöket avslutades med att han klämde på min mage för att kontrollera läkningen av snittet. Jag har inte speciellt ont längre och det kändes inte så obehagligt när han klämde och kände. Han tyckte att det läkt jättebra och det är ju skönt. Behöver inte ha problem med läkningen av snittet med nu när jag har så mycket annat.

 

 

Dagens strålning avklarad. Pappa körde in mig(kör inte några längre sträckor själv) och sen hämtade min kompis Heidi mig efteråt. Hon ringde igår och ville hälsa på, så jag åkte med henne hem igen.

Vi stannade till vid affären och handlade lite då vi båda var hungriga, sen lagade vi(men mest Heidi) mat till oss. Gott med lite ordentlig köttfärssås! Den senaste tiden har det inte blivit mycket mat tillagad här hemma, jag orkar inte riktigt och Johnnie är inte så bra på matlagning.

Visst, har faktiskt varit rätt pigg den senaste tiden, trots behandlingar. Men just att stå still klarar jag inte länge, är jag däremot i ständig rörelse klarar ryggen sig längre utan att bli trött.

 

Sen kom Johnnie hem med Ludde, så Heidi fick sitta och mata honom. Den lilla grabben är jämt så pigg numera, så trots massor av mat ligger han nu och småpratar för sig själv här bredvid. Kan tillägga att han pratat större delen av natten.. Han är sällan gnällig, mest pratglad och nyfiken.

Hoppas han fortsätter vara relativt lättskött, för just nu är det så mycket annat.

 

Johnnie berättade att han träffat på en kompis mamma idag. Hon hade haft cancer och blivit friskförklarad i december, men nu hade hon varit på återbesök och cancern var tillbaka.

Det är min stora skräck, och jag kommer nog aldrig riktigt kunna slappna av helt när detta är över. Jag brukar gå efter ordspråket "Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken" och det passar verkligen in här.

För självklart kommer det vara skönt att bli friskförklarad, men cancer är en lurig sjukdom som gärna dyker upp igen.

Man har hört om flera fall där läkarna missat sjukdomen, så att det sen går så långt att det tillslut inte går att rädda personen. Visst, nu vet vi ju att jag har sjukdomen, men läkarna kan missa nåt för de.

 

Jag är livrädd för att detta aldrig ska gå över. Jag kämpar dagligen i hopp om att det ska vara klart när dom här sex veckorna är över, eller i alla fall innan året är slut.

Jag vet att jag inte ska tänka negativt, men självklart funderar man emellanåt på hur allt blir om cancern kommer tillbaka.

Jag har även tänkt på min egen död. Hemskt, jag vet. Men klart tankarna hamnar där eftersom jag har en sjukdom jag trots allt kan dö av.

 

Min  största skräck har alltid varit att förlora en familjemedlem alldeles för tidigt, men nu blev det plötsligt jag som är den familjemedlemmen som skulle kunna gå förlorad. Jag vill inte att mina föräldrar ska förlora sitt barn, och jag vill inte att mina syskon ska se sin syster dö.

Och jag vill absolut inte att lilla Ludde aldrig ska få lära känna sin egna mor.

 

Om allt skulle gå så illa, har jag faktiskt pratat med mamma om hästarna. Jag köpte en unghäst för inte så längesen, och det finns en tjej som har första tjing på henne. Nämligen Susan, som äger modern till min unghäst. Då vet jag att hon får det bra.

 

När jag fick Bullen av hans tidigare ägare lovade jag att han inte skulle byta ägare igen. Och det ska han heller aldrig göra, så mamma och pappa får själva bestämma om dom ska ha kvar honom eller avliva honom.

Förutom hästarna äger jag inget av värde, för i mina ögon är det bara levande varelser som betyder nåt i ett nödläge. Sen har jag ju min gamla Galant, men den är inte viktig i ett sånt läge. Bara djuren får det bra.

Äger några nötkreatur också, men dom får självklart mamma och pappa göra vad dom vill med.

