Höstmorgon

Vilken härlig höstmorgon det var idag! Dimman låg tät långt in på förmiddagen, vilket den sällan gör.
 
 
 

"Hög på livet"

Just nu är jag riktigt mör i kroppen. Vad underbart det är att få sitta ner en stund!
 
Igår försvann en kviga från flocken hemma hos mina föräldrar. Efter timmars letande hittade jag på henne, och eftersom hon troligen rymt på grund av att övriga flocken inte varit helt snälla lät jag henne gå i en angränsande hage.
I dag skulle jag kolla till henne, men åter igen fick jag leta länge innan jag fann vad jag sökte(hagen är stor..). Så efter en hel del traskande i jobbig terräng är jag lite lagom mör.
Var lite orolig att jag skulle behöva ta extra värktabletter på kvällen, men det behövdes inte. Jag var bara trött i kroppen, så smärtan hade inte blivit värre.
Vilken motion jag fått! Så länge inte smärtan blir värre så ser jag all motion som väldigt positivt just nu när jag försöker få igång kroppen igen.
 
Förövrigt känns allt bra. Ärret ser fint ut och är inte fullt så ömt som tidigare. Jeans och andra åtsittande kläder är fortfarande något jag kan glömma, men det går framåt.
På insidan av ärret(i själva buken) verkar det ha läkt bra då det inte alls gör ont. Jag kan nysa och hosta utan problem. Har märkt, nu när jag gått över stock och sten, att jag även kan börja använda magmusklerna med gott resultat.
 
Även om konditionen lyser med sin frånvaro känner jag mig mycket piggare och orkar mycket mer än tidigare. Detta gör att jag även känner mig mycket gladare och lyckligare.
Jag får inte längre dom höga topparna och djupa dalarna psykiskt längre, vilket är skönt. Dom djupa dalarna är i alla fall borta, men dagligen kommer den där "hög-på-livet-känslan"´. Inte lika starkt och oväntat som tidigare, men den känns. Som en stark lyckokänsla som gör att det riktigt pirrar i kroppen.
Och nej, jag äter inga starka mediciner längre. Så jag är inte drogad, även om det låter så!
 
Jag är nog bara väldigt, väldigt lycklig över att orken är tillbaka, att hösten är här och att jag känner att allt är på väg åt rätt håll.
Dessutom kan jag stanna upp och bara njuta av stunden på ett helt annat sätt numera. Jag kan koppla bort allt runtomkring och bara känna höstens dofter, titta på solen som går ner bakom träden eller lyssna på vinden som susar i trädkronorna.
Det är annat än sjukhussängen det.
 
 
 
 
 
 

Konst

Jag har en yttepytteliten konstnärlig gen, och det syns spår efter den i föräldrarnas hönshus:
 

Vi kände att det var lite i tråkigaste laget med helt vita väggar..

Städning av hönshuset

Idag gav jag mig på att storstäda hönshuset hos föräldrarna. Inte den roligaste sysslan eftersom det dammar så fruktansvärt när man river i bädden och tar bort spindelnät(Höns är ju väldigt "dammiga" djur), men det är fruktansvärt skönt när det är gjort.
 
Dom flesta hönsen valde att gå ut i solskenet medans jag bökade runt, men några ville absolut sitta kvar uppe på pinnarna och titta på.

Jag tog en bild på hur det såg ut innan jag började städa, men den ville datorn inte ta emot. Men det här blev i alla fall slutresultatet:
 

När hönsen gått in och slagit sig till ro hade några nöjd bäddat ner sig i höet för att lägga ägg. Tror att hönsen var nöjda och glada över städningen.
 
Jag är också väldigt nöjd. Dels över att ha hönshuset städat och fint, men också för att jag orkade göra allt på en gång. Jag var beredd på att få städa lite i taget med pauser emellan, men det gick bra. Det känns väldigt lovande nu när jag snart ska börja jobba igen.
Krafterna och orken är tillbaka!
Men jag känner mig lite mörare i kroppen än vanligt så efter en liten nattmacka blir det sängen för min del.

Sommarpäls

Vissa kor får så fin sommarpäls, det blir nästan som snöflingor över hela kroppen. Titta på Lorry till exempel:
 

Undrar hur det kan bli så?
 