 

Men det ska inte gå så illa. Jag är inte klar här än, har ju både ett barn att uppfostra, en unghäst att rida in och en pojkvän att driva till vansinne!

 

Imorgon väntar en kämpig dag med både cellgifter och strålning. Fasar lite inför de, då jag är rädd att det blir som senast då jag deppade ihop totalt under några dagar. Det var en hemsk känsla, att bara ligga och gråta hysteriskt och känna sig helt uppgiven. Som om man inte hade någon morgondag att se fram emot.

Nu har ju inte jag det för tillfället ändå, eftersom hela mitt liv är i pausläge just nu. Men jag vill inte ge upp än, för snart nu närmar jag mig upploppet(förhoppningsvis).

 

Vi får se hur jag mår, men blir det knäpptyst här på bloggen några dagar vet ni varför. Då ligger jag nämligen härhemma någonstans och deppar. Nu är jag i alla fall något mer beredd, vilket jag inte var senast. Trött är en sak, men deprimerad var något nytt.

Nu vet jag i alla fall att det blir bättre efter några dagar, så i värsta fall får jag stänga in mig i sovrummet och stanna där tills det gått över!

 

Nä, nu måste jag sova lite. Vore dumt att börja morgondagen med att vara trött. Sov inte många timmar i natt så jag hoppas att jag är så pass sliten att jag kan sova som en gris hela natten. Ludde kommer ju säga sitt, men i natt får Johnnie nog ta det mesta. Om inte jag är superpigg och är uppe hela natten förstås. I så fall kan jag passa på att uppdatera bloggen lite till, ifall morgondagens behandlingar tar hårt på mig så jag blir tyst några dagar.. vi får se hur natten blir.

 

Nattinatt!

Avslutade dagen med grillning och myskväll framför tv:n. Grabbarna somnade dock direkt, men de var härligt ändå. Äntligen fick familjen "landa" i lugn och ro, och bara njuta av varandra. Dom stunderna är viktiga under situationer som denna.

Ensam är inte alltid stark, man behöver varandra.

 

 

 

Nu har vecka 3 i min behandlingsperiod börjat. Eftersom Ludde skulle in och undersökas idag åkte hela familjen in till sjukhuset.

Sen knallade jag iväg till strålningen och när den var avklarad träffade jag mitt "smärtteam". Det är nämligen så att jag har ett gäng läkare som kallar sig just för Smärtteamet som håller koll på min smärta(vilket namnet skvallrar om).

Jag har träffat dom regelbundet och dom bestämmer över mina mediciner. Därför måste dom regelbundet stämma av med mig hur det går, hur ont jag har och om jag ev. behöver sluta med/tillägga tabletter. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att jag fått så mycket hjälp av dom, utan det var barnmorskor och sköterskor på kvinnokliniken som hjälpte mig hitta den medicin som hjälper för ryggen.

Dom höjde bara dosen morfintabletter, tills jag sa stopp och menade på att det inte hjälpte det minsta. Jag ogillar att ta tabletter i vanliga fall, utan föredrar att låta kroppen läka sig själv.

Nu måste jag vara slav under tabletterna för att orka med mitt liv. Inga lyckopiller, bara smärtstillande. Men morfintabletterna slutade jag med, och precis som jag misstänkte var det ingen skillnad om jag åt dom i höga doser eller lät bli dom helt.

 

Men min tablettlista är minst sagt imponerande. Låt mig se, just nu äter jag... ca 8-9 sorter. Några vid behov, men dom flesta dagligen. Några för att inte må illa av behandlingen, några för att magen inte ska må dåligt av alla tabletter och en del har jag ingen aning om varför jag tar. Jag håller inte reda på sånt längre. En sort är i alla fall till ryggsmärtorna, den är viktigast för mig. Går inte en meter utan att ha dom med mig!

 

Smärtteamet ville att jag skulle äta ännu en sort, om jag inte fick biverkningar av den. Om jag förstod det rätt så skulle den trubba av signalerna nerverna emellan, och därför vara bra för min rygg. Inte undra på att man känner sig sliten när man ska stoppa hela apotekets tablettförråd i munnen dagligen..

 

Uppe igen trots att klockan bara är strax efter 3 på natten. Sover så förbannat dåligt och så fort Ludde är lite orolig vaknar jag direkt. Vet att sömnen blir lidande när man är småbarnsförälder, men just nu är förutsättningarna för god sömn verkligen dåliga. Tror det har med behandlingarna att göra, för även när Ludde sover snällt har jag svårt att få till sömnen.

Behandlingen gör även att jag har lite svårt med mitt förhållande till mat. Jag är allt oftare hungrig, men är sällan sugen på att äta vilket försvårar matintaget. Dessutom samarbetar mina fiender sömnlöshet och hunger, så jag vaknar ofta och är vrålhungrig. Går upp och äter, men är sen för pigg för att somna om.

Funderar på att börja gå promenader när det är såhär, för sommarnätter/mornar är så fridfulla. Då kanske min kropp och hjärna kan slappna av och sova bättre sen.

 

Sömnlösheten beror nog mest på att jag inte gör nåt om dagarna längre. Förut fick både kropp och hjärna jobba sig trötta till kvällen, och sen har jag sovit som en stock. Men nu gör jag inget längre, och då har jag för mycket energi kvar när kvällen kommer.

Det värsta är att många kvällar riktigt kliar det i benen för att jag har så mycket energi kvar, men jag kan inte göra nåt åt det då ryggen inte orkar. Men jag funderar på att börja komma igång med träningen igen. Men självklart bara under mina bra dagar, för kroppen har tillräckligt att kämpa med annars.

Ryggen börjar i alla fall bli bättre, men jag måste fortfarande ta mina tabletter för den. Men jag är inte lika slaviskt beroende av dom som tidigare.

Vet inte om jag nämnt det, men enligt läkarna växer tumören något snett bakåt åt höger, så det är nog därför ryggen protesterat så ordentligt. Att tumören är inblandad har jag förstått, men jag visste inte att den växte på det viset. Trodde mer på att kombinationen tjock gravidmage och tumör gjorde att det blev tryck. Men smärtan stannade trots att Ludde lämnat kroppen, vilket var ett bakslag för mig. Hoppades så förbannat på att smärtan skulle vara över då, men så enkelt var det inte.

 

Att bara få slippa den ständiga smärtan skulle underlätta allt betydligt. För som det varit hittills har det bara funnits två alternativ. Antingen ha ont, eller snart få ont. Jag har haft ont från och till sen i mitten på februari, och allt för många gånger har jag legat på golvet och gråtit hysteriskt på grund av smärtan.

Så kära läsare, nästa gång ni klagar över nåt i stil med förkylningar eller myggbett, skänk mig en tanke och inse hur bra ni har det.

Min vardag består som ni vet av smärta, ständiga blodprov, undersökningar, behandlingar, rastlöshet, trötthet, saknad..

Sitter här i soffan ensam och lyssnar på musik jag letar upp på youtube. På sjukhuset lyssnade jag nästan inte alls på musik, men nu när jag kommit hem sitter jag gärna på nätterna med Ludde i knät och låter MTV vara på. På nätterna spelar dom nämligen en hel del musik på den kanalen.

Det var på den kanalen jag först hörde låten "Another love" med Tom Odell, och jag älskar den! Musiken till låten går om och om igen i mitt huvud, framförallt när jag sitter ensam någonstans och deppar. Den ingår helt enkelt i min "deppmusik" nu.

 

Nä, nu kurrar det i magen. Bör försöka äta nåt, vill inte tyna bort mer nu.

 

Återkommer senare under dagen!

Dålig uppdatering igen, men jag har haft för mycket annat dom senaste dagarna.