  

Svår kalvning

Tanken var att mamma och jag skulle åka till Strömsholm idag och titta på hästtävlingar/shoppa. Vi åker alltid på dessa hästtävlingar och det är en gammal tradition som vi håller mycket kär. Vi åker i första hand dit för själva shoppingen av hästgrejer, men spanar även in snygga hästar och hälsar på min moster som bor i området.
 
Tyvärr kom vi aldrig iväg i år vilket är väldigt tråkigt. Har trots allt sett fram emot detta sen förra året vi var där..
Vi skulle egentligen åkt igår, men eftersom en kviga skulle kalva inom kort och Johnnie inte kunde ta Ludde bestämde vi oss för att avvakta till idag.
 
Trots att Johnnie och några till bestämde sig för att ha efterfest hemma hos oss sov jag riktigt bra. Vaknade till lite snabbt när dom höjde musiken bara, men somnade sen om. Är man trött så är man!
Vaknade även till av att Johnnie letade efter sängkläder åt sin kompis som skulle sova på soffan. Man skulle ha spelat in deras samtal, för det var minst sagt skrattretande. Kompisen ville bara sova och Johnnie festade fortfarande. Samtidigt hittade inte Johnnie något alls av det han skulle ta fram åt sin kompis, så jag fick berätta vart allt låg. Öl gör en uppenbarligen glömsk, för han vet mycket väl vart man hittar sängkläderna..
Sov fram tills tidig morgon då jag vaknade av ett sms. Kvigan hade börjat kalva så jag kunde sova lite till. Vi skulle åka sen när det var klart.
Någon timme senare ringer hon, uppjagad. Kalven låg fel.
 
Klev upp och åkte dit(var körduglig då jag inte drack speciellt mycket igår, men kollade med alkoholmätare för säkerhets skull)
Kom dit strax innan veterinären. När hon kom var det dags att köra igång.
Hon lyckades rätta till felläget, som var att kalvens ena framben låg vikt bakåt. I normala fall ska nämligen frambenen och huvudet ut först, men nu fattades alltså ena frambenet.
Vi pustade ut. Men lättnaden var kortvarig då veterinären inte alls trodde att hon skulle få ut kalven ändå på grund av för trångt bäcken. Hon började prata om att såga sönder kalven och plocka ut bit för bit, allt för att rädda kvigan.
Mamma satte sig på tvären direkt. Här skulle det inte sågas sönder levande kalvar om kvigan inte hade fått en chans att få ur sig kalven. Nu låg den trots allt rätt. Ska tillägga att mina föräldrar jobbat med kor i nästan hela sitt liv, så dom vet oftast vad dom pratar om.
Veterinären försökte få mamma att förstå att det inte fanns en chans att det skulle gå, men mamma stod på sig. Veterinären menade att kalven var för bred om skuldrorna, men mamma som också kände på kvigans bäcken och kalvens bredd hade konstaterat att hon stött på värre kalvningar.
 
Jag föreslog att vi skulle försöka dra benen lite växelvis på kalven. För att på så vis slinka förbi det trånga bäckenet. Mamma nappade på idén och vi försökte. Med hjälp av mina idéer, mammas erfarenhet och pappas styrka kom kalven ut. Levande men med väldigt svullen nos och tunga.
Detta oroade pappa, men jag har stött på svullna tungor förr så jag vet att det ordnar sig snabbt. Ibland blir det så om kalven ligger i kläm lite för länge, men svullnaden går ner snabbt så fort den kommit ut ur sin trånga bostad.
 
Veterinären var förvånad över det lyckade resultatet och vi hoppades att hon lärde sig något av detta. Hon var ung och hade nog ingen stor erfarenhet av såna här kalvningar, men nu visade vi att det går med lite envishet och bra idéer.
Kvigan var totalt utslagen först, men efter några minuters vila lyfte hon huvudet för att undersöka sin kalv. Det gick inte att ta miste på moderskänslorna där inte, trots den knepiga kalvningen.
Jag mjölkade ur kvigan lite råmjölk och gav kalven med ingivare(sondmatning) för att den skulle få ett mål mat direkt.
 
En nöjd veterinär åkte vidare mot nya äventyr, och fick självklart beröm. "Inte ska jag ha beröm, det var ju ni som fixade det" svarade hon. Men utan henne hade vi nog inte löst själva felläget, som var det första problemet.
 
När jag åkte från gården gick en glad, nybliven ko i hagen med sin lilla tjurkalv. Förhoppningsvis har varken kalv eller ko fått några bestående men från förmiddagens bravader.
 
När det var avklarat var klockan för mycket så det var ingen idé att åka till Strömsholm. Men vi är i alla fall nöjda med att kalvningen löste sig efter mycket om och men.
 
 
 

Sune

Sådär ja, nu gick jag och blev mamma igen. Blev dock ingen biologisk avkomma den här gången, utan ett fosterbarn. Fast då den lille är en kalv bör jag kanske skriva fosterkalv istället.
 
En av våra tamaste kor kalvade för ca en vecka  sedan och allt såg bra ut till en början. Men efter ett dygn började pappa reagera på att han aldrig såg kalven dricka, samtidigt som den började se lite deppig ut. Det visade sig att kon inte hade någon mjölk, utan det kom bara några strålar när man handmjölkade henne.
Vi försökte allt med kon för att få henne att släppa ner mer mjölk, men nu har vi även sprutat henne utan resultat. Det finns nämligen hormoner man kan spruta kon med så att hon, vare sig hon vill det eller inte, släpper ner mjölken. Detta bekräftade i alla fall våra farhågor om att hon inte hade någon mjölk alls att erbjuda.
Jag hoppades att det skulle vara så enkelt att hon bara höll mjölken, men icke.
 
Så nu står vi här med en diko som inte kan ge di åt sin tjurkalv.
När vi upptäckte att kon inte hade någon mjölk blev det brådis. Kalven bör egentligen få i sig råmjölk inom några timmar efter födseln, så om kalven inte fått någon mjölk alls i mer än ett dygn har man problem. Ringde närmaste mjölkbonden(Som jag och Johnnie i stort sett bor granne med) och frågade om dom hade någon råmjölk att erbjuda. Nix, lagren var tomma. Dom väntade själva på att en lämplig ko skulle kalva så att dom skulle kunna frysa ner råmjölk. Dom erbjöd oss dock att komma och hämta vanlig mjölk, vilket är bättre än inget.
 
Jag hämtade, och samtidigt rotade pappa hemma i frysen och hittade lite råmjölk av gammal god årgång. Närmare bestämt 15 år gammal, vi chansade och gav kalven detta. Risken var att den helt enkelt var för gammal och att det viktiga i råmjölken gått förlorat.
Jag rotade fram ingivaren(en flaska med ett rör man kör ner i magen på svaga kalvar för att på så sätt få i dom mjölk) jag matade min kviga Sköna med för några år sedan. Fick använda den några gånger innan kalven piggade på sig och började dricka villigt på nappflaska.
 
Nu är han hur pigg som helst och kommer glatt skuttande när jag kommer med nappflaskan. Hans mor är inte lika förtjust, kanske är det stoltheten hos denna dam som är sårad. Att inte kunna ge sitt barn mat är inget man är stolt över direkt.
Jag har försökt förklara för henne att även min son är uppfödd på flaska då inte heller jag haft mjölk att erbjuda, men utan resultat. Hon blänger lika surt på mig varje gång jag matar hennes avkomma. Men kanske hon, innerst inne, förstår att vi måste för hans bästa. För hon gör inget elakt mot oss, mer än att kasta dessa sura blickar.
 
Som en liten rolig detalj kan jag berätta att råmjölken vi gav kalven inte bara var 15 år gammal, det var även denna lilla kalvs mormors mor som en gång i tiden mjölkat den råmjölken. Gamla Svarta var min favoritko när jag var liten. Hon var mamma till Svala, kon vi nyligen avlivade hemma på gården av ålder. Svala är i sin tur mamma till Svartöra, som fick den lilla tjurkalven.
Ett litet roligt sammanträffande!
 
Efter varje matning skuttar han glatt över till morsan och diar lite, trots att det knappt kommer nåt. 
 
Kan avsluta med att skriva att jag döpt kalven till Sune. Varför jag döper kalven till just Sune? Jo, för att han ser ut som en liten Sune såklart!