 

Efter senaste cellgiftsbehandlingen kanske ni märkte att inlägget var något negativt och lågt. Kan erkänna att dom senaste dagarna har varit ett rent helvete...Har verkligen varit ner på botten en sväng. Psyket tackade för sig då kroppen var för sliten, så jag bröt ihop totalt.

 

Måste verkligen berömma Johnnie för hans tålamod med både mig och Ludde just nu. Att bli förälder för första gången är en stor omställning, men att även få en cancersjuk flickvän på köpet är verkligen inte lätt. Vet inte ens när han såg mig le ordentligt senast, så han fick inte bara barn och en sjuk flickvän, han fick en helt NY flickvän. Inte ens i närheten av den tjej han en gång blev tillsammans med och beslutade sig att skaffa barn med.

Man kan tycka att jag har det svårt just nu, men att stå bredvid utan att kunna hjälpa mer än med orden "det blir snart bättre" måste vara hemskt.

Måste vara samma typ av känsla som jag kände när min ponny Tara insjuknade i kolik. Jag kunde bara stå och se på hennes lidande. Jag kunde i alla fall ta bort hennes smärta tillslut, nåt som inte Johnnie kan göra med mig i det här fallet. Även om jag faktiskt bett om ett skott i pannan när allt varit som värst.

 

Igår skulle jag ta en dusch, och innan jag klev in kastade jag en blick i spegeln. Då slog det mig verkligen hur min kropp brutits ner under dom senaste månaderna. Jag har gillat min kropp, den starka kropp som varit min pålitliga vän genom åren. Jag har ofta slagits av tanken hur tacksam jag bör vara att den är frisk och stark, och bär mig runt vart jag än velat.

Nu är den bara en spillra av sitt forna jag. Tunn, mager och omusklad. Jag slogs av tanken för någon vecka sen att glädjen i mina ögon slocknat efter att ha sett en gammal bild på mig själv, en bild från tiden innan jag insjuknade. Men det är först nu jag la märke till min kropps nedbrytning.

 

Jag önskar att parasiten som växer och frodas inom mig släpper taget snart, för jag orkar snart inte mer. Varje dag är en ny kamp för att hålla huvudet över vattenytan.

 

Livet är orättvist.

 

Har precis kommit tillbaka från både cellgiftsbehandling och strålning. Är lika trött och sliten som förra gången, så det blir nog sängen resten av dagen... Jag som alltid varit så frisk och pigg är verkligen inte van vid att känna mig såhär sliten i kroppen. När jag går från behandlingarna släpar jag nästan fötterna i backen och trappor är en plåga. Det känns ungefär som om man gått flera mil!

Verkar vara cellgifterna som är den stora boven, eller så kanske det är kombinationen av behandlingarna. För när jag bara får strålning känns det ändå rätt okej.

När jag fick cellgifter under graviditeten var jag bara ordentligt sliten efter första behandlingen, men då fick jag nog snällare doser. Dessutom fick jag bara behandling var 3:e vecka, jämfört med nu när jag får varje vecka.

 

 

Får se om jag blir lika illamående som efter senaste behandlingen. Hoppas verkligen inte det, äta bör man annars dör man...

 

Jaha, vad ska jag skriva mer? Kämpar på och försöker hålla god min. Trots att jag ser mer död ut än levande numera. Blek, trött, sliten och för tillfället ser jag inget ljus i tunnelns slut. Jag försöker hålla motivationen och hoppet uppe, men det är svårt när man inte vet när allt kommer vara över.

Det kan vara över om några veckor, eller kanske om några år. Ingen vet, det är nåt bara framtiden kan utvisa.

 

 

Anledningen till att det blev fattigt med inlägg här på bloggen förra veckan var inte vara på grund av att jag hade fullt upp och var trött, utan också för att jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag har varit relativt lugn och jämn i psyket hela tiden, men förra veckan slog det om totalt.