Fina gamla Svala

Idag fick våran fina gammelko Svala vandra vidare till dom gröna ängarna där inga slitna ben och trötta kroppar finns.
Efter många år i vår ägo blev hennes ben allt sämre och hon fick allt svårare att resa sig upp. Dom senaste soliga dagarna har hon varit ute i en hage på grund av detta. Ute hade hon nämligen inga större problem att komma upp eftersom hon hade gott om plats.
Men idag var det alltså dags att tacka för sig. Vi kände att det var bäst så, fast att det tar emot då hon varit hela familjens lilla gullegris.
Hon var vår sista mjölkko, alltså den sista av våra kor som varit mjölkko tidigare innan mina föräldrar la ner mjölkverksamheten. Nu har vi bara ett fåtal dikor kvar, mest köttkorsningar men även några rödkullor som härstammar från föräldrarnas mjölkkor. Svala själv innehåller 75% fjällko och 25% rödkulla, och är dotter till min favoritko Svarta, som jag riktigt avgudade som liten. Så självklart var Svala speciell för mig!
 
Hon var otroligt snäll på alla sätt och vis, och var perfekt till att leda före övriga flocken vid byte av hage och liknande. Hon har "levt på sin charm" som mina föräldrar uttrycker det, då hon inte fått kalv på många år. Inte för att vi hindrat det, för vi har försökt få henne dräktig. Men kanske var det åldern som sa stopp, för hon började kasta(få missfall) varje gång hon blev dräktig.
Men hos oss går lynne först så trots detta fick hon vara kvar som kramko och nallebjörn. Hon var som sagt till stor nytta om vi behövde få med oss koflocken eller uppfostra ungdjur.
 
Häromdagen gick jag och Ludde ut till henne i hagen. Ludde verkar ha otroligt mycket respekt för stora djur och bara stirrade på henne utan att röra. Jag tog min hand och klappade henne sakta över kroppen, och då tog Ludde sin lilla hand och strök den sakta över hennes vita päls han med. Svala stod bara lugnt och tittade på oss.
 
Våran underbara granne Arne, som själv haft kor i många år, kom över och sköt henne. Helt odramatiskt och jag tror inte att hon hann förstå vad som pågick. Arne avblodade och väntade sen på att hon skulle ta sitt sista andetag och hjärtat stanna. Efter en lång stund la han handen mot hennes bröst och sa: "Starkt hjärta har hon i alla fall, trots åldern". Det tog tid, men tillslut gav hjärtat upp och slutade slå.
 
Jag var glad över att få det "överstökat", men det är alltid lika jobbigt när dom gamla kämparna går ur tiden. Jag grät som vanligt, det spelar ingen roll hur mycket jag försöker hålla emot och tänka: "det är bäst så".
 
 
Men allt har ett slut och så också denna dam. Efter 19 års trogen tjänst som både mjölkko, diko och kramko har våran fina Svala nu flugit till himlen. Tack gumman!
 

Ferdinand

Idag klev jag upp kl. 03.00, eller rättare sagt i natt. Inte på grund av Ludde, utan jag skulle nämligen hjälpa till när slaktbilen skulle hämta djur hemma hos föräldrarna kl. 05.
På med kläder, åt gröt och sen åkte jag hemifrån. Kom dit strax innan 4, som var den avtalade tiden. Mamma höll på att tappa hakan, eftersom jag nästan jämt är en halvtimme sen. Men jag har blivit lite bättre med att passa tider nu efter alla resor in till sjukhuset. Allt ont för något gott med sig!
 
4 kor, 1 kviga, 11 tackor, 1 lamm och 3 tjurar skulle åka. Vi sorterade ut dom djur som skulle iväg och allt gick jättebra.
Slaktbilen kom och det kunde inte ha gått bättre. Tjurarna var det stora orosmomentet då dom är så stora och starka, men min fina grabb tog med sig dom andra in i bilen.
Min nötkreatursflock har minskat ordentligt nu. Har bara Lorry kvar, en fd. mjölkko från jobbet.
 
Sköna självdog hemma i kohagen i somras, och nu gick alltså hennes "parhäst" Ferdinand till slakt. Dom två hängde ihop större delen av sina liv och kom väldigt bra överrens, trots att dom var så olika.
Trots att Ferdinand var en tjur hade han otroligt gott lynne, därav namnet!
 

Tack för den här tiden Ferdinand! Har många fina minnen att bära med mig.
Usch, det skär i hjärtat när jag tittar på bilderna. Min fina lilla kille finns inte mer..
 
 

Ferdinand

Ferdinand har vuxit lite sen jag tog hem honom...
 
12 februari 2010
 
13 September 2013

Kommer inte ha honom i knät igen... Om jag får välja i alla fall.
Stor och tuff, men ack så snäll. Därav namnet!
 
Men nu under hösten kommer han åka på slakt med dom andra tjurarna. Mina djur faller bort en efter en.
Jobbigt, men livet har sin gång.
 
 

Får- och nötskötsel

Idag har jag och Ludde varit hos mina föräldrar och pysslat med djuren större delen av dagen. Vi har klämt och känt på fåren för att bedöma vilka som ska på slakt under vintern, byggt hage och flyttat fåren och några nötkreatur dit. matat korna och hästarna med fallfrukt, lagat kornas hage och gett dom lite nytt bete.
Ludde har varit lite kinkig, men han sov dåligt i natt och är för intresserad av vad vi vuxna gör för att kunna sova ordentligt på dagen. Han är jättenöjd när han får sitta i famnen och hålla koll på vad vi gör.
 
Och vill man inte sova får man stå ut med morsans påhitt! Idag fick han sitta på gammeltackan, som inte brydde sig ett dugg över dom extra kilona. Ludde var nöjd, för det var både mjukt, varmt och bra utsikt!

Men det var inte bara Ludde som var intresserad av sin omgivning. Min unghäst var otroligt nyfiken på barnvagnens innehåll.

Jag är inte typen som sitter inomhus och säger att jag inte kan göra nåt bara för att jag skaffat barn. Ludde får vackert följa med på äventyr, vare sig han vill det eller inte! Och med tanke på hans nyfikenhet måste det vara kul att hänga med morsan sin till gården och delta i diverse djurhantering, traktorkörning och stängselbygge. Men det tar på krafterna, för nu sover han som en liten stock..
(och det kommer jag också göra om en halvtimme)
 
 
 

Klövverkning

I måndags kom klövverkaren på besök hos mina föräldrar. Jag hjälpte till lite med att fösa kor och assistera där det behövdes.
Allt gick riktigt bra, mycket bättre än förra gången!
 
Gammelkon, Svala, traskade in i verkstolen som om hon inte gjort annat:
 

Mona Mu däremot, som var sist in till "rakning", fick mer eller mindre släpas in. Skönt med vinsch(stavas det så?) så att man slipper släpa henne för hand. Fusk tycker hon, härligt tycker vi :)

Ludde däremot, tog det hela precis som Svala, med ett ordentligt lugn!
 
 

Lilla Sköna

Saknar min lilla tjej..
 
 
 
 
 
 

Sköna

Jag låg och läste i sängen under eftermiddagen men kände mig så trött att jag valde att sova en stund. Bäst att passa på när Ludde gör det!
Men kl. 21 nu på kvällen vaknade jag av att mobilen ringde. Det var pappa, och han sa att nåt tråkigt hade hänt. Det var bara att ta ett djupt andetag och lyssna på dom jobbiga nyheterna. Jag borde vara van vid dessa telefonsamtal, men dom är alltid lika jobbiga. Som djurägare vill man inte få tråkiga nyheter om djuren.
 
Sköna hade dött. Pappa hade hittat henne idag när han flyttat djuren till en ny hage och hon var borta. Hon brukar kunna gå själv emellanåt, men den här gången skulle hon inte ansluta sig till flocken igen.
För dom som inte följt bloggen speciellt länge kan jag berätta att Sköna var en liten kviga jag tagit hem från jobbet.
 
Hon föddes för tidigt och mådde inte alls bra, och var nog mer levande än död när jag tog hem henne till mina föräldrars gård.
Jag, mamma och pappa kämpade på länge och tillslut piggnade hon till och kom upp på benen för första gången. Sen har hon hållit sig pigg, men tyvärr varit lite tunn. Nåt verkar ha varit fel med matsmältningen, för hon blev aldrig så tjock som hon borde. Men så länge hon inte blev allt för smal och mådde dåligt tyckte vi att hon skulle få vara kvar. Hade läget förvärrats skulle vi dock ta bort henne, det var vi överrens om.
Hon var dessutom inte snygg någonstans, då hon var sned, vind och krokig överallt. Hennes utseende skvallrade om att det kanske fanns en anledning till att hon föddes alldeles för tidigt, för det var nog inte tänkt att hon skulle överleva. Nåt var inte helt rätt med henne. Måste tillägga att hon aldrig verkade lida av detta, för i så fall skulle vi inte ha haft kvar henne!
 