 

Det var nog helt enkelt en blandning av biverkningarna från behandlingen och en väldigt stark hemlängtan. En längtan efter att allt skulle få återgå till det normala.

Jag hade varit hemifrån i en månad och jag har aldrig varit borta från familjen, hemmet och djuren så länge.

 

Jag grät mycket och allt kändes så otroligt svårt helt plötsligt. Inte för att detta känns lätt annars, men helt plötsligt fick jag 10 ton extra att bära på.

Vi fick höra att Ludde mådde så pass bra att vi kanske skulle få komma hem över helgen, för att testa om vi är redo. På fredagen fick vi det slutgiltiga klartecknet och vi packade ihop våra nödvändigaste grejer, Luddes saker och självklart lille Ludde.

 

Det kändes så konstigt att komma hem. Det känns knappt som hemma längre.

Fredagen och lördagen spenderades hemma, där jag mest vilade och tog hand om Ludde när Johnnie var ute och jobbade lite.

Johnnie hade lovat att vi skulle åka till mina föräldrar så att jag fick hälsa på hästarna, så på söndagen svängde vi förbi där när vi var på väg tillbaka till stan.

 

Efter att ha pratat lite med pappa och syrran som var hemma, gick jag ut till hästarna. Det var en solig, fin sommarkväll och hästarna gick lugnt och betade. Jag försökte verkligen hålla tårarna borta, men lyckades inte. Jag saknar dom så förbannat! Har inte ridit på evigheter...

Jag är så glad över att mamma och pappa vill och kan ta hand om hästarna, för annars hade jag nog inte kunnat haft dom kvar under denna svåra period. Vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dom för det.

 

Senast jag såg hästarna hade dom vinterpälsen kvar, men nu var den sen länge borta och dom var så fina och lena. Längtar tills jag kan börja pyssla med dom igen!

Hästarna verkade glada över att se mig också, Flamman till exempel kom galopperande när hon fick syn på mig. Mina älskade hästar!

 

Tog även en sväng och hälsade på gårdens övriga djur. När vi sen åkte från gården kände jag mig mycket piggare, gladare och starkare. Så nu ska jag förhoppningsvis klara mig ett tag till utan dom, även om jag saknar dom så otroligt mycket varje dag som går.

 

 

 

Dags att ta sig i kragen och uppdatera lite, så ni inte tror att jag dött!

Ja, jag vet att det kanske är lite hårt att skoja om döden när man har en dödlig sjukdom, men man ska inte ta livet allt för seriöst.. Vare sig man är sjuk eller inte.

 

Förra veckan påbörjades min behandling med full styrka, vilket ni säkert förstått eftersom jag skrev några inlägg i början på veckan.

Det var så mycket tider hit och dit att hålla reda på så jag blev tvungen att skriva ner allt på en lapp för att inte glömma hälften.

 

 

Anledningen till att det blev fattigt med inlägg mot slutet av veckan var helt enkelt att behandlingarna tog så hårt på mig. Efter cellgifterna jag fick på onsdagen låg jag som en överkörd padda i sängen. Sov mycket, och när jag inte sov eller kollade på tv försökte jag äta trots att jag mådde illa.

 

Nu känns det mycket bättre, kanske på grund av helgens vila. Så jag ska försöka skriva några inlägg då och då :)

Matning av liten, pigg Ludde avklarad.

 

Ska försöka ta mig i kragen och uppdatera bloggen bättre senare idag. Behandlingen sög musten ur mig så jag har legat som en halvdöd padda dom senaste dagarna, och då är bloggen inget man prioriterar.

Nu har jag vilat upp mig under helgen och har lite ny energi att använda sparsamt under veckan.

 

Ska på strålning kvart i nio, så det är bäst att jag skuttar tillbaka till sängen och sover några timmar till. Ludde gruffar, sprattlar och vrider på sig, så minst en av oss tre har i alla fall gott om energi...

 

Nattinatt, eller rättare sagt god morgon!