Men hon var obeskrivligt snäll och gjorde aldrig något elakt mot någon. Glad, lugn och snäll.
 
Vi vet inte varför hon dog, hon var pigg senast pappa kollat till henne. Inga konstigheter. Och där han hittade henne fanns inga tecken på att hon legat och sprattlat eller haft ont. Kanske dog hon bara knall och fall? Jag hoppas det.
 
Känns hur som helst väldigt jobbigt att hon är borta, min fina lilla tjej. Jag saknar henne så. När tårarna väl slutat rinna på grund av cancern och alla dess problem kommer nästa sak att deppa över. Kan jag aldrig få vara glad på riktigt?
 
Men jag försöker se det positivt. Hon fick i alla fall en fin sista sommar. Om jag själv fick välja skulle jag vilja somna in på hösten. Då får jag uppleva våren, sommaren och hösten när de är som finast en sista gång.
 
 Sköna i slutet på 2009, nån dag innan jag tog hem henne.
 
Sköna 2009-2013
 

Missnöjd katt

Kisse tyckte inte om ovädret igår. Hon ville ut flera gånger, men det räckte med att kika ut genom dörren för att ändra sig. Andra gången hon ville ut såg hon ut att verkligen he bestämt sig, och tog ett steg ut i snön. Då kom en stark snöblandad vindpust och blåste henne rakt i ansiktet. Hon skakade missnöjt på huvudet, vände och gick med bestämda steg in i huset igen.
 
Idag gick hon däremot ut och hoppade i snön :)

Kisse

Har varit en fullbokad dag idag. Efter att ha jobbat förmiddag fick jag åka med katten till veterinären istället för att sova några timmar. Är därför lite trött nu..

Katten hade gjort illa en framtass. Bilderna är dåliga, men jag kunde inte få till det bättre. Kollar ni noga ser ni att en klo står rakt upp på hennes högra tass, hon måste ha fastnat och slitit sönder den på de sättet.




Veterinären sövde henne och plockade bort klon och gjorde rent. Hon hade brutit av klon inne i tån, och det var tur att vi såg det så fort. Annars hade det blivit en hemsk infektion..

Kisse var väldigt missnöjd över resan och framförallt med att behöva äta medicin i en vecka! Inte kul..


Ferdinand

Ferdinand kollade på när jag och brorsan klippte får :)



Lyfte fram ett lamm till honom också, som han nyfiket nosade på. Lammet såg dock inte lika intresserad ut som tjuren..

Mysigt :)

Varje gång jag går in hos mamma och pappa för att äta lite, och drar av mig ytterkläderna, lägger jag dom jämt på köksgolvet. Vi har nämligen en innekatt som älskar att ligga och mysa i dom :)  


Sköna och Ferdinand

Idag efter jobbet åkte jag hem till mamma och pappa för att hämta mina ridstövlar. Måste ha dom nu i eftermiddag då jag ska rida min första lektion efter sommaren.

När jag hoppade ur bilen "hemma"(kallar fortfarande mina föräldrars gård för hemma) så blev jag så otroligt sugen på att gå ut i hagen och mysa lite med mina ungdjur Sköna och Ferdinand.

Båda älskar att gosa, vilket säkert syns på bilderna:










Haha, här på sista bilden knuffade Sköna mig ur bild..




Betessläpp

Nu i helgen är det många kor som fått komma ut på bete. Korna på mitt jobb ska få skutta ut på grönbete idag, och då är det kul att dom möts av detta fina väder!

Hade funderingar på att åka dit och kolla, men varken Johnnie eller jag hade tid. Dessutom är jag ju uppväxt med galna betessläpp, så jag har sett det mången gång förr :)

Våra kor hos mamma och pappa har också fått komma ut. Jag var inte med, men gick dit och fotade nu när jag var där igår. Kan inte säga annat än att dom såg väldigt nöjda ut.
Det ser lite idylliskt ut med en hage med rödkullor och fjällkor, blå himmel och grönt gräs.





Förstår egentligen inte hur det kunde ha tagit så lång tid innan det här med betessläpp blev poppis för stadsbor och övriga "icke-bönder". Har det helt enkelt varit en guldgruva som bönderna ruvat på i hemlighet? För få saker är så kul att se som busiga kor :)

Tidigare inlägg
RSS 2.0